Innan de hämtade mig

Jag mötte dig på stan igår. Åtminstone trodde jag det, men jag såg att hon ändå var som du. Jag älskade dig och allt det där spelade ingen roll. Hon såg mina tårfyllda ögon och kom tveksamt fram.
"Du vet, eller hur"
"Jo, jag vet och det gör så ont. Mår du bra.?"
"Tja, allt är relativt, men idag när jag fick se dig kom klumpen tillbaka. Bara för att du vet. Jag känner inte dig men jag skulle vilja att du tog mig hem till ditt och älskade mig, men det vet jag att du inte vågar."

Jag borrade mitt ansikte djupt in i hennes päls och mumlade "Då dör jag. Det måste vara hon. Förlåt. Det kan aldrig vara någon annan"
"Nej, min medicin hjälper inte dig. Gå nu! Jag älskar dig"

Och jag gick, jag sprang, jag kastade mig på asfalten, just där, precis som den där natten i februari, då jag förstod.

Ovanför stod du plötsligt, inte hon i pälsen, och skakade i skräck medan jag sjöng tyst för att lugna dig där jag låg blodig på gatan, dina ängsliga ögon, innan de hämtade mig i den svarta droskan.

"Himlen så ljust blå
i dina ögons
mörka kärna
bakom kommer stormen

din själ i silver
slitna tussar
svävar tom utanför
mitt sovrumsfönster

dina mörka moln
hänger tunga

Inte längre
min medicin

ändå önskar jag
av hela mig
du fick din önskan
uppfylld
som i sången
ifrån ovan

den är medicin
den är drog
och jag själv
kan ta ner solen
tysta månens skrik
stilla hjärtats slag.

så jag vet hur det är
att må då där
ohälsa kallar man det
kärlek kallar jag det
ny eller gammal
orsak och verkan

den är medicin
den är drog
det finns alltid ett skratt
en het natt
att minnas
eller se fram emot

så när molnen skingrats
är jag som du
och du som jag
vi ser varann igen

Himlen så ljust blå
i dina ögons
mörka kärna.
Bakom lyser solen

mina mörka moln
hänger tunga

Inte längre
din medicin"

Sedan galopperade hästarna i svart och guld över himlavalvet och du...du..........du ?

Författare:

Publicerat

Dela: