Träden ropade vid skogsbrynet

Träden ropade vid skogsbrynet

Den mjuka viljan fanns borta vid horisonten
En slag vädjan att världen kunde undgå detta
Silvergråa moln svävade som palmblad över
Den frusna marken

Allt var nu dött och inget liv fanns att tillgå
Denna lite märkliga vy etsade sig fast
När de kala träden sträckte sina grenar mot den askgråa himmelen

Att marken försökte klä på sig och undvika den värsta kylan
Träden liksom ropade vid skogsbrynet:
Kom,kom hit här har du tryggheten
Kan det vara så att konturerna av det förgågna
kommer åter

Bo Grapenskog

Författare:

Publicerat

Dela: