Pärlor av järn. Historiens dimma.

Den lilla handen slöt sig krampaktigt om blåbärsriset, men känslan av liv kunde inte förmedlas.
Kunde inte nå soldaterna som vände ryggen mot byn de just bränt ner på order av den högste.
Kunde inte nå dem, när de fegt lämnade brända människokroppar åt sitt öde.
De lämnade dem tillsammans, med kärleksfulla händers uppbyggda hus, att snabbt förintas i lågor som aldrig skulle ta slut.
Lågor som skulle bli bestående.

Det hettade till när läkaren kom i korridoren.
De gula väggarna, färgade av döden, slöt sig och föll över de människor som fanns i närheten och alla visste vad som väntade men ingen förmådde göra något åt det.
De befann sig alla i maktens och laglöshetens rum, där känslor snabbt sopas undan som smådjävlar på ett nybonat golv, eller skräms till tystnad av ännu en blick från de stålgrå ögon som dagligen styr med sitt kalla leende.
Förväntar lydnad.
Den lydnaden har sitt pris och det är ett mycket högt pris.
Det är ett listigt hot då det har gemensam valuta över alla gränser och talar sitt tysta språk där det hörs bäst.
I natten.
Och natt rådde i byggnaden.
Natt rådde i korridoren med alla slutna rum jämnt fördelade på var sin sida, med några fönster placerade mellan bruna tyngdens dörrar.
Natt rådde.
Även under dagen rådde natten, då inga känslor och ingen kärlek längre hade sitt givna språk.
Då ingen sorg och inga tårar hade kanaler av liv att färdas på för att nå ett hjärta i nöd.
Trösta en själ i sorg.
Detta hade läkaren med sin känsliga blick för trauman noga noterat för länge sen och nått sitt mål, som var fullständig kontroll.
Fullständig kontroll över både personal och patienter var en förutsättning att kunna gå vidare i livet. Vidare i livet tillsammans med de personer som ständigt pockade på uppmärksamhet, slogs om utrymme och hade huvudroll på de olika scener som de dagligen agerade överste på.
Det var scener som låg i mörker och inte många kunde se vad som försiggick där.
Fullständig kontroll, det var självmedicineringen.
Patienterna fick felmedicinering och personalen medicinerades med härskarteknikens beska droppar i form av undanhållande av information och bristande kommunicering.
Deras misstänksamma blickar mot varandra och deras vanmäktiga vardag hade dem snart i ett fast järngrepp.
De såg avdelningens patienter med samma ögon som läkaren.
Bara ännu lite värre.
De delade gärna ut hallucinerande injektioner och spände bälten lite extra hårt, över tunn hud runt vrister och handleder, på redan besegrade människor när de började se och reagera.
Det lät sig göras när alla, omedvetet, lätt lät sig styras av de övertygande personer de mötte varje dag.
Väl dolda i läkarens persona.
Skickliga ta ton efter sammanhang, kunde de övertyga i de flesta av situationer och avgå med seger över lydiga undersåtar.
Undersåtar vars själars mat var beröm och uppmärksamhet, blandat med uppskattning till efterrätt i det gemensamma personalrummet.
Vilket de sällan besökte.
I vart fall inte tillsammans med andra.
Det föll dom aldrig riktigt in.

Det hettade som sagt till när läkaren kom i korridoren.
Blev en elektrisk intensiv atmosfär som var omöjlig att sätta handen på.
Den bara satt.
I väggarna.
Personal bugade på väg till rummet där en spenslig patient äntligen blivit besegrad, fått ro, och skulle befrias från sina remmar.
Sista injektionen var given.
Maktlöshetens förnedring hade slutit sina ögon.
De var inte längre uppspärrade av neuroleptikans felgivna obarmhärtiga fängelse.
Fasan.
De svarta flätorna, oftast av svett hopkorvade, låg nu som ebenholts bredvid det vackraste av ansikten.
Ansiktet hade fått frid.
Fått ro.
Tyst bars kroppen ner.
Läkaren, sista dagen på sitt arbete var orolig över sin framtid i ett nytt land men lät sig snart övertygas av någon i sin personliga störning, att makten talar samma språk i alla länder.
Den har som lydnaden samma valuta och samma gemensamma nämnare;
undanhållande av information och bristande kommunicering.
I det nya landet hade läkaren en marknad som väntade.
En arena från vilken det provocerades fram de grövsta av brott till hela samhällets förvåning.
Någon annans död.
Att se den bli till verklighet från ett tryggt läkarfönster.
Det var det enda som någotsånär kunde tysta rösterna från de ständigt närvarande personerna.
De som tog plats i en liten kropp vars lilla hand slöt sig kring ett blåbärsris i skogen.
En gång för längesen i ett annat land i världen.

Författare:

Publicerat

Dela: