Den ensamma dansösen

Hennes puls var hög. Det värkte i hela hennes tunna, spända kropp. Svett rann ner över hennes enkla, svarta mjukiskläder och mörka tatueringar. Hon var hur trött som helst. Men hon brydde sig inte om allt det, inget mer kunde störa henne. Hon lät musiken omfamna henne och ta bort alla tusen tankar i hennes lilla huvud. Hon rörde sig som en vacker ballerina över golvet fast det var modern dans hon dansade. Dansen var med så mycket kraft och känsla att hon hade tårar i ögonen och gåshud över hela den tunna och vältränade kroppen. Hon slöt sina ögon, det var ändå ingen i det mörka konserthuset. Inte förrän dagen efter då hon och ungefär tio andra dansare skulle ha ett uppträdande inför hundratals människor. Hon hade en av huvudrollerna och ganska många solon så det var förståeligt att hon var och tränade en fredagkväll istället för att vara ute och festa med vännerna. Hon hade varit där och tränat konstant sen skolan slutat vid fyra och klockan närmade sig halv nio på kvällen. När hon kört igenom alla delar hon hade för tredje gången tillät hon sig själv att äta salladen hon haft med sig som middag. Hon bara satt mitt på scenen och tittade ut över alla tomma stolar. Tog in alla känslor och tankar hon lagt åt sidan för en stund. All nervositet, all trötthet, all stress, alla problem. Hon torkade bestämt bort tårarna som letat sig nerför hennes kinder och smetade antagligen ut sin mascara. Mamma hade alltid rätt, tårar gör inget bättre, bara värre. Det fanns ändå ingen annan som berättade för henne andra sätt att se på, hennes mamma var allt hon hade kvar. Hennes pappa hade lämnat dem innan hon ens var född och hon hade inga vänner eller pojkvän. Det fanns tjejer som lät henne sitta tillsammans med dem på bussen på väg till träningarna men inte mer. Hon var en typisk ensamvarg, men hon hatade att hon var det. Hon ville ha människor som hon tyckte om i sitt liv. Ha vänner. Det var dock inte så lätt, hon visste inte hur hon skulle skaffa dem. Hon hade varit så avskuren från andra människor under så många år så hon visste inte hur man gjorde eller bara började någonting med någon. Hur man sa hej.

En nysning som lät som en gullig och tyst kattnysning bröt tystnaden i salen. Hon hoppade till och tittade ut över de nu inte helt tomma platserna. En mörk siluett reste sig och gick fram mot henne från en av raderna längst bak. Hon visste inte hur hon skulle reagera, vad hon skulle göra. Hon ställde sig upp och kisade bort mot personen som närmade sig scenen. “Förlåt om jag skrämde dig men jag blev så fångad av ditt dansande.” Det var för mörkt och han var för långt bort för att hon skulle se vem det var. Det måste vara Sam, hennes danspartner som hade den andra huvudrollen. Men han hade en ljusare röst och en kortare och muskulösare kropp än den som närmade sig henne. Och Sam hade ju frågat om hon ville med ut ikväll med han och fira innan premiären. Så vem var det då? Hennes tankar avbröts av ett ansikte. Andrées ansikte. “Vad gör du här?” var vad som kom ut ur henne. Hon visste att han jobbade på konserthuset som städare men inte en fredagkväll vid halv nio. Han log och svarade med “städar inför den stora dagen imorgon”. Han klättrade vant upp på scenen. Den muskulösa kroppen syntes genom hans urtvättade jobbkläder. Det mörkblonda håret var rufsigt på ett lekfullt och fint sätt. Hans havsblå ögon blänkte på ett helt nytt sätt för henne. Ingen hade tittat såhär på henne, inte ens Sam. Hennes ena mungipa letade sig upp för den nu något mindre svettiga kinden. Han var ganska fin där han stod med mörker runt om sig.
- Vad är det?
Hon skrattade nervöst och gömde sitt ansikte för en sekund i sina händer. Sen tittade hon på honom igen.
- Inget, jag trodde du var någon annan.
- Jaha, förlåt om jag gjorde dig besviken.
- Nejdå, det gjorde du inte.
Han log ett stort och fint leende. Sen frågade han henne något hon aldrig skulle få höra.
- Hade du efter alla uppvisningar velat gå ut och fika med mig? Jag bjuder...

Författare:

Publicerat

Dela: