Klockan...

Hur har jag inte saknat
klockan som så tryggt
markerade min barndom.

Hur har jag inte saknat
den tickande bomb av liv
som rymdes där
i ekande pendyls gång
inte haltande
genom rummens oändlighet
och löften om liv
hängde den stilla
fast förankrad
förtöjd i väggen
som ingen ännu gått in i

Den fick hjärtats plats
i tidig barndom
med tickande trygghet
en kompass värde
ett solur som visar tiden
i fullmånens sken om natten...

Den plingade in
dygnets alla timmar
Hälsade varje dag
med stolt salut
Gav löfte om en levande framtid
mot ett ur ångest vägen ut
i egen frihet
där tid endast är mått
för liv på jorden...

Författare:

Publicerat

Dela: