Billesholms folkets park ( 3 )

För en tid att minnas finns inga hinder.
Inget för enkelt eller simpelt förtjänar utelämnas i det helas sammanhang.
Det sammanhang som lade grunden till ett liv värt leva.

Sommaren närmade sig sitt slut.
Kvällarna blev långsamt mörkare och något kyliga.
En lätt slöja av doftmättad dimma, svävade en bit över åker och äng vid dagens gryning, förde med sig jordens och årsskördens varma löfte, en doft som av mat.
Spannmål, potatis, rotfrukt och baljväxter, spred sin andedräkt över nejden långt efter skörd.
Åkrarna låg stolta i stybb och färdigplöjning.
Det var augusti.

Snart skulle skolorna börja och Billesholms folkpark stängas för säsongen.
Dansbanan skulle tystna.
Ingen musik, inga dansande kärlekspar, skulle längre ge den liv i sommarkvällen.
Lampor och sladdar skulle monteras ner och luckor åter fästas mellan räcke och snedtak så att trappor vid två ställen, samt en grönmålad byggnad, var det enda som vittnade om att här var liv och lust under några korta sommarmånader.
Den ståtliga blomsterprydda scenen skulle stå tyst på musik och under vintermånaderna iklädas snövit skrud.
Den under sommaren stängda kafé och matsalen åter öppnas för hungriga matgäster vid lunchtid. Kort sagt, allt skulle bli som vanligt, så som det var största delen av året i Billesholm.

I år hade man sparat höjdpunkten av sommarens turnerande folkparksartister till den sista öppna fredagen, andra veckan i augusti.
Parken förväntades bli fullsatt och den som inte förbeställt sin biljett skulle bli utan.
Vi hade förbeställt men var ändå utanför i god tid i den uppsluppna, något kyliga augustikvällen. Ungdomar och även äldre kom från när och fjärran för att se och lyssna på Jerry Williams, för det var han som var höjdpunkten och avslutningen för säsongen.
Arbetargrabben och söderkisen Erik Fernström.
Fullt accepterad och hejdlöst beundrad av alla.
Det var Rockens tid.
Många svenska artister följde i Elvis och Tommy Steeles fotspår.
De var de flestas favoriter.
Min favorit var Cliff Richard och Living Doll, men jag kunde gott tänka mig vara med och lyssna på Jerry Williams denna speciella fredag tillsammans med det vanliga gänget av tjejer och killar från Billesholm, vilka denna kväll var med till siste man och kvinna.

Spänningen var olidlig när vi stod framför scenen och trängdes för att se så bra som möjligt.
För en gångs skull hade jag fördel av att vara lång.
Majsie, som var kortast av oss tjejer, klättrade upp på sin killes axlar för att kunna se bättre.
Han sa att hon inte var riktigt klok och skrattade så han blev röd i ansiktet.
Men hon var envis, gav sig inte och snart satt hon uppe på hans axlar med finfin utsikt till egen belåtenhet.
Jag skulle aldrig ha vågat göra så som hon gjorde.
Inte med någon.
Det medföljande bandet började spela upp några låtar, scenen började gunga och publiken busvisslade, klappade i händerna och ropade; Jeerryyy, Jeerryyy, Jeerryyy...
Mona var bra på att busvissla och Majsie med.
De busvisslade så det slog nästan lock för mina öron.
Jag kunde inte busvissla alls, bara vissla vanligt och det hördes inte det allra minsta.
Plötsligt tystnade musikbandet, ljuset på scenen tonades ner och ett par spotlights riktades mot sceningången vars tunga draperi drogs undan.
Tystnaden var total i ett evighetsögonblick av slutlig förväntan.
Då hördes det;
Ett dovt mullrande spännande ljud, oväntat för de flesta...
Det tilltog i styrka till det nådde öronbedövande nivå, där tidigare busvissling tedde sig som en viskning.
I den stund vi förstod ljudet och försäkrade oss alla scenens väggar stod kvar, glider Jerry Williams in på sin hoj, sin bike, iförd skinnpaj, skinnbyxor, (eller var det slitna jeans,) och solglasögon...
Hänförelsen och beundran visste inga gränser när han rev av första låten sittande på sin cykel. Mikrofonen jonglerade han med som den skickligaste cirkusartist med lasso, medan han framförde och avslutade förstan, för att sedan stiga av sin häst och fortsätta konserten från scengolvet och med micken, nu fäst på ett stativ, dansa runt medan han sjöng låt efter låt.
Han dansade ömsom för sig själv med benen i krumbukter, ömsom med den på stativet fastsatta micken, livligt ackompanjerad av en till bristningsgränsen beundrande publik.
Det hela pågick närmare en timma eller två men till slut, allt under sin publiks vilda protester, avslutade han det hela genom att åter inta sin motorcykel och sakta men högljutt lämna scenen.
Ljuset tonades ner och mörkret slöt sig.

Skaran av autografjägare visste inga gränser och allmänt tumult utbröt.
Vi kom alla ifrån varandra då jag inte var det minsta intresserad av att trängas för en autograf.
Jag måste dock varit helt betagen av min första rockkonsert, vilket för övrigt också var min sista, Rock´n Roll var liksom inte min grej, för hur kvällen slutade minns jag inte.
När jag kom hem till Åstorp och tillsammans med vilka, minns jag inte heller.
Jag fick levande kultur och den överröstade allt dunkelt inom mig, så som kultur gör när den är som bäst.
Får oss att glömma, hoppas, tro och vilja leva.
Leva med trauman i ljuset av goda minnen.

Författare:

Publicerat

Dela: