En sista sup

Det fanns dagar då du krävdes kånka på en världslast,
som om förtrytelser förlagt ett livlöst lik uti famnen.
Men du höll huvudet högt, som den mäktigaste mast;
på det fagraste av fartyg, ifrån den skitigaste hamnen.

Det fanns tider då du tvingades att tysta verksamheten,
den som en gång ockuperat och i hjärtehärden tär.
Där ni satt kring samma bord, du och ensamheten;
rökte fimp och halsa rent, som rev, just som livet lär.

Det fanns nätter, då du svor, var din tid att haverera;
när himlen blev ett hål som sluka allting i sin väg.
Där du låg och förvreds, tills du slutligen dränerats,
efter snudd på liebladet som ristade sin säg:

Måtte människorna springa, trots att ingen lyckats från.
För nog rusar alltför många rakt mot jämmerdalens stup.
Aldrig tycks väl nån begripa, att tiden här, den är ett lån;
förrän härvan härjar hett, medan folket glor som fån;
när domen de befarat, bjuder på en sista sup.

Författare:

Publicerat

Dela: