Billesholms folkets park (2)

Den livsfarliga tiden ligger mellan då och nu,
ligger som en kall,
ömsom varm,
verklighet,
i öppet landskap,
för den som vågar beträda dess mark.
Marken är hård.
Ofta till is frusen,
för den ros,
som vågar ge sig rätt,
försöka växa och få näring just där.

Det vilar också ett doftande vinterljus där.
En doft av snö och rimfrost på hängbjörkars tunga grenar, när de möter morgon i vinterskrud.
Allt bakom den breda vitkalkade muren som omgärdar kökstrappan och köksingången.
Vitmålad, masonitklädd ytterdörr och löst hängande ostadigt dörrhandtag,
med skåror i fattningen.

Det vilar en sång och ett hopp där.
Just där, lever ögon och midsommarljus sida vid sida tillsammans med djupaste förtvivlan och trygghet.
De som för tillfället ser och kommer till undsättning i en blanksliten vardag.
De som räddar liv.

Det gick ett rykte.
I god tid annonseras ut på löpsedlar och i dagstidningar.
Lill-Babs och Lasse Berghagen, tandläkarens son och den nya trubaduren och låtskrivaren, skulle komma till Billesholms folkpark.
Det ryktades också att de var ett par, Lill-Babs och Lars Berghagen.
Hon, en av Sveriges bästa och mest folkkära sångerskor.
Han, längre än de flesta och snygg som få.
Alla skulle dit.
Det vill säga, alla sa, att alla skulle dit.
Jag och mina kompisar skulle det i alla fall.
Majsie, Mona, Gittan, Eivor, Lena, Gunilla, vi som försökte gå tillsammans,
så gott som varje fredagskväll.
Till det kom alla de unga mopedburna män från Billesholm som vi svärmade för lite som det föll sig.
De körde ofta till Åstorp och tillbringade lördagseftermiddagar och söndagar där efter fredagens evenemang i parken.
Endast ett par hade stadigt sällskap.
Tillfällen som detta gällde det komma i god tid till biljettluckan och mannen med skärmmössa som satt och tog betalt.
Biljetterna gick åt som smör för solen.
De äldre med bil och stadigt sällskap tänkte inte låta småglin som vi, snuva dem på biljetter och senare en plats vid scen och uppträde.
Många hade tumme med vakten och hade förbeställt.

Dansbandsmusiken satte omedelbart i gång.
Dansbanan befolkades.
De senaste låtarna från Svensktoppen och Tio i Topp spelades upp två och två,
varefter dansparen bytte partner.
Träplankorna på golvet gungade under tyngden av dansanta och de flesta fick dansa kvällar som denna.
Även jag och det gjorde jag med stolthet och glädje.
Medan mörkret sänkte sig och parkens belysning, bestående av glödlampor hängande i sladdar mellan träden, tändes och lyste upp tillvaron, som nu tedde sig närmast magisk, förbereddes febrilt för kommande celebriteter.
Mitt under en smäktande tryckare kunde de som hade sinnesnärvaro därtill beskåda ett ekipage, som sakta rullade in genom Billesholms folkpark, på den vänstra grusgången.
En buss med artister och musikanter.
Tillhörande släp med instrument.
På släpets båda sidor gick att läsa;
Lill-Babs...
Dansbandet fick en välbehövlig paus och allt fokus låg från och med nu på den upplysta scenen.
Svensson och Berghagen skyndade snabbt in i det väntande vinterkaffet, som nu plötsligt öppnades för att bjuda de långväga resenärerna på mat innan framträdandet.
De hade kört långt och länge.
Hela vägen från Stockholm.
Jag noterade speciellt detta att de kom från Stockholm.
Det gjorde ju jag med, fast det talades inte så mycket om det nu för tiden.
Men tänkte på det, det gjorde jag.
I stort sett varje dag.
Tänkte, fantiserade och undrade.
- Vem var min pappa, hur såg han ut.
Vad han hette det visste jag.
- Hur såg min mamma ut.
Tänkte hon någonsin på mig.
- Saknade hon mig.
Åtminstone kanske lite, nå´n gång ibland.
Att hon hette Inger och var tant Annies dotter, det visste jag.
Att hon med sin nya familj, sedan många år, bodde i Canada visste jag också.
Jag tyckte jag var ensammast i världen när jag, lite i bakgrunden, lyssnade på en sprudlande Lill-Babs som tillsammans med sin nyvunne vän och stilige partner Lasse Berghagen, förgyllde kvällen för den skara av förväntansfulla som samlats framför den blomsterprydda folkparksscenen.
Något senare fick jag vara med om att självaste Berghagen uppmärksammade mig, där jag stod ensam vid en trädstam, i närheten av scenutgången, för blyg för att gå fram och be om en autograf.
Han frågade om inte jag ville ha en autograf.
Jag har ingen penna och inget att skriva på, blev mitt uppriktiga svar.
Det ordnar vi, sa han.
Kom med här.
Så gick han före och jag efter, uppför de lite skrangliga trätrapporna som ledde in bakom scenen, till logen, där Lill-Babs satt beredd att snabbt lämna.
Kvällens föreställning var slut.
- Det här är Inger.
- Hon har ingen penna och inget att skriva på.
- Har du kvar några kort.
- Jag har en penna.
Med två fina autografer och ett idolkort som jag stolt la ner i min lilla handväska, gick jag tillbaka till de övriga som undrade var jag hade tagit vägen.
Jag berättade inget och kvällen blev inte sig riktigt lik.
Jag längtade till Stockholm, lånade en telefon på kaffet, ringde efter far som fick komma och hämta mig till Åstorp. Utan förklaring lämnade jag mina kamrater att dansa vidare i fredagskvällens folkpark.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk