Vi gråter inte

Nu är det kväll.
Allt är stilla och vi gråter inte längre.
Fasorna,
som ett pärlband av våld,
ligger de utspridda,
jämnt fördelade över golvet.
Ingen vill sätta ner foten där.
De som flyr hörs viska i natten.
Hörs gömma sig i hopp om liv,
när det nyss togs ifrån dem.
Där berget har sin port men utan gräns,
är den jord vi bebor.
Flaggan som markerar först,
är snart ett minne blott,
när den plötsligt upp och ner,
fasthållen av jordens gravitation,
befinner sig på motsatta sidan.
Vi pressade mot vår jord utan gräns,
skulle alla falla,
om jordens innersta hjärta slutar slå.

Författare:

Publicerat

Dela: