Ja så är det.

åren
de av kamp liv och vardag
var tog de vägen
du är man
förr en pojke
samma men ändå inte
vi fick åren
de bärande
att förvalta dem tillsammans
göra ljus av stundom mörker
blev överlevnad för oss båda

att aldrig ge upp
ge vika för de stormar
för de höga vågor
vår lilla båt hade att möta
där ute i mörker
vårt eget enda mörker
där din hand i min blev räddningen

i övergiv mot hemkomst i natten
en kopp te vid ett stilla ljus
ett välkänt kök
ett stadigt bord
där berättelser fick liv och mening
där satt vi
du och jag ofta tysta i samförstånd
du läste lite
jag läste lite
vi vilade medan vi åt
gav vi varandra hopp
orka klara somna
för att vakna till en ny dag
en dag igen

när kropp och tårar sagt sitt
inget fanns att bygga på
utom starka spindeltråd
osynlig för alla utom för oss
kom den osynliga länk som band oss samman
bli till styrka genom det obegripliga
öppnade den dörrar
öppnade dörrar
igen och igen och igen

här är vi nu du och jag
fyrtio år senare
du var den stora gåva jag så väl behövde

Författare:

Publicerat

Dela: