Den svartklädde mannen

Den svartklädde mannen

Det var den sista lektionen för dagen och äntligen skulle filosofilärare Krakowski få bege sig hemåt. Det hade varit en slitsam dag och sömnen hade inte heller varit hans bästa vän. Men nu var den sista filosofilektionen äntligen avslutad och alla elever hade redan lämnat klassrummet. Krakowski plockade ihop sina saker, låste klassrummet och började sakta gå till sitt arbetsrum. På väg till arbetsrummet märkte han hur tyst det var i korridoren - det var en härlig fredagskänsla efter jobbet. När han gick in till sitt arbetsrum fanns ingen av hans kollegor kvar, alla hade slutat för dagen. Alla förutom Krakowski som jobbade kvar till klockan fyra på eftermiddagen. Det var kvavt i arbetsrummet så Krakowski öppnade fönstret för att vädra. Det tog inte lång tid förrän Krakowski märkte att det låg ett paket på hans skrivbord. Vad är det här? Tänkte han samtidigt som han började öppna paketet. Han rev upp paketet som ett litet barn gör när det får presenter. Inne i paketet fanns en liten låda och inne i lådan fanns ett vykort och en röd nyckel. På vykortet stod adressen till ett hotell och på nyckeln stod ett nummer inristat: 27.
Krakowski kunde känna blodet rusa fram i ådrorna och förstod med detsamma att det var någonting lurt med det hela. Vem skulle vilja skicka mig paketet? Varför har jag fått en nyckel till ett hotellrum? Är allt detta en överraskning från någon bekant? Nyfikenheten gav honom inte någon ro. Krakowski hatade plötsliga händelser och överraskningar och hade absolut inget tålamod med att vänta. Nu var han tvungen att bege sig av till hotellet för att ta reda på vad det hela handlade om. Det kunde vara en överraskning men kanske också en fälla, tänkte han. Krakowski stoppade den röda nyckeln i sin innerficka som han hade i sin rock och började med hastiga steg gå mot hotellet. Hans hjärta bultade snabbare och snabbare och varje steg blev tyngre och tyngre. När han hade passerat Dombron, tände han en cigarett. Han fortsatte sin vandring längst östra ågatan. Vägen till hotellet kändes som en evighet och ju snabbare han gick desto längre bort kändes hotellet. Paketet och dess innehåll som han fått borde ju vara en överraskning, men det kändes inte som det. Vem skulle vilja överraska mig på ett hotellrum?
Krakowski hade ingen flickvän, älskarinna eller några egentliga vänner för den delen heller i den här staden som kunde tänkas överraska honom. Han hade inte bott i staden mer än ett halvår. Det här kändes fel på alla möjliga sätt och det gick inte att förklara med ord den stämning som nu belägrade honom. Med snabba hastiga steg klev han in i hotellet som han själv inte längre visste namnet på. Receptionisten instruerade honom till rum 27. Krakowski gick in i hotellhissen och tryckte in nummer två på panelen precis som receptionisten hade förklarat. Hissen började till hans förvåning åka nedåt. Ska inte hissen åka uppåt? Tänkte han för sig själv, men insåg snart att någon måste ha tryckt ned honom.
- Fan, fan, fan! Utbrast Krakowski. Det tar en så jävla lång tid, jag kommer ju aldrig komma fram!
Efter två minuter plingade det till och hissdörren öppnades. Mitt framför honom stod en äldre dam som långsamt trädde in i hissen. Hennes steg var långsamma men bestämda och under tiden som hon steg in i hissen lade Krakowski märke till att alla rum på denna våning började på nummer två. Han gick ut ur hissen, såg sig omkring och såg att rum 27 var precis framför honom. Nu var nerverna på helspänn igen och han tog ett långt djupt andetag. Han tog fram den röda nyckeln som han hade i sin innerficka och låste upp dörren. Hela rummet var mörkt, så mörkt att han knappt kunde se någonting.
- Hallå, är det någon där? Sa han med en darrande röst, men han fick inget svar tillbaka.
Han gick runt i rummet liksom ett spöke och utan någon bestämd riktning. Helt plötsligt tändes lamporna i rummet och där mitt framför ögonen på honom såg han sin värsta mardröm. Där satt han i stolen och rökte sin cigarett, där satt han och log mot Krakowski: Det var den svartklädde mannen. Inte ens i sin vildaste fantasi skulle Krakowski kunna ha föreställt sig att det var mannen i svart som hade skickat paketet. Det var den värsta överraskningen som någonsin hade drabbat honom, om det nu ens kan kallas för en överraskning. Under så lång tid hade Krakowski fruktat att träffa denna man och nu satt han här, vid det minst väntade av tillfällen. Mannen släckte cigaretten och sade:
- Jag har väntat länge på att få träffa dig Krakowski, jag hoppas att du är redo för vårt samtal nu.
Krakowski började kvävas inombords av mannens närvaro, blodet rusade upp i hjärnan på honom och benen börja vika sig av nervositet. Det var som om han inte längre hade kontroll över sin egna kropp. Ingen styrka fanns det i honom längre, han var så svag att han knappt orkade röra på sig.
- Det är inte sant! Utbrast Krakowski. Det är inte sant, jag visste att du kunde komma tillbaka när som helst men jag visste inte att du en dag skulle göra det på riktigt!
Mannen börja skratta och tillade:
- Det säger ni allihop. Ni säger alla samma sak, men ni är alla lika chockade när jag visar mig för er. Ni vet att jag en dag kan komma men ändå hoppas ni och tror att det aldrig kommer att hända.
- Jag vill inte ha någonting med dig att göra, stötte Krakowski fram med en darrande stämma. Jag vill att du lämnar mig ifred.
- Kära Krakowski, sade mannen med en suck. Du vet att jag inte kan lämna dig ifred, eller hur? När någonting händer i livet så kan man inte undgå det! Man kan inte bara göra sig av med problemet. Varför kämpar du emot dig själv? Varför är du så rädd att sitta ned en stund med mig? Kom och sätt dig här bredvid mig.
Dessa ord skakade om Krakowskis svaga hjärta. Han skulle hellre dö än att sätta sig ned en minut med mannen varför han vände sig om och började springa mot hissdörren allt vad han orkade. Trots hans energibrist fick han upp adrenalinet då han sprang för sitt liv.
- Du kan inte fly ifrån mig! Skrek mannen samtidigt som Krakowski sprang in i hissen och tryckte på hisspanelen; huvudentré. Hissen började åka uppåt.
- Jag hann, jag hann, jag hann! Vrålade Krakowski av nyvunnen glädje och pustade samtidigt ut. Men vad kommer att hända nu? Kommer mannen att förfölja mig? Hissen åkte fortare och fortare uppåt, men det fanns inget stopp. Varför kommer inte hissen fram till huvudentrén? Vad skall allt det här föreställa? Hissen åkte fortare och fortare tills han blev så yr i huvudet att han lade sig ner på hissgolvet. Till slut tvärstannade hissen och dörren gick upp. Nu befann han sig i en bar på någon våning högt uppe i hotellet. Baren var full med vitklädda människor som drack och dansade till klassisk musik. De var alla klädda som om de precis hade bevistat ett bröllop. Krakowski reste sig hastigt från golvet för att inte verka löjlig, gick ut ur hissen och såg sig omkring i baren. Här kunde han känna sig säker, åtminstone ett litet tag till. Här, bland alla dessa människor, kunde Krakowski andas ut och nu behövde han en rejäl drink för att lugna ned nerverna. Han gick fram till bartendern och beställde en americano. Bredvid honom satt en mycket attraktiv kvinna i medelåldern helt ensam. Hon kastade några blickar mot Krakowski och log med sitt vackra vita ansikte. Rädslan hade släppt helt och nu började frestelsen reta honom; det var den sexuella frestelsen, en frestelse han aldrig kunde få nog av. Han kunde inte hejda sin blick från kvinnans långa och nakna ben.
- Jobbig dag? Frågade kvinnan plötsligt med en öm röst.
- Du anar inte, svarade Krakowski, skål!
- Skål! Sade kvinnan med ett skratt.
- Hur hittar jag förresten ut ur det här hotellet? Jag tryckte huvudentrén på panelen men kom ända upp hit istället.
- Så du har inte talat med honom?
- Talat med vem? Undrade Krakowski.
- Den svartklädde mannen på bottenvåningen. Du vet väl att man inte kommer ut härifrån förrän man har talat med mannen. Anmärkte kvinnan med en allvarlig ton.
- Hur vet du vem mannen i svart är? Har du också träffat honom? Vem är du? Utbrast Krakowski.
- Lugna ned dig, sade kvinnan, du hetsar upp dig i onödan, andas lugnt och ställ en fråga i taget. Jag kan inte svara på tre frågor samtidigt.
- Vem är du? Hur vet du vem mannen är? Frågade Krakowski.
- Vem jag är? Det är helt obetydligt men alla vi vet vem mannen är och det vet du också. Han är den som vi alla försöker undvika men som vi kanske måste bemöta. Du vet vem han är, men du har förträngt allt. Du har förskjutit den svartklädde mannen ur ditt medvetande därför att du inte vill minnas. Du lever ditt liv som om han inte existerade. Du vill till och med knulla mig bara för att glömma bort att han sitter där nere och väntar på att du skall komma tillbaka.
- Jo, jag vet det, närmast pep Krakowski fram samtidigt pustandes tungt. Jag vet att min enda utväg är att bemöta honom, men jag vågar inte. Jag har inte modet som alla andra, det är för mig lättare sagt än gjort om jag skall vara ärlig. Skulle inte du vilja följa med mig ner till honom? Det skulle kännas mycket lättare om jag hade dig vid min sida.
- Jag skulle gärna vilja följa med dig, men jag kan inte, det är omöjligt! Detta är något som du själva måste utföra utan min eller någon annans hjälp. Jag beklagar verkligen, men du måste bemöta honom själv. Det är bara du och mannen som ska samtala med varandra, ingen annan får vara i rummet.
- Så min enda chans att ta mig härifrån är att bemöta honom själv?
- Ja precis, sade kvinnan, det finns ingen annan väg ut.
Krakowski tog ett djupt andetag och började fundera. Hur skulle han genomföra det hela? Vad skulle han säga? Hur skulle han bete sig? Att få träffa mannen var det sista i livet som han ville göra och nu när stunden var kommen hade han inget val längre. Det var en mardröm man inte kunde vakna från och han ville verkligen inte vara i sitt egna skinn just nu. Ångesten klistrade sig fast på hans sönderslitna kropp. Det gjorde så ont i benen att han knappt orkade ställa sig på fötterna. Krakowski visste inte längre om han skulle skratta eller gråta, det var helt enkelt inte han längre. Det var en feg, konflikträdd man som hade inkarnerats i hans kropp. Ingen kunde hjälpa eller rädda honom mer. Nu låg hans öde helt i hans egen förmåga. Krakowski tryckte upp hissen och precis innan han steg in tog kvinnan honom runt sina armar och gav honom en avskedskyss.
- Lycka till! Ropade hon samtidigt som hissdörren höll på att stängas.
Hissen började åka neråt i något som kändes som en evighet. Till slut kom den fram till bottenvåningen, där träffen med mannen hade ägt rum. Men det tog inte lång tid innan Krakowski förstod att mannen var borta. Det fanns ingen kvar i rummet utan det stod nu helt tomt. Han kände sig både lättad av att mannen inte var där men samtidigt också väldigt irriterad och orolig för att han nu var tvungen att vänta på honom utan att veta om eller när mannen skulle komma tillbaka till rummet. Mannen kunde dyka upp vilken sekund som helst. Väntan kändes som en evighet och för varje minut som gick förlorade Krakowski hoppet om att mannen någonsin skulle komma tillbaka. Vart tog han vägen? Varför drog han härifrån? När skulle han komma tillbaka? Varför tar det så lång tid? Väntan drev Krakowski till vansinne. Måtte han bara komma så vi kan få det överstökat, tänkte Krakowski som nu inte orkade vänta en enda minut till. Krakowskis rädsla hade nu förvandlats till ilska.
- Din satans fanskap! Vrålade Krakowski och började slå med knytnävarna mot väggarna allt vad han orkade tills de blev spruckna och blodiga.
Han kände ingen rädsla för tillfället utan endast skär ilska mot denne man som aldrig lät honom andas. Varför gör den svartklädde mannen så här mot mig? Varför? Tänkte Krakowski. Vad har jag gjort för att förtjäna denna orimliga smärta och förnedring. Precis innan Krakowski hann krypa ihop på golvet reste han sig plötsligt upp då han hörde att någon öppnade dörren till rummet; det var den svartklädde mannen och på ett ögonblick vände sig åter all ilska och byttes mot fruktan. Allt hans mod försvann precis som sanden i ett timglas. Hela hans kropp började skaka och darra mer än någonsin tidigare. Svagheten trängde sig in under hans skinn och nu stod han där helt ordlös framför mannen och stirrade honom rakt in i ögonen. Mannen frågade:
- Kan vi påbörja vårt samtal nu utan att du springer iväg like en galning på hotellet? Är du redo för det denna gång?

- Jag är redo, sa Krakowski med en darrande röst.
- Kom så går vi och sätter oss ned vid bordet, och kom ihåg att det inte finns någon återvändo då vi satt igång vårt samtal.
- Jag vet, svarade Krakowski, låt oss bara få det hela avklarat.
- Finns det någonting du skulle vilja bekänna innan vi sätter igång? Frågade den svartklädde.
- Nej ingenting! Men jag har dock en fråga som jag skulle vilja få besvarad innan vi sätter igång vårt samtal.
- Varsågod, fråga på min vän.
- Varför händer detta mig? Varför söker du upp just mig? Jag har aldrig gjort någon illa i hela mitt liv av vad jag kan minnas, så varför straffas just jag?
- Det kan hända vem som helst kära vän, det finns inget rättvist system som beslutar om vem som jag skall söka upp. Det är bara ren slump. Alla människor skapar sin egen mening med livet och det borde du också göra Krakowski.
- Så jag är bara ett annat offer?
- Det är helt korrekt, biföll mannen, du är bara ett annat offer, om du nu vill se det på det viset.
Mannen tog fram sin penna och började skriva något i en anteckningsbok. Krakowski, som nu inte längre kunde hålla tårarna tillbaka, brast i gråt. Han grät som ett litet barn och kände ingen skam inför mannen som nu stirrade förvånat på Krakowski. Han grät över den orättvisa som hade drabbat honom, han grät över all ångest han hade haft inför denna man, och han grät för allt lidande han stått ut med i väntan på att mannen en dag skulle visa sig igen.
- Finns det inget jag kan göra för att slippa detta samtal med dig? Fortsatte Krakowski gråtandes.
- Hur menar du? Undrade mannen. Om du undviker samtalet med mig nu så kommer du inte ut härifrån, det vet du väl? Du har haft flera chanser på dig att få tala med mig under åren men du har undvikit mig varenda gång. Jag lät dig vara ifred i flera år men nu är tiden inne, nu har du nått din sista gräns.
- Jag vet allt det här, avbröt Krakowski, men snälla, snälla förbarma dig över mig. Låt mig få gå härifrån! Gör ett undantag och skona mig från dig och samtalet.
- Förstår du vad du begär av mig? Utbrast mannen som nu började känna lite medlidande för Krakowski. Du vill alltså att jag bara ska låta dig gå härifrån, är du inte riktigt klok?

- Jaa! Vrålade Krakowski. Du har makten att göra det! Du kan själv besluta dig för att låta mig gå härifrån. Du vet hur mycket jag har lidit, låt mig slippa ytterligare lidande. Du ser att jag är förstörd. Du kan se det i mina ögon, eller hur? Förbarma dig över mig och låt mig gå, snälla! Jag går ner på mina knän och bönfaller dig att låta mig få gå härifrån. Du vet innerst inne att jag inte förtjänar allt detta, du sa ju själv att jag haft ren otur. Snälla frigör mig från detta elände! Det är bara du som kan frigöra mig från allt ont, bara du som kan frigöra mig från ångesten. Du och endast du har makten att utföra en sådan handling. Min ångest och olycka ligger i dina händer. Snälla döm inte en oskyldig man till detta lidande, utan frigör mig från det. I flera år har jag levt i skräck att du en dag skulle söka upp mig och nu har det skett och du kommer att döma mig, men gör inte det! Använd makten att inte göra det!
- Jag måste säga att du har gjort ett starkt intryck på mig, sade mannen lite tyst. Dina ord har berört mig djupt eftersom du verkligen talar ur hjärtat och jag ser på dig att du har lidit länge. Om jag låter dig gå härifrån utan att slutföra vårt samtal så innebär det att jag aldrig någonsin kan besöka dig mer förstår du vad det innebär?
- Det är allt jag önskar mig, intygade Krakowski, jag vill bara få vara ifred!
- Då finns det bara en sak du måste göra, sade mannen med mörk röst.
- Vadå?! Skrek Krakowski. Säg! Jag gör vad som helst!
- Spring härifrån innan jag ändrar mig, spring för ditt liv, spring allt vad du orkar! Ja vad fan väntar du på din dåre? Jag orkar inte vänta hur länge som helst! Spring för ditt liv din fegis, skrek mannen och skrattade som en galning.
Krakowski började springa allt vad han orkade raka vägen mot hissen. Inte en enda gång vände han sig om mot mannen, inte ens när han öppnade dörren, utan riktade blicken rakt mot hissen. Hissen åkte upp några våningar och stannade hastigt. När hissdörrarna öppnades befann han sig helt själv i en tunnelbana. Den var smutsig och han kunde känna doften från tågspåren. Denna doft tog honom tillbaka till barndomen. Det var en liten tunnelbana men den väckte starka barndomsminnen. Där fanns inte en enda människa, det var dödstyst! Helt plötsligt hördes ett tåg på långt avstånd. Det kom med en svindlande fart och bromsade in hastigt. På tåget stod det; "Entrén". Detta var tåget som skulle leda Krakowski ut från hotellet. Krakowski kunde inte se några passagerare ombord. Konduktören som kom ut ur tåget med bestämda steg var en kraftig man med långt svart skägg. Krakowski försökte komma in i tåget men blev ganska snabbt stoppad av konduktören.
- Vart tror du att du är på väg? Sa konduktören.
- Jag ska in i tåget, sa Krakowski liksom med en vädjande stämma. Är det ett problem?
- Ja, utan någon biljett kommer du inte in, sa konduktören smått irriterat.
- Var kan jag köpa det? Frågade Krakowski.
- Ja, var köper man biljetter om inte i biljettautomaten som står bakom dig? Sa konduktören nedlåtande.
- Väntar du på mig medan jag köper en biljett? Frågade Krakowski så snällt han bara förmådde.
- Väntar på dig? Tror du att det här är en fritidsgård? Du får ta nästa tåg, vi måste åka nu! Skrek konduktören
- När kommer nästa tåg? Frågade Krakowski på nytt.
- Det får du lära dig att kolla upp själv din idiot!
Tåget började återigen att rulla och Krakowski sprang bort till biljettautomaten för att köpa sin biljett. Han såg att nästa tåg skulle komma om femton minuter och kände sig stressad av att kanske inte hinna ut ur hotellet. Han tog fram sitt kontokort för att betala, men automaten ville inte läsa kortet hur mycket han än envisades. Därefter tog han fram pengarna ut plånboken och proppade in men inte heller dessa ville den ta emot. Det stod att summan var för hög! Men Krakowski hade ingen mindre växel och det fanns inte en enda själ här som kunde växla med honom.
- Varför händer det här just mig av alla människor? Snyftade Krakowski och irrade runt i tunnelbanan, utan någon idé om vart han skulle ta vägen. Krakowski kände plötsligt hur något rörde honom vid axeln. Han vände sig om och såg att det var en man i vit kostym med guldkedja runt halsen. Mannen var medellång och hade knappt några framtänder. Han hade en tegelsten i sin vänstra hand och en cigarett i sin högra. Det var något i mannens blick som fick Krakowski att stelna till och känna sig illa till mods, trots att han behövde någon att växla pengar med.
- Jag skulle vilja sälja dig denna tegelsten, sa mannen i vit kostym.
- Nej tack, svarade Krakowski, som nu upplevde situationen hotfull, lite fundersamt.
- Du förstår inte, svarade mannen, detta är en tegelsten av bra material, jag vill att du köper den.
- Den är nog av bra material, men jag är inte intresserad av att köpa någon tegelsten, svarande Krakowski lite irriterat.
- Du förstår inte svarade mannen på nytt, du måste köpa tegelstenen om du inte vill få skallen krossad med den!
Krakowski kände hur blodet rusade i ådrorna.
- Vad kostar tegelstenen? Frågade Krakowski.
- Det beror på hur mycket du har, sa mannen med sitt hemska tandlösa leende.
Krakowski tömde plånboken och gav mannen alla sina pengar. Han tog emot tegelstenen som var så tung att han knappt orkade hålla den. Pengarna brydde han sig inte om, utan endast att komma ut ur hotellet, men nu var den chansen sumpad. Krakowski kunde inte längre tro sina ögon, all glöd som han haft hade försvunnit och det fanns inget hopp kvar inom honom. När han hade gått några meter kastade han tegelstenen ifrån sig och satte sig ned på perrongen stirrandes ned mot spåren. Han kom ihåg hur lycklig han var som barn, då inga riktiga bekymmer existerade. Alla beslut fattades av andra åt honom, till skillnad från nu. Ett nytt tåg hördes på håll och ett nytt hopp väcktes fast han fortfarande inte hade någon biljett och nu heller inga pengar kvar. Men tåget som kom gick i motsatt riktning och på det stod; "27". Tåget stannade på andra sidan plattformen och ut kom en vacker, ung naken kvinna med ett gult paraply. Hon hade kolsvarta ögon och ljusblont hår. Hennes tjocka läppar var fyllda med rött läppstift. Hennes hud föreföll vara len och brun. Detta kvinnliga utseende som han hade drömt om i hela sitt liv. Hon gick fram till honom naken med paraplyet och viskade i hans öra;
-Dum Vivimus Vivamus! Räck mig din hand!
Hon tog tag i Krakowskis hand och han började följa efter henne som en nyförälskad pojke och precis när han tog första steget in i tåget, kunde han höra nästa tåg som närmade sig plattformen. Det var tåget som han skulle ta honom ut ur hotellet, men det fanns inget han kunde göra åt saken. Han tittade blickade mot det andra tåget med en sorgsen min. Det stannade och ut ur tåget kom konduktören i en grön uniform.
- Ska du med eller inte? Vi kan inte vänta här, sa mannen i grön uniform
- Ni kan åka iväg, jag har ingen biljett, ropade Krakowski.
- Du behöver ingen biljett på det här tåget, du har redan köpt tegelstenen, ska du med eller inte? Bestäm dig! Skrek konduktören i retur.
Krakowski släppte kvinnans hand och sprang raka vägen i tåget på motsatt sida. Hon vinkade till honom och fällde några tårar. Därefter började Krakowskis tåg rulla vidare i tilltagande fart. Denna fart gav Krakowski alltid en känsla av frihet. Det fanns inga andra på tåget förutom en mycket gammal man som satt helt ensam och tittade ut genom fönstret. Krakowski satte sig bredvid honom och iakttog situationen. Krakowski uppfattade fortfarande situation som hotfull och visste att han bara kunde känna sig lugn när han väl kommit ut ur hotellet om det ännu var möjligt. Han såg på den gamle mannen som satt tyst i sin ensamhet och frågade;
- Vart är du på väg gamle man?
Den gamle vände sig om, tittade ledsamt på Krakowski och sa:
- Jag försöker ta mig till den svartklädde mannen, men hittar inte vägen dit. Vilket än tåg jag än tar leder det mig raka vägen tillbaka till entrén. Det stod "27" på det här tåget, men den leder mig bara tillbaka.
- Va? Utbrast Krakowski, varför vill du till honom, jag har gjort allt för att fly ifrån den jäveln! Jag förstår inte?
- Du är för ung för att förstå unge man. När jag var i din ålder så ville jag också fly från honom, men tiden förändrar oss allihop.
- Du måste vara helt galen! Utbrast Krakowski.
- Nej det är jag inte! Jag kanske är mycket gammal men jag har ännu ej förlorat förståndet! Om jag vore du hade jag återvänt till honom innan det är försent! Om jag bara kunde spola tillbaka tiden då jag var ung, men med det här förståndet och erfarenheterna. Det är hopplöst att förklara någonting för dig nu! Att skaffa sig erfarenhet tar tid, men ibland har vi inte tid att skaffa oss erfarenhet. Hur vi än handskas med tiden, så vinner den över oss till slut. Jag vet att min tid är ute och att det är helt meningslöst att försöka få samtala med den svartklädde men ändå försöker jag mot alla odds. Tanken att jag är på väg mot den honom gör mig glad, kan du tänka dig?
Krakowski tittade förvånat på den gamle mannen och sade;
- Du kanske ångrar dig över att du aldrig samtalade med den svartklädde mannen, men jag ångrar det inte och kommer heller aldrig att göra det! Tro inte att vi är samma person, du och jag. Jag är äcklad av själva tanken av ett sådant samtal! Du och jag är inte samma, förstår du?!
- Kom ihåg det här min vän! Vad slutresultatet blir av våra liv, beror endast på vilken tågstation vi går av på.
Krakowski blev förskräckt av dessa ord, han reste sig från stolen och började backa bakåt mot dörrarna. Strax därefter stannade tåget och dörrarna öppnades automatiskt. Den gamle mannen nickade med en besviken min mot Krakowski. Detta bekymrade inte Krakowski som nu hade lämnat tåget och var på väg mot hissen med klumpiga steg. Denna gång färdades hissen inte särskilt länge, utan kom fram till huvudentrén inom en halv minut. När Krakowski kom ut ur hissen och insåg att han verkligen befann sig vid huvudentrén kunde han knappt tro sina ögon. Lyckan svepte över hela hans kropp och med snabba steg sprang han ut ur hotellet som vore han jagad av en hel armé. Utanför stannade Krakowski upp mitt på vägen för att ta ett djupt andetag frisk luft. Glädjen kändes pånyttfödd, men den skulle inte vara länge. Redan efter några minuter började Krakowski grubbla och tänka över vad som skulle kunna hända.
Inom honom gnagde tankarna åter;
Vad har jag för garanti att mannen aldrig mer kommer att besöka mig? Bara för att mannen sa att han inte kunde eller skulle besöka mig mer så betyder det inte att jag kan lita på det. Han kanske bara vill testa mig? Han kanske vill spela ett nytt spel med mig? Förmodligen kommer han inte besöka mig mer men jag kan aldrig vara säker för den delen, utan måste leva med det faktum att han faktiskt kan dyka upp vilken dag som helst. Kanske när jag minst anar det. Och förresten, varför skulle han släppa iväg mig så lätt om det inte fanns någon baktanke hos honom? Jag tror knappast att han kände något medlidande för mig som han själv påstod. Han sa att mina ord hade berört honom, men kan detta verkligen vara anledningen till min frigivning? Kan jag verkligen lita på hans ord och löfte.
Alla dessa frågor började dyka upp i Krakowskis huvud och oron steg ytterligare. Han var så trött och utsliten att han knappt ville eller orkade tänka mer. Med tunga steg vandrade han hemåt genom mörkret. Krakowski tog fram den röda nyckeln från innerfickan och kastade den i fyrisån. Han ville bli av med allt som påminde honom om denna dag. Men plötsligt kom han ihåg vad den nakna kvinnan hade viskat i hans öra. Strax därefter hoppade han ner i vattnet med kläderna på.



Författare:

Publicerat

Dela: