Bortglömd av gårdagens barn

På bryggan rinner spetslakanets mångfärgade nejlikor långsamt genom dimman. En gång när jag var barn, varnade mistluren för dagar som dessa, då det svarta vattnet suger mer än vanligt och djupet synes oändligt. De broderade blommorna flyter bland maneter och tång och jag försöker se dig i skuggorna.
Dimman är så tät att jag inte ens ser den lilla bilen du kört mig hit i.

Vi skrattade hysteriskt hela vägen ner till havet och drack nästan allt vinet. Vi hade sängkläderna fortfarande om oss och fnittrade om den gamle och havet och sjöjungfrurnas giriga fingrar. "Riders on the storm" sjöng Jim Morrison och vi dansade ner mot havet i en liten svart hundkoja.
"Jag vill älska med dig på bryggan. Jag vill älska med dig i vattnet. Jag vill alltid älska med dig" kysste du lyckligt fram mot mitt öra. "Men det kanske inte går. Tänk om det är för kallt och jag fryser till en kotte" "Du kan" flämtade du, alltid med mig och det vet du. Du tar oss dit jag vill sen är jag din. Men släpp mig inte. Aldrig nånsin"

"Jag lovar" sa jag

Vi körde nästan ut på bryggan och du välte hummertinor och hinkar men tystnaden var kompakt. Inte ens den gamle fiskarens bulldog vaknade och kom tumlande för att försvara sin enbente husse

"Jag fick det här lakanet av min gammelmormor och hon har gjort broderierna alldeles själv" och du vecklade ut det som ett segel så blommorna blev små lanternor i dimman och det svarta djupet, som plötsligt gjorde mig ostadig och rädd som om en hastig skugga drog över oss för en kort sekund.

Duntäckena bredde vi ut på bryggan och öppnade en flaska till. Jag bröt brödet och vi åt dansk lagrad ost med fingrarna, vindruvor och italiensk skinka. Dimman vällde över oss som rök och du lät lite osäker när du viskade "Kom älskade. Ta mig"
Blommorna lyste och gav en blind akvarellmålares syn på det han en gång såg. På grovt papper spred han alla färgerna genomskinligt i pastell och lät dem flyta samman som regnbågen över våran brygga.

I det svarta vattnet var det varmt. Inte alls som jag trott och jag kunde visst,. Du rev mig på ryggen och bet i min hals, och just nere vid ytan såg vi varandra så klart och tydligt som aldrig förr, för dit ned nådde inte dimman. "Jag kan simma under bryggan" skrattade jag rusig av min uppsvallande kärlek..
"Nej" skrek du till. "Därinne kanske du fastnar. Det är mörkt där. Kom in i mig igen. Jag är rädd. Släpp mig inte!"

Jag skrattade också, fast som en tonårspojke och sa "Vänta, så ska jag fånga en guldfisk åt dig, en äkta. Bara en sekund" och så dök jag.....in under bryggan där mörkret var så kompakt men längst nere på botten glimmade det till och jag högg snabbt som blixten den lilla dyrgripen i min ena hand och släppte dig med den andra. Jag som lovat.

Plötsligt blev det kallt. Mtt hjärta stannade och jag tänkte att jag dör här med min skatt om du inte ser mig. Skatten jag alltid ville ge. Den omöjliga. Den som trotsar kärleken och går över alla gränser.

Du drog mig otröstligt gråtande upp i din famn och vi simmade mot stegen där färgerna svalnat mot grått och solen skymtade gyllene bortom slöjorna.

Du hjälpte mig upp och drog ett täcke över där jag låg. Så stod du där framför och grät. "Den där fisken är död och du är så vacker, men jag behövde den inte. Jag behövde dig. Förstår du inte. Den är död. Du skulle låtit den vara" och du kysste mig på pannan och sa "Jag älskar dig för evigt" innan du vände dig om och försvann i det svarta vattnet.

Jag kunde inte skrika, än mindre röra mig men i mina tårar flöt blommorna vissnande över bryggan och solen steg. På botten under bryggan glimmade åter en liten fisk av guld som jag alltid visste du skulle.
När polisen hittar bilen är jag dimman och det bottenlösa havet tänkte jag, innan jag brann till aska där på bryggan. Likt en sjöstjärna, kvarglömd av gårdagens barn, och varje natt ser vi varandra fast hur vi än försöker når vi inte ända fram.

Men jag älskar att se dig där bland din gammelmormors blommor i dimman. Du är det vackraste jag vet. Aldrig har någon lyst så för mig.
En blek och flyktig skuggfigur.

"Blommorna. Bara blommorna hade räckt" säger du ibland om natten.
"Och din trygga hand. Släpp mig inte sa jag ju."

Men jag är dimman ingen kan hålla i sin hand.
Inte ens en liten fisk av äkta guld.

Författare:

Publicerat

Dela: