De byggde landet ( 2 )

Fåglarna sjöng mycket den våren.
Koltrasten.
Duvan.
Om dagen och hela natten.
Med ett litet avbrott mitt i ljusets mörkertimmar.
Vid midsommar sjöng de hela natten i ljus.
Svalan däremot hade tystnat.
Hon sågs inte till.
Kom inte längre lågtflygande för att fånga flygfän nertyngda av regnmoln.
Hon fick hitta sin mat på annat håll.
Kanske flyger hon tillbaka varifrån hon kom.
Kanske stannar söderöver.
För alltid.
Snart.
Fåglarna sjöng mycket den våren.
Länge.
Kanske var det av sorg.
Kanske en varning.
Vem kan säga det.
De kastas ut för att överleva.
Människorna och djuren.
På sköra lemmar.
På naturens villkor.
De starka överlever de svaga och de som inte lär sig av sina misstag kommer så småningom att möte sitt öde.
Obarmhärtigt.
Så går livet framåt för dem som lär sig adaptera.
Om och om igen vid behov.
Se och lyssna till naturen.
Till människan i den.
Det är inte lätt.
De som började bygga landet var av två sort.
Där fanns de arbetande av alla slag och dem som inte arbetade.
Som misslyckades hur de än försökte ta till sig.
Vinna mark.
Gav upp.
Rädslan att få vara utan.
Frysa och svälta.
Tjäna ont och tas ifrån.
Allt.
Gång på gång.
Tomma magar tystades.
Ett trött sinne med skyddande insyn bildade så småningom ett skal omöjligt att genomtränga.
Då kom lagen och dömde.
Sällan gick de fria.
Och så har det fortsatt.
När landet började byggas vid korsningen mellan nord och syd, öst och väst, i ett samhälle som badade i solljus hade människan tur.
Och det fanns två sorter.
De som lyckades och de som misslyckades hantera livet.

Författare:

Publicerat

Dela: