Paradoxen

Kippar efter andan
på ett smutsigt, sprucket golv
kaklet bränner fast is på min rygg,
där märkena blivit för många,
eller där sorgens många tårar suddat ut
linjerna runt min kropp.

Kippar efter andan
får inte in tillräckligt med luft
för att hålla hjärnan igång på tankarna
som sakta förtär mig inifrån
likt en eld
en eld som brinner på dina ord.

Kippar efter andan
när paniken kryper intill,
ligger förlamad bland ränder och rutor;
kaklet som blivit min tillflykt
små ynkliga, vädjande ljud
undslipper min strupe,
ber om att få slippa plågan
av ännu en ångestattack.

Kippar efter andan
när luften tagit slut;
inbillar mig att luftvägarna är tilltäppta
emedan luften blivit trög som sirap.

Kippar efter andan
i uppförstorade problem
samtidigt som jag mycket väl vet
att paradoxen är
att de inte finns.

Författare:

Publicerat

Dela: