Carmelo från Reggio Calabria

När abbedissan vaknade den tidiga morgonen visste hon hur dagen skulle sluta. Hon hade förberett sig noga och tänkte inte lämna något åt slumpen.
Carmelo från Reggio Calabria hade tre veckor tidigare anställts som trädgårdsmästare på abbedissans inrådan. Hon hade hört ryktats att den unge mannen var stark och uthållig men det bästa av allt, han hade inte något välsmort munläder. Vilket lämpade sig väl i den tysta klostermiljön.

Abbedissan lade genast märke till att de andra nunnorna börjat tävla om hans gunst. Det var naturligtvis helt emot klostrets reglemente och det kyskhetslöfte som avlagts innan doket oåterkalleligt omslutit varje synligt huvudhår.
Hon hade vid upprepade tillfällen förhört flickorna om deras ständigt återkommande ärenden i den del av trädgården där trädgårdsmästaren höll till.
Svaren hon fick höra var att de lärde sig rida på trädgårdsmästarens åsna.

En eftermiddag begav sig abbedissan till den plats där det hölls ridskola. Det hon blev vittne till var något hon aldrig kunnat föreställa sig skulle hända bakom klostrets murar.
Abbedissan ägnade därefter sömnlösa nätter till att fundera hur hon skulle få flickorna att lämna de köttsliga begären.
Hon hade bett Herren om vägledning men av någon underlig anledning fick hon aldrig några bönesvar.
Hon fick således ta saken i egna händer, agera snabbt och lita på sitt eget omdöme.
Med knäppta händer och båda knän stadigt vilande mot det hårda stengolvet i klosterkyrkan försjönk hon i dagens första bön.
Enstaka suckar och ett lågt mumlande från de andra systrarna var det enda som hördes.
Trots förbudet att tala innan frukost hade abbedissan överseende med orden som föll över systrarnas läppar. Det var ändå ett sätt att ära Herren.

När vällingen och det grova brödet var uppätet efter frukostmålet gick abbedissan tillbaka till sin cell. Hon tittade i den lilla spegeln som hängde på väggen vilket endast fick hennes runda ansikte att avteckna sig i det matta spegelglaset.
Rättade till doket och såg på Kristus som hängde på korset över spegeln. Därefter böjde hon båda knäna i en snabb nigning. Kristus sa inget, kanske förstod han vad som höll på att hända.
Hon tolkade det som ett godkännande, öppnade tyst celldörren och gick bort mot trädgårdsmästarens förrådsskjul.

Carmelo hörde henne komma, det knastrade i gruset och han tittade ut genom förrådets enda fönster. Han såg hennes beslutsamma steg och förstod på hennes kroppshållning att hon ville något av mer allvarlig karaktär.

-God morgon, hälsade abbedissan och trädgårdsmästaren nickade till svar.
-Den där åsnan som du lär nunnorna handskas med, fortsatte hon.
Trädgårdsmästaren fick något vaksamt i blicken.
-Kan du tänka dig att lära även mig att grensla den? frågade hon.
Den unge mannen och tänkte efter men bara för en kort stund.

När abbedissan återvände genom klosterträdgården log hon belåtet och beslutade sig för att det inte var sista gången hon satt upp i den sadeln.

Carina Larsson

Carina Larsson, värmländsk östgöte. Jag är en hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor som försöker fånga dagen och se möjligheter i allt som sker. Frilansande reporter. Före detta lantbrukare som fortfarande gillar att påta i myllan. Ni hittar mig även på min blogg Carinas dagliga leverne.
Carina Larsson är medlem sedan 2015 Carina Larsson har 26 publicerade verk