Det som luktar så friskt om hösten är grenarnas frihet från löven.

Det är höst därute: En årstid som jag inte precis har älskat tidigare. Jag är väl fortfarande inget stort fan av hösten, men måste ändå erkänna att det är vackert. Jag öppnar fönstret varje kväll. Jag sticker ut näsan genom springan och så drar jag in ett jätteandetag. Fyller lungorna och näsborrarna med den fuktiga och aromatiska luften. Det luktar friskt. Klyschigt jag vet, men det luktar faktiskt friskt om hösten.

Jag tror att det som doftar är de tomma grenarna, och inte de vissnade löven som strötts över marken.
Det som luktar så friskt om hösten är grenarnas frihet från löven.
De älskade varandra intensivt hela våren och sommaren, men när hösten kommer då måste de skiljas åt. Löven dör och blir till jord. Grenarna rör sig fortfarande i vinden trots att de redan håller på att falla i sömn. De kommer snart att drömma om löven som kommer om våren.

Bara kala grenar kan drömma om nya löv. Löven kastar sig ut i vinden. De släpper allt för att få uppleva några sekunders fritt fall. De faller, singlar och tumlar hela vägen, sedan vissnar de långsamt under loppet av några dagar. Löven svalnar i takt med att livet lämnar dem. De torkar och förvandlas till guld där de fallit. De skiner i höstsolens matta ljus.

Grenarna är kvar. När löven faller har grenarna redan glömt dem i nästa ögonblick. Där löven fäste vid grenarna finns nu frihet och tomhet. Den är frisk och aromatisk och den doftar i vinden.

Om hösten skakar vinden gatlamporna och smattrar mot rutan med regn och löv. Och på mornarna är gräset krispigt och kristalliskt. Det krasar om grässtråna när jag går över gräsmattan. I alla fall när jag går över de partier som skuggats av en husvägg. Där, i skydd från solens guld, breder frostens silver ut sig. Silver och Kristall.

Vintern börjar alltid som en fläck i skuggan. Sedan växer den till sig för varje ny morgon. Snart kommer en gryning då solen är så svag att silvret i gräset kan trotsa henne öppet. Från den dagen går det utför med året: Ring ut det gamla! Men det är höst ett litet tag till. Jag är inte redo för frosten och jag är tacksam för varje ny morgon då silvret kommer att smälta bort under dagen.

Hösten är inte en av mina absoluta favorit-årstider, men jag uppskattar den fuktiga kylan i luften. Ja, det är den typen av luft som brukar kallas ”frisk”.

Vinden jämrar sig och gråter in i varje ventil och springa. Den lovar oss att vintern snart ska komma och ta oss. Om vi bara härdar ut lite till. ”Jag kommer snart med snö i fickorna”, säger vinden som om det vore någonting att glädja sig åt.

Vintern kommer att städa undan alla fallna och torkade löv. Vad som försiggår under snötäcket vet ingen men på något magiskt vis är alla löv borta när snön smälter i vårsolen. Det är alkemi. Lövens guld smälter och rinner bort tillsammans med den töande snön.

Men inte än. Först djupare höst. Sedan mörkare vinter. Det går fort fast det inte känns så.

Författare:

Publicerat

Dela: