De kom ändå, orden, oktober 1991...

Jag sitter på Kulturhuset tillsammans med min son en dag i oktober 1991.
Det är sen förmiddag och vi tillbringar dagen här och inväntar kvällen med dess behagliga ljusskiftningar i tid.
Alla skollov tillbringas här.
På Kulturhuset...

Många är tankarna i mitt huvud och jag skriver dem eftersom de kommer.
Det gör jag alltid.
Skriver dem som de kommer.
Inte som jag tänker de ska komma.
Jag är dålig på att tänka ut, jag har för mycket verklighet som trängs.
För mycket eget envist liv som griper tag, för att jag ska ha plats för taget liv.
Det jag tänker nu är när och om, det är försent för fjärran uppryckta rötterna finna ny grogrund. Försent för religiösa och kulturella rötter finna ny växtmån.
Mark att slå rot på.
Försent få tid anpassas till varandra och andra.
Försent vrida klockan tillbaka.
Vrida visarna tillbaka till vad.
Gången tid, förbrukad tid.
Det pessimistiska tänkandet tar överhand när min blick vilar över den rörliga vyn nedanför i rondellen, sedd uppifrån Panoramas kafé och dess stora vackra fönster. En del av livet som finns i vardagen, finns bredvid. Det behövs en speciell blick för att se det. Där befinner sig människor dagligen i färd med att klättra uppför, hålla sig fast vid, eller chanslöst falla utför. Vems blick. Vilkas ögon kan se. De som är ovälkomna. Den som är oälskad. Den som lärt söka världens ljus där det låter sig finnas och anpassa till den givna livssituationen. Kanske minskar det då, det farliga i att se.

Jag är mitt i stan och den vackra Obelisken fylls med ljus, inifrån.
Jag ser oktoberskymning sakta inta huvudstaden.
Kulturhuset är fyllt med människor från andra länder.
Här finns de flesta nationaliteter representerade.
Den lugna stämningen.
Det tysta småpratet och bläddrandet i tidningar och från böcker kan fylla den mest stressade människa med tillit, framtidsutsikt och ro för dagen. Lägger jag sedan till panoramat genom glasväggar ut över en levande stad blir bilden fullkomlig. Här sitter jag. Väntar på en biokväll tillsammans med Kristian, vilken för övrigt finns i barnbiblioteket där han frossar med band i hörlurar och massor av böcker. Allt spisas i nya sköna soffor. Han har samma levande tavla. Samma glasklara väggar. Undrar hur mycket han ser av det som jag ser.
I kväll ska vi se Dick Tracy och Madonna.
Vad gör jag med min son egentligen.
Jag är definitivt en dålig mor emellan klockan halv fem och klockan halv sju. Eller...

Roligt är att vi går hit så ofta.
Till Kulturhuset.
Vi gör små minnesdagar att ha i vår livsbok.
Förra året vid samma tid var vi också här, fast då såg det annorlunda ut.
Nu är det ombyggt, ljust och fint.
Nya möbler.
Nya färger.
Det är svårt ge ord åt ett liv, ständigt boende på "undantaget."
Men nu är vi här igen ett år senare och jag vet fortfarande vad jag heter...

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk