Den gula resväskan; till Stockholm

Tidig augustimorgon. Redan ljust ute. Småljumt. Sommarens sista ljuva dagar. Lätt dis i luften. Fläckvis med mindre grå moln på himlen. Anar något på väg. En vändpunkt i livet.
Står vid Köpings station, ensam med en gul resväska. Väntar. På någon eller något? Ställer ner den på spruckna asfalten. Tandborste, sovkläder, några fotografier, kalender och flera ombyteskläder för en vecka prydligt vikta i väskan.
Skulle nog vara tillbaka till helgen oavsett.

25 år och arbetslös. Efter grundskolan gymnasiets praktiska kontorslinje. Betygen räckte inte längre. Fast jag tänkte att kontor passade mig på något vis ändå. Fast hade inte någon annan valmöjlighet än att inte gå på gymnasiet. Säkert även påverkad av pappas överdrivna pappersarbete. Det låg överallt i lägenheten, särskilt i hans och mammas sovrum. Drivor. På skrivbordet. På golvet och även på sängen. Hur kunde mamma acceptera detta? Pappa sov ändå ofta på soffan, märkligt.
Minns hur jag började leka med pappas blanketter, inte så normal barndom skulle jag tro.

Det ena ledde till det andra. Började leka bank med mina bröder. De fick låna, sätta in pengar, köpa aktier och även lotter med bra vinster. Samtidigt var Monopol och Nya finans bästa spelen. Var inte särskilt mycket ute om inte mamma skulle städa. Fotboll spelade jag aldrig. Med vem? Och jag var så dålig på det, hur kommer det sig? Så nog påverkades jag starkt av pappas liv när det var dags att välja gymnasielinje.
Under skoltiden praktiserade jag också på Köpings sparbank. Att få vara bakom disken och hjälpa till med kassa eller låneansökningar var spännande. En verklighet mot min barndoms banklek. Fick assistera låneavdelningen med att skriva ut låneansökningar. Gå ärenden. Och prova på att koppla vidare samtal till banken. Sista sommaren fick jag även vikariera i bankens växel.
Första kontakten som av någon anledning ledde vidare till militärtjänstens växeltjänst och mitt första riktiga jobb i Stockholm, receptionen vid folkpartiets huvudkontor.

Sista åren före den här berättelsens början hade jag mitt första riktiga jobb, som vaktmästare vid Köpings kommun. Så här efteråt var det verkligen en trevlig tid. Trampade runt staden med internpost mellan förvaltningarna. Motion, frisk luft och socialt umgänge. Trappa upp, ett hej med ibland någon kaka och ansvarsfullt. Tog även hand om posten till kommunen, att deras egen frankerades och kom iväg.
Strax innan resan till Stockholm hade jag även några månaders arbete som vårdbiträde vid Västra sjukhuset i Västerås.

Blicken vänd mot hamnen och bangården, med vildvuxet ogräs. Här brukar man låta godsvagnar stå i väntan på ny transport, av båda lättare gods, timmer som farligare flytande vätskor väl skyddade av säkra vagnar.
Minns hur pappa ibland brukade berätta om gasklockan vid Supra, i utkanten av Köping mot Arboga. Hur den vid ett tillfälle fick en så rejäl smäll att det blev en explosion. Det blev en sådan tryckvåg att många fönster skallrade i staden. Hände när han var ung. vet inte hur sant det var men spännande att höra.

Vänder mig om. Kisar lätt i morgondiset. Den vitputsade stationsbyggnaden med svart plåttak som glimmar till av solens vita ljus.
Stabil och lugn plats för resande som väntar. Arbete i Västerås eller en flickvän i Örebro. Blommiga gardiner på övervåningen. Idag tjänstebostad skulle jag tro. En dag skulle den bli ett enkelt hotell.

Tio år innan gjorde jag i nian min två veckors prao (praktik) här. Efter skolan förväntas man att börja arbeta. Vad vill man göra? Var vill man arbeta? Inte lätt för en tonåring som bara suttit vid skolbänken.
En del har väl följt med sina föräldrar någon gång till dennes arbete, andra inte. Finns föräldrar som inte vill att någon kommer. Man blir liksom i vägen och måste hållas sysselsatt för att inte ställa till med problem. Arbetsgivaren kanske ogillar det då man kan störa produktionen. Eller att platsen är för farlig att vistas på om man inte är vuxen.

Jag fick några gånger följa min pappa till posten. Han hade arbetat där sedan skolan tog slut vid 16-års ålder. alla kände honom där och rätt många i Köping också förstod jag senare.
Mestadels fick jag vara med när han skulle stänga. Under några år var han ansvarig för fastigheten, att stämplarna fick rätt datum till nästa morgon, att kassaskåpet var låst, att det inte var något problem med pannrummet längst ner.
Höll mig oftast bakom pappa när vi gick ner i mörkret. Tände lampor i den långa korridoren. Och bakom dörren till papprummet. Skitskraj var jag. Tänk om den skulle explodera.
Tror att känslan fanns kvar i bakhuvudet från när jag var mindre än två år. Vi bodde på Murmästargatan. Fastighetsskötaren hade semester. En vikarie tog hand om huset. Som mamma hade berättat var han inte så duktig. Slarvade rätt ofta. Rök kunde komma upp från pannrummet högst upp. Och en gång small det. Jag chockades så att det kom i byxorna. Hade mardrömmar en längre tid efteråt.

Oftast gick vi in via lastbryggan på baksidan. Stora sorteringsrummet. Väggar i betong målade i ljust postgult och stora postvagnar i rostfritt stål. Innanför svängdörr i tungt trä en större sal med rader av stora postsäckar hängande i rullställning. En del halvfulla. Några hade etiketter med Malmö utrikes.
Äldre män i postoverall plockade med säckarna. Andra stämplade något vid ett litet högt bord med lister. Någon kom in genom en bakdörr, senare förstod jag att det var från kassahallen. Dit kom kunder från gatan för att betala räkningar, köpa frimärken, hämta paket eller göra bankärenden. Idag göras det mesta med mobilen via Internet, tänka sig.

Han pratade aldrig hemma om vad han gjorde på jobbet. Minns hur jag kunde vakna på morgonen och pappa var inte hemma. Lugnt när man skulle till skolan. Mamma i köket. Frukost på bordet, eller vad som fanns i kylskåpet. Minns mest tomt. Kunde stå en mjölk, ett paket Lätt & Lagom som var billigast, ketchup och senap. I brödboxen kunde det ligga några skivor Skogaholmslimpa eller så blev det bara hårt knäckebröd. Men lugnt var det.
Pappa var inte hemma. Gick till jobbet redan vid halv fem tiden på morgonen. Dagar då han skulle sortera post. Han var hemma när jag kom från skolan. Arbetsdagen tog slut vid två på eftermiddagen. Andra dagar började han vid elva-tiden och då blev kvällen lugn fram tills han kom hem vid tio-tiden. Var vi inte redan i våra sängar så försvann vi in i våra rum så snart vi hörde att han var på ingång.

Det jag visste om hans jobb kom från de gånger han tog med mig. Träffade ibland några av hans arbetskamrater innan de skulle gå hem. Stod och sorterade den sista posten som hade kommit sent och skulle ut tidigt nästa morgon. Eller så packade de iordning sina väskor som måste vara färdiga till morgonen cykeltur.
De var alla över medelåldern, några med rynkor i ansiktet. Trevliga, småretades med pappa, som heller inte var sämre själv.

Efter pappas död fick jag höra lite från dem när de kom till begravningen. Han var en riktig spjuver. Det betyder att man aldrig visste när personen kunde hitta på ett spratt eller hyss.
Som ung kunde han tömma ut luften på postgårdens cyklar så det blev stress på morgonen när de skulle ut. Han kunde börja skjuta gummiband på kollegorna när de stod och sorterade posten. Ja, att han kunde vara en sådan rolig person märkte vi aldrig hemma. Tvärtom kunde han lätt brusa upp även för småsaker eller ge oss stryk när han tyckte det var rätt.

Var vill man göra sin prao? Säkert brukar snacket gå bland kompisar men har man ingen så får man inget höra. Killar vill kanske arbeta med bilar, i en mekanisk verkstad eller på ett bygge. Visst finns det alltid någon som vill arbeta med människor men då mest som polis eller brandman.
Tjejer vill nog fortfarande arbeta inom vården, skolan eller på ett kafé. I vart fall tror jag det var så på den tiden, när jag skulle göra min praktik.

Varför blev det järnvägsstationen för mig? Pojkar har nog alltid gillat tåg, liksom bil då det är något mekaniskt. Det är också hårt, tufft och smutsigt. Så har väl pojkar alltid uppfostrats till, eller kan det ligga något genetiskt i det, inte vet jag. Fast jag var aldrig någon man märkte av, tyst och tillbakadragen. Hårt hållen hemma. Var rädd för pappa. Kände aldrig någon värme när han var i närheten. Bara stel kyla och ett försök till manisk pedantisk ordning.
Valde nog praoplatsen för att min egen farfar hade arbetat där. Som liten hade jag också en modelljärnväg med flera fina vagnar, lok och annat tillbehör. Märklin från Tyskland. Minns den stora tunga transformatorn i grön bakelit och det svarta vredet.

Stod första praodagen i vänthallen som vilken liten svenska station som helst. Här i rött och vitt trä. Vid dörrarna ut mot perrongen en biljettlucka. Kom snart att stängas när Internetbokning blir möjligt. Senare, när den här texten skrivs, bara kunna köpa en biljett på stationerna i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Dörr in till tågklarerare (som hjälpte stationsförmannen med tågens ankomst och avgång) och de som skötte om vagnarna på stationsområdet. Godsmottagning på baksidan med lucka in mot vänthallen vid ingången från gatan.
Där det senare bara kom att finnas en enkel kiosk, i övrigt allt igenbommat.

Vid godsmottagningen fick jag ta mot paket. Eller i vart fall vara med och hjälpa till lite. Sköttes av en lång äldre mager man, troligen nära pension som de flesta jag mötte. Grå slitna byxor och skavd uppkavlad flanellskjorta. Fårigt ansikte efter många slitsamma år, berättade han då. Kände även min pappa, inte bara för farfar utan för att han ofta kom med post som skulle med järnvägen.

Minns mycket väl när jag fick vara med när ett tåg kom med filmrullarna till Saturday Night Fever lastades av för att under helgen börja visas vid stadens störta biograf. Mamma älskade filmen, liksom många unga. John Travolta och Olivia Newton-John.
Vi hade tagit med en tung godskärra med fyra tjocka gummidäck från godsmottagningens baksida och rullat den upp på perrongen. Tungt. Fick putta på baktill.
Var med när stora tågsätt med godsvagnar skulle flyttas om på bangården. Morgonen började i fikarummet bakom biljettexpeditionen. Ingång till höger om stationsentrén på framsidan. Ett rått och skämtsamt klimat rådde. Kaffe var svart och starkt. Så drack arbetare på den tiden, eller i vart fall här på stationen.
De skämtade även med mig, fast med respekt. Flera kände min farfar som fram till slutet av 50-talet var deras chef. Stationsförman. På den här tiden arbetade man hela yrkeslivet på samma plats till pension.

Fick låna en overall. Var förstås lite stor för mig men om man kavlade upp byxben och ärmar så gick det. Och en SJ-keps. Kändes lite lustigt att ha dem på mig men skulle man göra ett grovjobb så.
Medan de stod på baksteget till vagnen stod jag vid sidan av. Inte helt riskfritt när en flera ton tung vagn skenade i nedförslut. Såg hur det kunde gå undan. Stillastående märktes de med vit krita som läraren gjorde med svarta tavlan i skolan. Ja idag heter de White board-tavla.
Fick även vara med och sköta biljettförsäljningen.

Fram till slutet av 60-talet min farfars station. Min farfar Adolf Fredriksson var stins, eller stationsmästare som det egentligen hette tills pension.
Han var den som tog mot och vinkade av tågen vid perrongen. Var det något kunde han hålla kvar och få det kontrollerat.

En stins hade mycket att säga till om. Vem som helst kunde inte få det prestigefyllda jobbet. Man skulle ha lång erfarenhet, vara en tydlig ledare som alla såg upp till och ha en del hårda nypor skulle jag tro. Och det hade tydligen min farfar, enligt pappa.
Lite för hårda när han tog tag i flaskan. Var det något som retade upp honom var handen inte långt ifrån. Det blev tydligen mycket stryk. Ibland tog han tag i vad som stod närmast till. Vid några tillfällen var det yxan i vedboden, som råkade ha lämnats kvar vid farstun.
Min pappa hade också nära till att slå oss barn. Är det något man ofrivilligt lär sig som barn, något genetiskt eller är det ens allmänt tuffa barndom som formar en som vuxen. Jag har, vad jag minns, aldrig rört min dotter.
Som jag förstod av min pappa och vad jag läst någonstans hade farfar vuxit upp under mycket enkla förhållanden. Som ung började han arbeta som dräng vid en bondgård. Den som läst Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren vet jag Alfred var. Senaste fortsatte han med liknande arbete som sitt första jobb. Skulle tro att det var där han lärde sig själv disciplin, arbetsmoral och behovet av hårda nypor när så behövdes.

Som stins blev man samtidigt ett välbekant ansikte i samhället. Något man helt saknar idag, om man inte är politiker eller musikstjärna.
Vart försvann egentligen de trygga samhällsbärarna? Idag sitter alla framför sina skärmar eller går runt med sina mobiler. Det som inte finns där existerar inte.

Stinsen var en del av järnvägsstationen, liksom läraren med skolan och prästen med kyrkan. Man bodde i samma hus, var liksom tillgänglig dygnet runt och var institutionen förkroppsligad.
Även stinsen skulle bo på övervåningen i stationshuset, fast det gjorde inte min farfar. Hade egen kåk längs KUJ-banan norrut. Eriksnäs. Inte därför min äldsta lillebror fick namnet Erik, tror jag.

Pappa har berättat lite om sin uppväxt. Platsen låg där den tidigare motorvägen från Västerås gick genom staden. Numera går den utanför förbi en kulla från Järnåldern, Ströbohög, och ett köpcentrum.
När han växte upp var det bara en landsväg av grus längs ett järnvägsspår som för länge sedan rivits upp. Det var KUJ-banan. Faktiskt minns jag fortfarande ett tillfälle då ett ånglok sakta tuffade fram norrifrån med mörk rök bolmande från skorstenen. Tror det var ett av de sista. Minns bara hur jag från Rosenlundsgatan hörde signalen när bommarna fälldes och loket passerade på långt avstånd iväg till järnvägsstationen.
Tror att jag ännu inte hade börjat skolan.

Står nu vid biljettluckan på järnvägsstationen. Förbeställd. Ska bara hämta ut den. Äldre kvinna före mig i kön. Är ute i mycket god tid som alltid.
Hade stor respekt för pappa. Kom direkt när han ropade, kunde annars bli en hurring. Smäll på kinden. Kom nästan aldrig försent till skolan. Man fick skämmas. Ibland tagen i örat och en anteckning i kontaktboken hem. Pappa!!

Ser barn idag käfta mot sina föräldrar och bara sitta med sina mobiltelefoner. Vi har kommit bort ifrån det kvardröjande samhällsklimatet som fanns under min barndom. 60-talet, bara tjugofem år efter andra världskriget. Innan dess låg den moral som statskyrkan inpräntat i oss alla kvar som en våt filt. Visst hade frikyrkorna brutit upp den lutherska isen men förändring i våra sinnen tar tid.
Efter 80-talets JAG-revolution har vi idag en slapphet som ingen trodde var möjlig när jag växte upp.

Ser kvinnans biljett, genom ett ryck i en spak på andra sida av bänken, snurra runt i skålen så hon kan plocka upp den. Biljettförsäljaren lägger ner pengarna i kassafacket.
Min ligger i ett kuvert. Plockas upp ur en hurtslåda. Namnet kontrolleras, inte min legitimation. De känner mig på stationen, både sedan praotiden och att jag var med pappa några gånger som yngre.
Finns ännu idag de som hade arbetat med farfar kvar i tjänst. Tänka sig. De kunde berätta om hur sträng han var och om hans alkoholproblem. Pappa fick ofta uppleva konsekvenserna hemma som liten. Hela tiden vettskrämd för sin far.

Ingen är på stationen för att vinka av mig. Så är det då ingen vanlig resa över denna helg i augusti 1988. Flytt till Stockholm, där jag ännu 30 år senare skulle sitta för att skriva om denna händelse.
Veckan innan hade jag telefonkontakt med ett sjukhus i södra Stockholm, Årsta sjukhus. Har sökt arbete som vårdbiträde. Allt skulle vara ordnat när jag kom.
Fann en annons om det i arbetsförmedlingens platsjournal, en papperstidning som fanns på deras kontor i Köping, liksom på större arbetsplatser som Volvo och högstadieskolorna. Svårt att föreställa sig tidningsannons idag med sociala medier som Linkedin och Facebook, mobiltelefon med Twitter och sms.

Fick jobbet utan större erfarenhet. Halvåret före arbetade jag på en vårdavdelning vid Västra sjukhuset i Västerås. Före en tjänst fick jag några dagars praktik. Redan på den tiden var det akut brist inom sjukvården.
Egentligen skulle man ha gått gymnasiets vårdprogram men man tog in vem som helst till ett okvalificerat, underbetalt arbete med osäkert schema och tunga lyft. Ensamarbete förekom ofta fast det inte var tillåtet, men vadå?!

Hur var då jobbet? Tempot kunde vid vissa tillfällen vara mycket högt. Tidsschemat för att ta upp patienterna på morgonen, sköta deras toalett och ge dem frukost var pressat. Trivdes inte alls. Var själv en person som behövde eftertanke vad jag än gjorde. Kunde rätt snabbt känna panik vilket fortfarande till viss del finns kvar än idag.
Sedan tänkte jag ofta på min egen farmor och farfar. Hur fint de hade den sista tiden, åtminstone tror jag det. Hade eget rum med personal som tittade till dem. Personliga möbler hemifrån, tavlor som minnen och man kunde komma lite som det passade. Farmor hade alltid en skål med geléhallon, hallonbåtar och polkagrisar. Minns fortfarande smaken när jag idag stoppar en i munnen.
Och så jobbet på långvården innan resan till Stockholm. Kall och kylig miljö. Vita väggar. Lampor som blinkade när någon tryckt. Den där någon som låg helt ensam i en metallsäng. Vita lakan.
Avskalat opersonligt. Några låg här i livets slutskede. Anhöriga? Kunde ha varit min farmor?!

Trivdes inte. Fick kritik för att jag arbetade långsamt. Arbetskamrater kände att de fick jobba hårdare för att vi tillsammans skulle bli klara i tid.
Pressat arbetsschema. Alla som kunde skulle upp efter frukost i sängen. De skulle tvättas i sängen. Sår läggas om. Medicin delas ut.
Vissa dagar var det dusch för några. Med plastförkläden och skor rulla ut dem i korridoren till duschrummet. Allt måste vara klart till elva. Fort. Fort.
Vadå, stå och prata med paketet, förlåt patienten. Orkade inte med det. Det var ju människor. De hade rätt till mänsklig kontakt, inte bara göras klar. Kanske jag var för känslig?

Något nytt behövde hände i mitt liv.
I Köping fanns bara två alternativ när man sökte arbete, fabriker som Volvo och Cementa eller Köpings lasarett. Inget av dessa arbeten visste jag att jag inte skulle trivas med. Jag ville arbeta med något som utvecklade mig som människa.
Behövde bort från Köping, till en mycket större stad, Stockholm!

Dagens intervju gjordes märkligt nog per telefon. Minns rösten i luren och hur lite som förväntades men ändå vad händer om jag inte trivs eller inte får fortsätta efter provanställningen? Tillbaka hem till min föräldrar?

Lämnar sakta min hemstad och mitt gamla liv bakom mig. Vattnet i hamnen lika stilla som en djup källa. Tomt och tyst. Bara tågets friktion mot rälsen.

Bangården växer sakta igen. Allt färre godsvagnar växlas. Var tog personalen vägen? De som jag minns från min praotid.

Senare skulle allt bli tyst. Stationshuset bli en kiosk och ett enkelt hotell. De som hade känt farfar pensionerades. Godsmottagningen bommas igen. Biljettexpeditionen rivas och senare bli toaletter. Vad skulle man idag kunna se genom de frostade glasen där personalen hade sitt rum. Där de drack sitt kaffe.

Ser mig inte bakåt, jo ett hastigt ögonblick mot stationshuset. Alla minnen rusar. Vagnen med paket utanför godsmottagningens bakdörrar. Stod det en vagn där även idag?
Rullar sakta ut från stationen. Några större lastfartyg ligger vid kajen i väntan på att få ombord sin last av korn och vete från traktens bönder.

Bördig jordbruksbygd. Har klasskamrater från områden utanför orten, som Himmeta och Munktorp. Går att höra på dialekten och vad man pratat om, vad som är viktigt. Epa-traktor, en trimmad ombyggd bil utan bakdel. Vad familjen gör och tycker.
Minns ensamheten i skolan. Satt långt bak. Räckte inte upp handen. Väntade att gå ut sist när rummet var tomt. Gick själv på skolgården. I fjärde klass hade jag hittat något spännande, en skogsbäck utanför skolgården att dämma upp. I sjuan promenerade jag på rasterna utanför skolan.
Ingen såg mig i skolan, utom tre rätt taskiga. Var alla finländare. Pekka Hirsimäki, Teuvo Kauhanen och Hari Heinonen. De rökte, drack och plågade mig ofta utanför klassrummet. Spädde på mitt redan bräckliga självförtroende, något jag under hela livet fått kämpa för att komma ifrån.

Min familj var inte akademiker. Faster Karin var nog undantaget. Och jag.
Betygen sjönk hela tiden på högstadiet. Fanns sedan inte mycket att välja på. Hade inte tillgång till utbildning med högskolebehörighet. Första försöket var komvuxstudier på gymnasieskolan i Köping. Halvhjärtat. Vad vill jag egentligen bli? Minns inte något tydligt mål. Men trevligt att ha min gamla SO-lärare Inger Hammar från högstadiet på Komvux.
Flera år efter flytten till Stockholm skulle jag sätta målet att söka in till lärarutbildningen. Krävdes först slitsamma år på Komvux för att läsa upp mina usla betyg.

Samma lastbåtar som alltid legat vid kajen, som jag såg under mina praoveckor, som när jag, en 13åring, cyklade över spåren mot gamla KUJ-stationen?
Under mitten av 1900-talet gick en smalspårig linje mellan Köping och Uttersberg, uppe i Bergslagen. Blev snart olönsam. Minns svagt ett lok, med ånga, som tuffade längs spåret förbi dagens Jet-station.
Pappa berättade mycket om tågen som gick förbi barndomshemmet Eriksnäs. Senare var det enda som blev kvar en museiförening i gamla KUJ-stationshuset.

I en så liten stad som Köping händer inte mycket, varken i centrum eller i hamnen.
Folkets park besökte jag aldrig. Jämnåriga drogs under skoltiden dit för att supa och ragga tjejer. En tidigare populär samlingsplats för umgänge och dans när mamma och pappa vara unga.
Hade hört talas om kända folkparksturnéer med Lill-Babs, Tore Skogman och Snoddas. Där mötte man även Godtemplarnas nyhetsorganisation och arbetarrörelsen. Sprungna ur folkrörelsernas sena 1800-tal.

Vad gör ungdomar idag? Sporthall finns för ishockey, pingis, basket och isbana för bandy. Gick väl rätt hyggligt för min hemstad. Köpings bordtennisklubb var två säsonger i elitserien. Godtemplarna några säsonger i basketens elitserie. I K Westmania spelade någon säsong i hockeyallsvenskan. Hos dem fick jag vara med och träna friidrott. Min kusin Elisabet drog med mig dit.
Minns… ett 800 meterslopp på idrottsplatsen. Ledde bara några hundra meter före mål och kom sedan trea. Fick en bronsplakett fäst på en mörkgrön sten, idag tyvärr borta.

Före min tid hade Köpings idrottssällskap flera glansår i bandyns högsta serie. Staden hade ett tidigt förflutet som gav dem chans att få stå som värd för några VM-matcher.
Från mitt sovrumsfönster på Nygård kunde jag se dem ”på första parkett”. Uppkrupen på fönsterbrädet. Ett glas kall mjölk och några av mamma hembakade kanelbullar. Glömde ibland bort tiden. Tror jag var runt fem-sex år. Kanske hade jag börjat skolan.

Resvägen jag har framför mig är bekant. Fem år innan gjorde jag min militärtjänst nära Kungsängen, strax innan Stockholm.
Det blev många täta hemresor på den tiden.

Har man inte gjort lumpen, som det kallas, vet man inte hur det verkligen kändes. Går inte att förmedla på film.
Var som en internatskola. Ja, pennalism förekom givetvis. Fanns både fast anställda officerare liksom värnpliktiga som ”behövde” visa upp sig.
Sadister minns jag, liksom så oerhört socialt trevliga. Man menade att skulle det bli soldater av unga pojkar behövdes hård disciplin och respekt uppåt.

Lumpen började med tre veckors gröntjänst vid flygflottiljen F16 i Uppsala, senare nedlagd och är idag en flygskola. Var fjärrskriftsoperatör och fick därför min specialistutbildning vid signalskolan F14 i Halmstad. Tog tåget dit via Göteborg. Fjärrskrift var den tidens telefax inom försvarsmakten. Meddelanden sändes som punktsignaler vid teleledningar och fångades upp på långa pappersremsor med hållpunkter.

Satt under drygt sju månader instängd hela dygn i ett hemligt bergrum i Bålsta nära Kungsängen. Där sköttes signalspaning och understöd till det svenska flygvapnet.
Lätt att känna ensamhet som under min skoltid. Inga fönster. Luftslussen ut öppnades bara kort vid några tillfällen per dygn vid vaktbyte eller någon transport.

Militärtjänsten var något speciellt som yngre idag inte har någon liknande erfarenhet av.
Fast några år inpå 2000-talet började statsmakten att återinskriva värnpliktiga sedan yrkesarmén inte lyckats locka tillräckligt många kvalificerade ungdomar.

I tjänst var man alert, fattades bara annat. Under fripassen fanns inte mycket att göra. Och ut fick man inte gå, eller kanske vid något tillfälle men vad skulle man göra där?
Bara skog och en vaktstuga.

När arbetspasset började och slutade blev man skjutsad med buss till och från Kungsängens station.
Eller till och från Kungsängens garnison, en arméförläggning där man sov under natten tills man blev körd ut till den hemliga arbetsplatsen.
En militärgrön målad äldre från 60-talet. Motors skorrade. Växellådan skrapade ibland. Och en värnpliktig körde som alltid. Tillhörde transportkompaniet.
Första stopp idag blir, efter drygt tjugo minuter resa från Köping, det lilla samhället Kolbäck.
Stillsamt och tyst, förutom runt pizzeria Aslan, ett gatukök som säljer korv och hamburgare. Minns inte om någon under dagens resa till Stockholm steg av eller gick på tåget.

Vid ett tillfälle 1983, när skulle jag resa tillbaka till militärtjänsten, upptäckte jag, redan när tåget lämnade Köpings station, att min plånbok med alla militärpapper låg kvar på köksbordet hos mina föräldrar.
Vevade ner vagnens fönster och försökte, med ett kroppsspråk, överrösta det mullrande ljudet av en tågavgång, att den var viktig för att komma in på militärförläggningen.

Vpl-legitimationen, alltså ID-kort för värnpliktiga. Det beviljade ledighetsansökan. Vad händer om man kommer tillbaka utan den?
Och vpl-10 biljetten. Tänk för tio kronor kunde man ett antal gånger varje månad resa vart man ville i Sverige. En normalbiljett enkel Köping-Stockholm kostade ändå 65 kronor.

Pappa och min bror Anders tog bilen och åkte ikapp mig i Kolbäck, där jag fick kliva av tåget. Biljetten var även med i plånboken.
Plockade upp mig vid gatuköket och körde mig sedan hela vägen till Kungsängens garnison för infanteriet.

Nästa stopp Västerås station.
I närheten en park. Minns att bortom den och ån ligger folkpartiets ungdomsförbund distriktsexpedition. Vid Slottsbacken. Under de senaste åren var jag mycket aktiv inom politiken, både i Västerås och Köping.

Bara den som varit med vet hur mycket energi som går åt under några veckors valkampanj, särskilt om man är ung, tryckt fram en inre glöd, har inget annat att göra och plötsligt befinner sig i hetluften.
Utanför Domus, nuvarande gallerian Midgård, på Stora gatan i Köping. En helt vanlig helgdag i augusti 1983. Ensam ung folkpartist från stan. Ombudsman från Västerås hjälper till att rigga.
Plakat uppställt. Högtalare. Mikrofon i handen. Jag som inte var synlig och mobbad i skolan. Nedtryckt av en auktoritär pappa. Inga kompisar. Står och ska börja prata. Blickar. Svett som smyger sig ner under tröjan.
Mitt i rusningen. Stelnar till. En tidigare skolkamrat närmare sig. Andas tungt och börjar retoriskt argumentera för bistånd till fattiga länder. Höjer tonen. Växlar tempo. Han stannar upp. Lyssnar!

Ensam i Köping. Familj men ändå. Kanske påverkades av vad jag senare blev övertygad om, ADHD. Nedstämdhet. Skuldkänslor. Svårt att koncentrera sig. Lätt att man då drar sig undan. Såg lätt ett felbeslut som misslyckande. Ibland kom de tätt inpå. Som hur jag senare i Stockholm ville ta mitt liv efter misslyckade studier på Komvux. Dåliga resultat såg jag som meningslöst att göra något åt. Hade en gång kniven mot handen.
Arbetslös efter misslyckad praktik vid Köpings sparbank. Kanske hade jag efter gymnasiet kunnat börja arbeta där. Något hände?! Arbetsförmedlingen gav som vanligt inget än jobbsökarkurs eller yrkespraktik. Ett riktigt arbete, nej.
Lyckades med tiden få ett vikariat som vaktmästare vid Västerås tingsrätt. Såg hur pressat arbetssituationen var för tingsnotarierna, de som assisterade domarna med det praktiska. Obetald övertid, alltid redo och höger med arbeten på sina skrivbord.

Efter en av mina första arbetsdagar promenerade jag från centrum, där tingsrätten låg, till Oxbackens centrum. Drygt tio minuter. En Vivobutik, pizzeria och en kiosk vad jag minns.
Sedan valet 1982, då jag första gången fick rösta, var jag nyfiken på något som kunde engagera mig. Politiskt.
Folkpartiet blev mitt naturliga val, inte för att de var populära. Hamnade för första gången farligt nära spärren till riksdagen.
Dåvarande adressen var Hammarbyvägen 7A. Ville året efter valet börja med ungdomsförbundet. Bara nitton år.
Stegade ner i källarplan. FPU, folkpartiets ungdomsförbund, stod det på dörren. Knackade. Knackade igen. Någon låste upp. Mötte fpu:s ombudsman i Västmanland, Mats Hirschman.
Bjöds på kaffe vid hans arbetsbord. Idag fyllt med artiklar till deras medlemstidning Pax Lakidar. Senare förstod jag att sista ordet skriver baklänges blev radikal.
Ofta efter arbetet vid tingsrätten gick jag dit. Blev nästan alltid pizza. Rummet där Mats satt var litet. Skrivbord, bokhyllor och några stolar.

Med tiden fick jag frågan om att ta över som redaktör av tidningen. Blev ett roligt arbete vid sidan av mitt riktiga vid Västerås tingsrätt.
Skriva texter på en manuell skrivmaskin, klippa ut och klistra dem på papper tillsammans med bilder. Saxen, limtuben och klippt material över hela bordet.
Idag gör man det med mobilen på Facebook, en blogg eller rakt av på Twitter.

Några månader senare satt jag, som enda aktive medlem från Köping, i distriktsstyrelsen. Det skedde vid årsmötet i Västerås januari 1985. Som morot till pressen för att få in artikeln kom man alltid med ett uttalande. Jag skrev dagens om orättvisan inom kollektivtrafiken för rörelsehindrade.
Det var de sociala frågorna som avgjorde att folkpartiet fick min röst redan första gången 1982. Efter dåtidens katastrofval för partiet. Redan som liten i skolan kunde jag bli skitförbannad när andra kallade varandra CP, förkortning för latinska celebra pares. Det var en hjärnskada sedan födseln.

Blev kvar i ungdomsförbundets ledning i Västmanland till den dag jag blev bortröstad som ordförande av en relativt ny medlem med större karisma och en riktig streber.
Ännu en gång kom min osäkerhet och tystnad i vägen. Inte sista gången i mitt senare 50-åriga liv. Fast jag skulle efter flytten till Stockholm utmana mig själv flera gånger.

Åren i politiken gav mig gemenskap men även med tiden en smygande frustration. Ville så mycket men var ingen ledartyp.
Fortsatt tafatt, dålig självkänsla och… gav så mycket tid när jag samtidigt var arbetslös. Och förväntade mig inte ens ett tack tillbaka. Sådan var min karaktär vid den tiden. Andra hade skola eller arbete. Började vackla och sedan kom flytten till Stockholm.
Trots det många härliga minnen, som sommarläger vid Kopparbo nära Söderbärke i Dalarna.
Som ett scoutläger från 70-talet med bad och lägereld och ett regn där leran flöt runt tälten.
Politiska diskussioner vid olika seminarier. Bistånd till de fattiga länderna, en friare skola, jämställdhet mellan könen osv. ett nytt liv för mig med gemenskap och politiskt engagemang.
Fast vet inte om jag blev helt med. De kände varandra sedan tidigare, hade även mötts i olika sammanhang på andra platser, ingen annan var från Köping och min gnagande osäkra självkänsla gjorde mig alltför tyst. Höjdpunkten blev ändå sommartalet av folkpartiledaren Bengt Westerberg.

Ingen kommer nog längre ihåg Radiovinken, programnamn för fpu Köpings närradiosändningar åren 1986-88.
Vi menade att det var vårt svar på Televinken, ett barnprogram från 1970-talet. Vem som kom på namnet minns jag inte men coolt.
Jag valde att mestadels vara tekniker. Kändes spännande och lite av ensamarbete. Osäkerheten tärde fortfarande på min självkänsla.

Programmen klipptes ihop med en rullbandspelare av märket Nagra. Sen sattes spolarna igång med en stor bandspelare styrd från ett mindre mixerbord. Vad man höll på med jämfört med dagens smartphones?
I min källare finns några av programmen sparade på kassettband. Vi tog upp ämnen som rasism, handikapp, film och karate vad jag minns.

Mot slutet av tiden i Köping var jag mycket engagerad i en antirasistiska rörelse som startade i Frankrike, rör inte min kompis. Hade behövts även idag med sverigedemokraterna.
Det var där, i mötena med de olika ungdomsförbunden, som jag mötte min dåvarande bästa vän Katarina Edlund, från SSU (socialdemokraternas ungdomsförbund) i Köping.
Mina starkaste minnen blev känslan av en socialistisk miljö i SSU-lokalen med John Lennon, affischerna på väggarna och de andra ungsocialisterna som var med där.
Jag och Katarina var mycket ute i Köpings skolor och pratade om vikten av solidaritet och tolerans. Vi fortsatte sedan även på distriktsnivå att arbeta administrativt.

Alla politiska ungdomsförbund, utom moderaternas, var med i rörelsen. Jag vet inte om det var särskilt märkligt om man kanske tänker på den politiska situationen idag med sverigedemokraterna och hur flera moderater inte tycker det är konstigt att samarbeta med dem.

Resan till Stockholm började redan när jag några månader innan stod i fönstret till min lägenhet tre trappor upp på Mariebergsgatan 9B i Köping.
Ovanför KFUM:s scoutkår, en av de fem kårerna som fanns i Sverige. Idag är alla sammanslagna till Svensk Scout.

Minns när jag satt på golvet i den stora salen med Akela, Karin Holmström. Det var hennes smeknamn. Samma som varghonan i Djungelboken som tog hand om Mowgli.
Karin var mycket respekterad och omtyckt. Bröt på finska. Med fast hand tog hon hand om oss småscouter.

Tiden gav mig en gemenskap jag aldrig varken tidigare eller senare fått uppleva. Gruppens syfte var att ta hand om varje medlem i flocken, patrullen. Min hette Räven. Erik Holmström var vår avdelningsledare. Han var gift med Karin.
Glömmer aldrig alla sommarläger jag varit på. Kanotpaddling, bad, korvgrillning vid lägereld och sång som ”Emellan gran och tall” och ”Kumbaja my Lord”.
I källaren ligger min gamla scoutskjorta kvar dekorerad med många små märken man kunde ta som bevis för nya kunskaper inom scoutingen.

Mörkret hade lagt sig utanför mitt fönster.
Bodde sedan några månader i denna lilla och rätt omöblerade lägenhet. Instinktivt kände jag att det inte skulle bli mer än så.
Det var vid samma som jag började arbeta vid en vårdavdelning på Västra sjukhuset, i utkanten av Västerås. Pendlade dagligen dit från lägenheten i Köping.

Började söka arbete längre bort. Kunde bara bli liknande som vid Västra sjukhuset. Behövde ingen utbildning. Handlade bara om att ta hand om människor, mat och hygien. Fick napp på Årsta sjukhus i södra Stockholm.
Blev ett samtal dit som ledde till att jag kunde börja där efter sommaren. Det var en tid då man hade stor brist på vårdbiträden. Ingen ung person ville arbete där.

Det var sent på sommaren och det gällde att förbereda flytten till Stockholm. Mina möbler, kläder och allt annat som jag inte kunde få med mig direkt fick jag ställa in i mamma och pappas källare på Nygård.
Det enda jag tog med mig skulle få plats i en gul resväska.

Nu sitter jag alltså denna sensommardag på tåget mot Stockholm.
Varför tar jag detta stora steg i livet, att flytta till storstaden? Jag hade inga vänner i min hemstad, förutom Rauno Luomala men vi hade precis brutit vår vänskap sedan jag kände att hans översitteri fick vara nog.

Rauno var en person som hela tiden bestämde vad vi skulle göra och fick mig att sköta allt praktiskt som handla mat, hämta saker etc.
Träffade honom när jag var fem år och vi bodde första åren på Nibblesbackevägen 3A (Nygård). Han var sju år. Vi hängde på gården, rutschkanan och gungorna. Hans mamma tog ensam hand om fyra barn. Pappan drack. Försvann snabbt ur bilden.
På deras gård var det så många trasiga fönster i trapphusen. Insparkade dörrar. Ungdomar drack och rökte. Rätt snart såg hela området slitet ut med allt mindre svenskar, som Stockholmsförorterna Rinkeby och Fittja.

Utan fritidsintressen och vänner i Köping. Mest hemma och fördrev tiden med se på tv och lyssna på musik. Läste något? Nej. Även på den tiden brukade inte pojkar läsa. Genetiskt? Kanske. Såg aldrig pappa. Mamma kunde ibland, när hon orkade efter allt hemarbete, sitta med mig. Fanns ju även tre andra pojkar hemma, mina yngre bröder.
Till sist tröttnade jag. Mitt liv stod i en återvändsgränd…

Resan mot Stockholm tar nästan två timmar. Stannar i Kungsängen. Ser den lilla gula stationsbyggnaden från fönstret. Dörren öppnas. Fortfarande kan man gå in för att köpa sin biljett eller vänta i medan regnet strilade.
Finns idag inte längre kvar. Istället en jättelik stationshall en bit bort.

En gång jag under militärtjänsten klev jag in där för att köpa biljett hem till Köping. En äldre man satt bakom i luckan.
Kände min farfar Adolf när denne var stationsförman på Köpings station. Det var mitt utseende som fångade hans intresse.

Vi pratade en hel del om det jag minns om min farfar och han om arbetet i Köping. Fick höra hur sträng och hård min farfar var som chef. Man fick på något vis stor respekt för en sådan person.
Vad minns jag av min farfar? Som liten besökte jag med mina föräldrar honom och farmor på gamla ålderdomshemmet Nordlund. Han låg mest sista åren med käppen bredvid. Försökte slå Erik då han för mycket påminde om pappa.

Innan Stockholm passerar tåget bland annat förorterna Rinkeby och Sundbyberg.
Det förstnämnde blir för mig denna gång bara en massa askgrå hus och namnet Sundbyberg förknippade jag med platsen där tidningsförlaget för Fantomen låg, som jag kunde läsa längst bak på tidningen.

Närmare Stockholms central ser jag på höger sida ett jättelikt huskomplex, Tomteboda, med ett postmärke på.
Senare fick jag veta att det var centralsorteringen för post inom och ut från Sverige. Och dit brukade barn sända sina önskelistor till tomten, tänka sig.

Känner nu på mig att resan snart tar slut. Fler och fler spår ansluter sig samtidigt som det på dem dyker upp alltfler gods- och passagerarvagnar. Och långt i fjärran tornar Centralstationen upp sig som ett jättelikt gap på en drake.
Första egna resan till Storstaden. Vilka tankar rörde sig i mitt huvud som tolvåring när jag kom till Norges huvudstad Oslo tretton år tidigare? Fanns de med i huvudet just nu?

Påskveckan 1976. Under knappt två år hade jag brevväxlat med en jämnårig, Ivan Hansen. Han bodde i det lilla samhället Fevik utanför Arendal längs södra kusten utanför Oslo. De flesta av hans brev finns kvar. Så reste jag då ensam till Norge. Mamma och pappa såg mig lämna Köpings station en tidig morgon.
Ingen mobiltelefon fanns. Och idag tvingar jag min 16åriga dotter att alltid ha full laddning på sin, märkligt. Kanske inte? Dagens värld är inte lika lugn och ostressad som då.

Stress och pirr i magen. Några gånger har jag förstås varit i Stockholm men aldrig ensam. Efter en trafikolycka som sjuåring blev det många bilresor med pappa till Karolinska i Solna.

Förutom Rauno fanns det ändå en kompis. Minns inte hur mycket kontakt vi hade och inte hur han såg ut.
Vi cyklade ofta till en plats nära Köpings lasarett som idag är en parkeringsplats. Då fanns där mycket fina krusbärsbuskar.

Så hände det som inte fick hända en sjuårig pojke, som olovligt hade cyklat iväg och ut i trafiken. En buss körde på mig när vi var på väg tillbaka. Ambulans kom.
En vecka på lasarettet sedan skulle jag få åka hem. Hjärnblödning!! Akut ambulans till Karolinska i Solna. Efter sju timmars operation där mitt liv var osäkert, fick jag en vecka senare komma hem.

Centralstationens plattformar närmar sig. Kan ana var tåget ska stanna.
De flesta i vagnen har rest sig upp, börjat plocka fram sina väskor, ryggsäckar och barnvagnar. Känns som ett mindre kaos för mig. Gången blockeras. Barn gråter. Känner nog instinktivt av adrenalinhöjningen. Någon börjar skrika. Sitter kvar på min plats med den gula resväskan framför mina fötter. Känner mig felplacerad i denna komiska scen.

Köping har bara tjugo tusen invånare jämfört med Stockholms över miljonen. Så det är klart att man, även vid 25årsåldern, känner nervositeten när man gör en så stor resa i livet.
Under hela min uppväxt hade jag bara en långvarig kompis utanför mina bröder, Rauno. Var mycket sällan utanför min gård.

Blev mer bekant med Köping senare i livet under tiden som vaktmästare på kommunen.
Cyklade runt stan med internpost till förvaltningarna och den post som hämtades från kommunens postbox. Och idag använder de flesta bara mail i sin kontakt eller söker information på kommunens hemsida.

Snö, kyla, regn och halka. Var bar att trampa ut på stan. Men motion fick man och trevligt var det alla möten när jag lämnade över posten. De flesta jag mötte är idag mycket gamla eller är avlidna. Ny tid, som sig alltid bör, med de som växer upp i samhället. Kvar av de jag mötte finns bara i mitt minne.

På vilket sätt ska jag idag kunna hitta fram till tunnelbanan och sedan till station jag ska stiga av, Gullmarsplan?
Har noterat allt som kan behövas på en lapp, stationens namn, numret på bussen som skulle ta mig till Årsta sjukhus och hur jag sedan ska hitta till sjukhusbyggnaden. Finns även telefonnummer till min arbetsgivare ifall jag kommer fel.

Helt ensam i storstan skulle jag nog inte känna mig, ett par år innan hade Erik flyttat hit för att arbeta på en bank. Bodde i andra hand i vår kusin Elisabets etta i Sundbyberg. Sedan lyckades han hitta ett rum hos en äldre kvinna på Maria Yxkullsgatan vid Mariatorget.
Med tiden skulle vi snart mötas ofta och springa i Tantolunden vid Liljeholmsbron. När vi träffades hade han redan hunnit med ett maratonlopp i Stockholm.

Tåget gnisslar, skakar, växlar spår medan de flesta står i gången och trängs. Känner ingen brådska. Gott om tid till jag ska vara på arbetsplatsen. Har, som redan nämnt, alltid varit noga med tiden när jag skulle någonstans.
Utanför tågfönstret ser jag plattformen. Människor står och väntar på de som är i tåget eller ska med ett annat mitt emot. Flera röker. Några tittar in i vårt tåg. På perrongen i Köping var jag helt ensam.
Saktar alltmer ner, kryper fram, bromsar, rycker till, gnisslar och snart står tåget helt stilla. Väntan är stressig, varför kan man inte bara sitta ner tills dörrarna öppnas?

Plötsligt rör sig allt rör längs bort och, genom fönstret, kliver alltfler av tåget. När det nästan är helt tomt i vagnen reser jag mig upp. Greppar väskan och kliver av.
Med handen på dörrhandtaget och med två steg är jag strax nere bland kaoset, som när jag skulle komma att stiga av ett estniskt tåg vid ryska gränsen några år senare. Vänder mig snabbt åt båda hållen för att se vart jag ska gå för att sedan följa strömmen som troligen var på väg nerför trapporna och in på stationen.

Nervositeten växer. Så mycket folk och alla ska någonstans. En jättelik myrstack och mitt bland dem, jag.
Var finns tunnelbanan? Hade hört talas om den. Tåg i tunnel under marken som i utländska filmer. Kanske någon bild i en skolbok. När jag var här med min skolklass 1976 åkte vi turistbuss.

Blicken flackar hela tiden. Skyltar i taket. Visar vägen till olika spår, till centralstationen. Kan den stora bokstaven T betyda tunnelbana?
Bara att fortsätta följa strömmen som dra sig sakta nedför en massa trappor mot några stora dörrar.

Plötsligt är jag mitt i en stor hall. Ovanför, genom ett stort hål i taket, syns en ännu större hall. Fick senare veta att dess smeknamn.
Ser återigen skylten för tunnelbana och skyndar vidare. Om man går sakta dras man med åt olika håll samtidigt.

På Rådhustorget i Köping var det nästan helt folktomt, jämfört med här. Visst kom det ibland någon bil.
Torget var oftast ödsligt utom på lördagarna när det var torghandel. Som vikarierande stadsvaktmästare vid kommunen tog jag upp torgavgiften kontant. Förde bok och allt stoppades ner i ett stort svart läderfodral.
Ser tunnelbanespärren där människor hela tiden passerar in och ut. Har bara pengar med mig. Lång kö till en av biljettluckorna. Håller i mina fickor. Får någon lätt knuff, utan ursäkt. Storstaden! Tänka sig när jag senare skulle skriva ner detta, nästan bara kort till allt.
Köper biljett som gäller under en timme. Oj vad stressigt det plötsligt blir. Flera trycker på bakifrån och andra försökte komma mellan på väg ut. Fumlar ner allt utom biljetten i jackfickan.

Lyfter upp min väska och håller om den när jag passerar spärren. Värsta landsortsbo som aldrig varit i storstaden. Blir sen stående.
Känner svetten på ryggen. Vinddrag från passerande. Vart ska jag gå? Söker och hittar ordet ”Gullmarsplan”. Tar rulltrappan neråt. Någon puttar lätt på mig. Flyttar till höger och ser flera skynda ner på vänster rulltrappans vänstra sida.

Varför har alla så bråttom i Stockholm? Kommer jag också bli sådan efter en tid? Ljudet allt högre. Gnisslar och pustar. Ljud från tåg som kommer och går från plattformen. Och tjockt med folk. Dörrar öppnas och stängs. Människor trängs av och på tågen. Hjälp, måste bara med.
Blickar med stress och irritation, blandat med trötthet. Sitter på ett säte medan dörrarna stängs och tåget rycker till. Nu börjar nästa resa, den till Gullmarsplans tunnelbanestation…

Författare:

Publicerat

Dela: