De byggde landet ( 13 )

Vi plockar i stillhet våra blommor.
Menar inget illa när vi överlämnar dem.
Tror vi säger det som behövs.
Men vi misstar oss.
Det krävs mer än så.
När ordet får fäste aldrig så lite händer det.
Riktar spjutet där det träffar.
Svärdet tar ut riktning och skiljer.
Formar reformer med mening och styrka för en befolkning i behov som ger tillbaka så fort de kan.
Stabilitet.
Det bygger land med träffsäkerhet och glädje.
Tar vara på resurser i hemligheter.
Det hade ingen trott.
Sprider glädje och hopp en kall vinterdag när natten går tunga fjät och Lucia skrider.
Så får vi lön för mödan.
Arbete kommer igång.
Blir synligt när ynglingen greppar spaden och gräver.
Till en början där han står sen vidare ut i världen.
Styrkan vet inga gränser när den får fäste och arbete skall göras.
Det lönar sig.
Kroppens muskler används i tjänst för livet åt livet.
Låt arbetets söner vara med.
Använda spade eller ord.
Rutig flanell eller vit skjorta och slips.
Resultatet räknas när vi lägger ihop summan.
Den kan ingen ta miste på.
Borgar för vidare utveckling i gemensamma minnen och kärlek väl bevarad.
Barnen blev stora.
Tog vid och tog fatt och förde vidare vad de själv fått av omsorg.
Den oskrivna lag som dömer rättvist i form av synliga bevis.
Utom rimligt tvivel går de fria.
Nu blir det roligt att leva.
Vi bygger.
Kom hem.
Familjen på bilsemester i Europa får se vad vi har byggt tillsammans.
Sånt glömmer ingen levande.
Vill vara en del av när potatisen skall skördas och kroppen värker av hårt arbete.
Prövats.
Huvud som muskler värderas lika.
Kompletterar.
Vinner stadigt mark.
Det har blivit svalare idag.
Ett regn drog fram och vattnade jorden.
Kanske släckte någon av de bränder som fått fäste.
Släckte eld som brinner i människan.
Missbruk ett försök att bemästra ångesten.
En man red i segertåg men valde nederlag.
Där ligger hemligheten.
"Att behövas. Att uppleva -eller att tro sig uppleva -att man behövs."
Försätta berg med tro.
"Skiljelinjen mellan omänniska och människa."
Han och en liten flicka.
Utplacerad långt hemifrån för hon hade inget hem här på jorden.
Han kommer tillsammans med henne när solen lyste och skingrade hans skuggor.
Fick liv.
Hon hade sin finaste klänning.
Grön som livet med röda korsstygn och volanger vid ärmarna.
Hon var rädd om sin klänning.
Festen var slut.
Inte många var kvar.
Solen skymdes av moln, förberedde för påsk.
Tidig vår och början på ett nytt år.
Ny sommar och en ödmjukhet.
Inte förskjuter vad som är.
Vara i nu nöjd.
Det är mitten av juli.
Sommaren har lidit stor skada.
Sargad mark med eld och rädsla.
Ångest.
Ihärdig sjunger duvan sin sång och har hållit ut.
Gömd mellan träden eller synlig, lyktan sin speciella att trona.
Vad har hon sagt.
Ja det vet ingen.
Inte heller svalan ger upp.
Ännu klyver den luft med lie och låter sig inte skrämmas.
Vad har de förmedlat.
Nu när luften förändras kanske vi hör bättre.
När värmen ridit oss trötta och förvirrade har vi möjlighet tänka om.
Vem vet.
Det finns ett magnetfält.
Påverkar oss alla.
Allt började med en droppe i en öppen hand.
Utan den inget liv på jorden.
Utan dragningskraft och givna lagar faller allt ut i en rymd.
Försvinner en planet ljudlöst i mörker.
Kanske är det det de förmedlat.
Allt var perfekt ordnat.
Tillrättalagt.
Varje millimeter en betydelse för helheten.
Människans lilla stund på jorden.
Vad hade den för syfte.
Kanske finna livet bortom döden.
Människan byggde land.
Någonstans brast det.
Vi satsade på fel häst.
Dödens bleka färg gäckar oss.
Kommer vi någonstans i allt detta undan den.

Författare:

Publicerat

Dela: