Det sista brevet (på kistan)

När det här brevet lämnar min hand landar det på din kista. Obehaget fyller hela mig över att ens skriva det ordet. Många konversationer har förts kring din kommande undergång, men det har aldrig känts verkligt. Under flera år har jag sörjt dig i förtid, sen substanserna förändrat personligheten. När beskedet sen kom slogs benen av mig. Minns du när vi stod i mitt kök och jag sa till dig "jag klarar mig inte utan dig, du vet det va?", du svarade samma sak. Alla gånger jag var tvungen att ta avstånd fick du förmodligen kraftig panik, även om det berodde på dig. Den paniken jag upplevde under dem tillfällena är ingenting mot nu. Du fick inte lämna mig Urban, men din kropp orkade inte mer. Det är omöjligt att förklara hur mycket du kommer fattas mig, jag behöver min intellektuella jävla vapendragare!

Jag skuldbelägger mig själv för att det blev hårt sista gångerna vi hade kontakt på något sätt. För att du var så hjärtekrossad, alla onödiga svek och att jag var den sista som lämnade skeppet. Bortsett från att vi rörde varandra så hade inget kunnat göras annorlunda. Du hade inte tagit några andra beslut, för till skillnad från mig så trivdes du i mörkret. Innan din bortgång var fokuset på det som skadade mig och nu cirkulerar endast det fina. Att du förlorade principerna och använde mig destruktivt förändrar inte det faktum att du egentligen var en bra person.

Jag gick aldrig in med inställningen att jag skulle rädda dig, jag har alltid vetat att det måste komma från dig. Däremot har jag brytt mig sjukt mycket om dig och försökt hjälpa dig med det jag kan. Trots några tvivelaktiga beslut så kan jag med handen på hjärtat säga att jag gjort allt för dig. Men det har krossat oss båda att det ändå var otillräckligt för dig.

Många vakna nätter ligger till grund för det starka band vi hade. Omgivningen hade ingen betydelse, vi hamnade alltid i vår egna bubbla. Människor märkte hur det vibrerade i luften mellan oss. Från min allra innersta vrå så lovar jag att det vi hade var unikt och oersättligt. Din plats på piedestalen bakom revbenen kommer för evigt vara tom.

STANNA VID MIN SIDA

Det blev aldrig vi, det kunde aldrig bli vi och du var aldrig något rebound. Trots våra brister, briljanta hjärnor som inte klarar vardagen så var du en trygg orienteringspunkt. Den eminente tvillingen beskrev dig som hans ventil och ostadiga pelare. Om du bara fick veta hur mycket och hur stor du är för mig. Men det hade inte hjälpt om du var vid liv för du har aldrig riktigt kunnat ta åt dig.

Du förstod allt, du dömde aldrig och jag var aldrig orolig hur jag framstod i din närhet. Du hade skrivit en dikt och nämnt mitt intellekt, saknaden efter ditt smakar redan beskt. Stunden hjärtat förstod att du tycker jag är vacker oavsett vad var när jag ville dö, inte hade duschat på två veckor, hade utslag, rödgråten med öppna sår. Ögonen hade samma blick som att jag var vackrast i världen. Det kommer jag aldrig få uppleva igen. Det blir aldrig samma vibrationer, samtalen blir minnen och dina ögon kommer aldrig tindra som dem gjorde när du brann för något.

Sakta sjunker det in att det inte bara är du som försvinner, även allt som försvinner med dig. I våra texter framkommer det tydligt hur förutspående vi varit med det här. Men din längtan efter undergången var för stark, jag var för svag för att kämpa mot den ensam. Två dagar efter att jag träffade dig sista gången skulle jag åka till dig, jag sa till honom att det känns som att du håller på att försvinna. Men jag stannade för hans skull, jag kommer aldrig få veta om det var rätt beslut. Det enda jag vill är att du ska vara här, vara ditt gamla jag.

Du var livrädd för att älska mig, rädslan skapade kaos och brände min tillit. Jag var livrädd för min otillräcklighet och att skadorna bara blev djupare. Vi agerade och mitt sätt var att på slutet skapa en distans. Vi greppade efter halmstrån på olika sätt och som magneter fann vi alltid tillbaka. "Vi blir vad vi väljer, vi blir vår ensamhet", men jag valde inte det här. Ofrivilligt står jag fastfrusen i min ensamhet.


Min människa, pelare, ventil, psykedeliska hobbypsykolog, vapendragare och så in i helvete nära vän;

Finn ro i själen nu, jag älskar dig oförlikneligt mycket.

Ammunition

En analyserande, empatisk och förvirrad individ fylld med åsikter och ideér. Har en förkärlek till märkliga diskussioner om livets outforksade skrymslen, musik och kreativitet i alla former varav främst skapande med vårt vackra vokabulär. Texterna präglas av en verklighet som kan vara euforisk och konstruktiv, melankolisk och destruktiv men även något mitt emellan. Drömmer om att publicera en självbiografi, en altruistisk värld och att själen får känna frihet.
Ammunition är medlem sedan 2018 Ammunition har 69 publicerade verk