Thomas... En tvivlare...

Jag befinner mig ofta bredvid dig,
i natten som då.

Då,
när du väntade mästarens steg,
men absolut inte trodde du skulle få höra dem.

Då,
när Maria hade blivit sänd,
med glädjande budskap,
till de i skymundan instängda,
som väntade.

Väntande.

Väntade på vad.
Där i staden efter påskens blodiga skådespel,
som skrämt dem alla.
Skingrat dem som en vilsen fårskock.

Förvandlat Petrus,
till förnekare,
innan tuppen gol i gryningen,
om morgonen.

Du stod där bland de alla.

Utan att skämmas det minsta,
krävde du få se märken i korsfästa händer.
Sticka ditt finger,
i av bödlar,
uppstungen sida.

Du ställe ultimatum,
för din tro.
Krävde bevis av Den Uppståndne.
Den som besegrat död och hämtat nycklar i avgrunden,
till på tredje dagen.

Du tvivlade Thomas.
Du fick tvivla.
Men utmaningen blev för stor när du såg,
det du inte trodde.
När du fick se,
orkade du inte tvivla på ditt hjärtas längtan.

Min Herre och min Gud.

Dina knän slog i det hårda golvet,
när kärlek var det enda svar du fick.
Och ljuset lyste sakta in genom en springa i väggen...

Författare:

Publicerat

Dela: