Billesholms folkets park (1)

Det kostade tio kronor gå in.
I biljettluckan satt en man med skärmmössa och tog betalt.
Ibland var det kö, men inte ofta.
Bilar och mopeder blandat med motorcyklar och ungdomar, stod utanför i den bokskogsdoftande försommarkvällen.
Alla väntade på en fredagskväll i folkparken med allt vad den hade att erbjuda.
En del väntade med att gå in till dess mörkret hade fallit och kvällen var spännande , lantligt mystisk.

Vi hade förberett oss länge, som vanligt, dessa fredagskvällar.
De hade blivit en vana, något att se fram emot.
Vi började redan under onsdagen på skolrasterna att prata om vad vi skulle ha på oss, hur vi skulle komma till Billesholm och med vilka vi skulle gå.
Oftast blev det Lena, Eivor, Majsie, Mona och jag som, arm i arm, vandrade finklädda och nyfriserade på den smala grusvägen mellan biografen och godtemplarhuset ner mot den väntande parken.
Den lilla stigens högra sida kantades av bokskog med en spännande doft av gamla och nya boklöv om vartannat, blandat med årets nyfödda blomsterfauna som väntade på att slå ut.
Billesholms folkpark öppnade Valborgsmässoafton och första maj varje år.
Men då var det oftast så kallt att inte särskilt många gick dit.
De som gick dit höll sig inne på parkens kafé som ännu var öppet, men som stängdes under sommaren då det blivit varmare.
Det som också var öppet Valborgsmäss och första maj var dansbanan.
Den fylldes efter hand med danssugna par som dansade sig varma i den kyliga försommarkvällen. Orkestern hade hade fått locka med ett antal låtar innan de första paren klev de två trappstegen upp på dansbanan.
Det fanns trappor på högra och vänstra sidan av banan med ett räcke emellan där någon brukade sitta i väntan...
Så började kvällens dans.
Oftast var det bugg som fick fart på de flesta.
Vi dansade med varandra och väntade på att bli uppbjudna.
Mest dansade jag med Lena och Eivor.
Mona och Majsie var de som alltid först blev uppbjudna.
De var sötast och duktigast på att dansa.
Lena, Eivor och jag var lite mer blyga och inte så säkra på att dansa, men lärde oss, eftersom kvällen gick.
Jag var egentligen väldigt bra på att dansa men oerhört blyg och hade inte så mycket att säga.
Jag var ovän med min person och kläderna satt aldrig snyggt.
Ingen hade så långa fula ben och smala, taniga, armar som jag.
Dessutom hade jag glasögon som jag efter en stund smög ner i min handväska eftersom jag trodde jag då skulle få dansa mer.

Ofta var vi hemma hos Lena på hennes rum och gjorde oss fina inför kvällen.
Vi spelade skivor och läste veckotidningar.
Pratade hemligheter och rullade upp håret på stora hårspolar av mjukt skumgummi.
Vi turades om torka håret i Lenas torkhuv.
Den satt fastspänd på hennes fina toalettbord, där hon hade smink, läggningsvätska och hårspray.
Vi tuperade håret och sprejade så vi knappt kunde andas.
Lena hade mycket hårspray, för hennes mamma var hårfrisörska och hade salong i en separat del av deras hus.
Lenas pappa var målare och en rolig typ.
De tyckte om mig och jag var den enda som fick följa med henne hem efter kvällen i parken och sova över till lördagen.
De andra fick se till att bli hämtade och åka tillbaka till Åstorp på fredagskvällen när sista dansen var spelad och parkbesökarna vandrade ut, par om par i den sena natten.
Lena och jag gick hem arm i arm åtföljda av några beundrare på moped.
De följde oss till hennes hus i slutet av backen på vägen mot Billesholms glasfiberfabrik, där de fortsatte hemåt i natten på sina ljudliga, smått trimmade fordon.
Vi gick in i värmen.
Upp för trappan till övervåningen där familjen bodde.
På nedre våningen låg damfriseringen och det luktade starkt av olika hårfärgningsvätskor ute i den lilla hallen, även vid den här tiden på dygnet.
Väl uppe gick vi in i köket.
På köksbordet var två fat med ostsmörgåsar under plastfolie som Lenas mamma hade gjort i ordning.
Ett fat till Lena och ett till mig.
Bredvid varje fat stod ett stort glas som vi hällde mjölk i från en Tetra Pack som Lena tog ut från kylskåpet.
Det var varmt och trivsamt i köket och en liten fönsterlampa lyste bakom en vit gardin.
Jag fick sova i en säng på Lenas rum som hennes moster brukade sova i när hon var där och hälsade på.
Hon var bara några år äldre än Lena och hette Irene.
Lena var sexton och jag var fjorton.
Jag önskade jag hade varit Irene, för jag ville sova ofta hos Lena och hennes familj.
Äta färdigbredda smörgåsar med ost och dricka mjölk när jag kom hem.
Vara väntad och välkommen i den mörka försommarkvällen, som jag var hos Lena.

Vi spelade Blue Moon med The Platters, tyst, om och om igen tills vi somnade. Armen på grammofonen stod och skrapade i förvirring, till dess Lenas pappa smög sig in och stängde den för natten. Utanför hördes några mopeder susa förbi. Vi sov och drömde om Blue Moon. Detta var tiden då mellanölet ännu inte hade släppts fritt och inte så många unga människor hamnade i tidigt missbruk.

Författare:

Publicerat

Dela: