Mitt svagaste ögonblick - ditt svagaste andetag

Med dina utmattade kornblå ögon tittade du på mig medan jag höll dig i famnen för sista gången. Jag var medveten om att det här var ett avsked och jag lyckades distansera mig från känslorna till en början. Men ganska snart kände jag hur den allt för bekanta känslan av brännande ögonlock infann sig och i ett tappert försök att dölja det så kom du till mig för att trösta och bevisa att den sorg jag kände var befogad.

Det glömdes bort på vägen, det faktum att du är och kommer förbli den mest intelligenta varelse som befunnit sig i min omgivning. Så som vi kommunicerade, utan tal och enbart med varandras intuitioner är bland det vackraste jag upplevt. Det är bortom mitt förstånd att du förstod mig mer än någon annan och hade en aura som var obeskrivligt intensiv.

Att förlita sig på individer som på något sätt kan påverka den utveckling vi beskådar medan allt runtomkring rasar samman är för mig sedan länge förbi. Därav valde jag att lägga all min tillit till dig, för oavsett om förtroendet aldrig skulle ha brutits om omständigheterna sett annorlunda ut så var det ingen som förstod ditt språk.

Där och då, med dig i famnen en sista gång, insåg jag att ännu en trygghet skulle gå förlorad. När man inväntar en tragedi så är det fullkomligt omöjligt att förbereda sig trots år av försök. När domedagen sedan kom rasade världen och jag besitter ännu inget vettigt svar på hur livet ska fortgå utan dig vid min sida.

Dock finns du någonstans i min närhet, jag kanske har tappat förståndet eller så är det vårt språk som lyckas tränga igenom de olika dimensioner vi befinner oss på. Jag vet att du i allra högsta mån kommer försöka beskydda mig och en onaturlig känsla i bukens regioner säger mig att vi en dag blir återförenade.

Det finns få saker som jag önskar så innerligt som att du fann den frid som du under din sista tid behövde mer än något annat. En så enkel mening som att jag saknar dig verkar i det här fallet oerhört pretentiöst i proportion till upplevelsen inombords, den inger inte i någon rättvisa.

Men jag vill att du ska veta att den plats du tog med storm innanför mina skavda revbenen aldrig kommer bli ersatt, så var aldrig orolig, älskade lillebror.

Författare:

Publicerat

Dela: