Sten...

Sten hette min första kärlek...
Inget namn kan ha varit mer missvisande.
Han hade de mjukaste ögon som ljusbrun sammet.
Det vackraste mörka hår jag sett och en hud som sidenkudden hos tant Annie i Råå.
Han var det finast jag sett och han älskade mig.
Sten var min första kärlek.
Jag glömmer honom aldrig...

Som med den första kärleken, där den smyger sig in.
Som med den första kärleken mellan mor och barn är moderns hjärta alltid och för evigt upptaget.
Får hon sedan lämna bort det barnet kommer ingen någonsin in där igen.
Inte i det första rummet.
Dörren är reglad och nyckeln kastad och den återfinns aldrig.
Stens mamma behövde inte lämna honom.
En man kom och gifte sig med henne, Sten fick följa med.
Hon var den första som talade om för mig hur förtvivlad min mamma hade varit när hon tvingades lämna mig, sitt första barn, sin dotter.
Jag trodde henne, hon visste.
Jag var gammal nog förstå och jag förlät min mamma.
Jag var femton...

Sten kom med skolbussen varje dag i nästan två år utan att jag hade sett honom.
Jag cyklade, bodde i Åstorp och såg alltid till att komma före alla tre skolbussarna så jag hann parkera min cykel innan de kom från Ausås, Kvidinge, Nyvång och Hyllinge.
Det blev det stökigt när de reclaimade skolgården för ett ögonblick innan vi alla hade kommit på plats i respektive skolsalar.
Sten kom från Hyllinge och jag såg honom aldrig.
En dag strax innan jullovet i åttan skedde en olycka.
En pojke halkade på väg till kiosken där vi brukade köpa godis på långrasten fast vi inte fick.
Jag gick aldrig dit på långrasten men väl på middagsrasten.
På långrasten gick vi armkrok upp och ner på den långsmala skolgården alla tjejkompisar.
Två och två eller fyra tillsammans. Vilka som höll skiftade lite från dag till dag. Vi skrattade, pratade hemlisar och hade roligt.
Ibland hoppade vi hopprep och tvist. Fast inte i åttan förstås. Det gjorde vi nog inte.
Några tjejer från Bjuv, som åkte tåg till Åstorp varje dag, killarnas favoriter och skolans snyggaste, berättade om Sten som hade blivit påkörd.
Som blivit skadad och brutit benet men överlevt och åkt ambulans till sjukhuset.
Hans blod fanns kvar i den vita snön och på den stora vägen.
De grät.
Och alla flickorna från Hyllinge grät.
De älskade Sten.
Han var snäll och allas favorit och nu älskade de honom ännu mer.
Jag grät inte.
Jag älskade inte Sten.
Jag visste inte vem han var.
Men jag skulle snart få veta det...

På skolan hölls "krismöte" i aulan där vi hade vår morgonbön.
Vi blev informerade om olyckan och ännu en gång strängt förbjuda gå till kiosken på långrasten.
Sten hade halkat när han skulle skynda sig sa rektorn och vi skulle vara tacksamma han överlevde.
Jag var tacksam fast jag inte visste vem han var.
Skolans vaktmästare gick upp till vägen och tog undan snö med blod på från Sten.
Det fick inte vara kvar sa rektorn.
På jullovet åkte massor av flickor i skyttetrafik till Ängelholms sjukhus med blommor så till slut fick Stens mamma säga ifrån.
Han var nu skolans absoluta favorit och älskad av de flesta tjejer, mest av den vackra blonda Soli som var så lik Brigitte Bardot.
På vårterminen blev han bättre och fick åka hem igen men kunde inte börja skolan förrän till hösten och då fick han gå om åttonde klass för han hade missat så mycket.
Innan sommarlovet kom han och "hälsade på" en dag i skolan.
Alla samlades i klasar kring honom och han försvann i massan så jag såg honom inte då heller fast jag hörde han var där.
En del tjejer grät av glädje över att se honom igen och sa att han var ännu snyggare nu.
Han hade fått lite långt hår som Beatles.
Jag hörde det och tänkte jag gärna skulle vilja se honom men han var bara där en kort stund tillsammans med sin mamma.
Henne såg jag inte heller...
Då...

Höstterminen i nian började.
Mitt sista år på Björnekullaskolan, Åstorps Högstadieskola.
Vi var de första som skulle gå ut nian i den nya omvandlingen från sjuårig folkskola till nioårig grundskola enligt nya grundskolereformen.
Ingen mer Realskola skulle finnas i Åstorp.
Det var uppmärksammat i hela Sverige vilket jag tror ingen av oss som gick där då förstod.
De flesta gnällde över att det var två år till i skolplikt.
Jag hade tur för jag trivdes i skolan.

På hösten när alla buskar och häckar hade fått bruna löv som ännu satt kvar, kom Böna och tog min ena träsko som jag tappade när jag skulle springa till matsalen. I stället för att ge den till mig kastade han ner den bland buskarna nedanför den breda trappan till matbespisningen. Där försvann den i ett hav av bruna löv och jag kunde inte se den. Men jag såg var den landade och kunde förstå ungefär var den låg så jag haltade ner för trappan.
Hungrig och mycket arg gav jag mig in i lövhavet och började söka efter min träsko.
Inom mig lovade jag att Böna skulle få det hett om öronen efter maten.
När jag letade som bäst hörda jag någon ropa på mig.
Inte med mitt namn utan bara:
- Hallåå, hallåå, vad gör du där...!?
Jag brydde mig inte utan fortsatte bara leta.
Det fortsatte envist att ropas "hallå, hallå vad gör du där" flera gånger och till sist såg jag upp mot muren vid trappan och det svarta järnräcket. Med solen i ögonen kunde jag inte se vem det var som stod där och ropade så jag satte handen som en skärm, kikade under den och frågade:
- Menar du mig, är det mig du ropar på?
- Ja det är det, vad gör du där?
Jag närmade mig nu platsen där jag absolut trodde min träsko skulle ligga.
Jag såg upp på någon jag inte kände igen, det var i alla fall inte Böna, och svarade:
- Jag letar efter min ena toffla som Böna kastade ner i buskarna.
Han stod kvar och bara log mot mig.
- Oj oj oj... vilken liten söt röst du har, sa han.
Söt röst? Var inte den killen riktigt klok?
- Jag ser den. Den ligger där, sa han och pekade mot de bruna löven.
Mellan de glesa löven såg jag nu min svarta träsko.
Böjde mig ner, rev mig på händerna och förbannade tyst Böna, medan magen kurrade av hunger.
Det var potatisbullar med lingon i dag, min älsklingsrätt, nu skulle jag väl knappt hinna till maten innan vår klass skulle ha ätit klart.
När jag tagit på mig träskon, satte jag händerna på mina höfter som jag brukade göra när jag var upprörd och ville visa det, såg upp mot den okända killen och sa:
- Såja, tack, nu ska jag äntligen äta.
Han stod kvar i solen, släppte mig inte med blicken och sa:
- Vad fin du är, vad heter du?
Jag kände mig inte fin och jag ville inte vara fin.
- Jag heter Inger, sa jag och började treva mig tillbaka mot den breda trappan, upp mot matbespisningens ingång.
Innan jag tog tag i det blanka långa grepptaget i den bruna trädörren till bespiset och öppnade den, vände jag mig om mot muren.
Han stod kvar och såg efter mig.
Jag såg att han log.
Jag såg han hade ett fint leende.
Jag såg att han var mycket vacker.
Det var det första mötet mellan Sten och mig.
Det skulle bli fler...

Nästa kom redan samma vecka.
Jag var i Konsum och skulle handla när jag var på väg hem från skolan.
Vid montern med konservburkar blev jag plötsligt varse jag var iakttagen av någon från andra sidan. Fyra par nyfikna ögon betraktade mig och jag blev överraskad och förvånad.
Samme unge man som tidigare från skolan och toffeldramat, nu tillsammans med sin mamma.
De hejade till när jag upptäckte dem och mamman sa:
- Han ville bara hälsa och säga hej, sa hon och såg på sin son.
- Jaha... hej, sa jag, tog min burk med köttbullar i gräddsås och gick vidare mot kassan, cyklade hem och undrade vad det var med honom egentligen?
Måndagen veckan därpå kom Ann-Marie från Hyllinge, vi gick i samma klass, och sa till mig att Sten hade bett henne hälsa till mig och att han ville jag skulle komma på söndag.
Kunde jag göra det?
- Sten?
- Ja, Sten, han tycker du är så söt och vill ha en kyss av dig.
- Han såg dig på Konsum förra veckan.
- Han är kär i dig.
- Gör det kom på söndag.
- Jag kommer och möter dig så går vi hem och hämtar honom.
Jag hade aldrig varit i Hyllinge.
Bara åkt igenom.
Med far ibland och med buss ibland.
- Ska jag säga till honom att du kommer?
Jag var mycket förvånad.
Var det Sten som hade ropat på mig i solen när jag sökte efter min träsko?
Som tyckte jag var fin när jag stod med händerna i sidan och som sa jag hade söt röst.
Var det Sten?
Han som var alla tjejers absoluta älskling!
Tog han kontakt med mig?
- Varför kommer han inte själv och frågar mig om han vill jag ska komma?
- Han är blyg och tror inte du vill!
- Han är jättesnäll och tycker bara det är jobbigt med alla som hänger efter honom hela tiden!
- Ska jag säga att du kommer?
- Jag vet inte. Jag måste fråga far om han vill köra mig till Hyllinge.
- Jag vet inte om han vill det.
(Far hade vid den tiden tagit körkort och köpt sin första bil, en ljusgrön VolvoPv.)
- Vad ska jag säga när han frågar vad jag ska göra där en söndag?
- Säg att du ska träffa mig och att vi ska gå på bio och se Blue Hawaie med Elvis.
- Jag svarar i morgon, sa jag.
Säg att han får svar i morgon.
Han fick svar dagen efter som jag lovat.
Far körde mig till Hyllinge och jag gick inte på bio och såg Elvis med Ann-Marie.
Men jag mötte Sten i parken när han kom.
Länge satt vi kvar medan det mörknade och jorden och träden i parken luktade gott.
Luktade liv och hemligheter.
Han gav mig sin kyss och den värmde mig när kylan smög på i sena kvällen.
Han såg just mig bland alla de andra söta flickorna på skolan.
Jag var inte söt.
Jag var för lång, för smal och glasögonprydd sedan jag var sju, men han älskade mig och visade stolt sin kärlek inför alla på skolan.
Hans kärlek var besvarad.
Den var mycket besvarad.
Vi älskade varandra och höll ihop över ett år.
Sedan flyttade han och hans familj till Sölvesborg.

En gång kom han och hälsade på mig i Åstorp. Han tog tåget från Sölvesborg.
En gång var jag och hälsade på honom i Sölvesborg. Jag tog tåget från Åstorp.
Tiden kom emellan kärleken.
Sten var min första kärlek och jag glömmer honom aldrig...
Den kärleken gjorde så att jag trots allt har överlevt...

Författare:

Publicerat

Dela: