Den tatuerade chefen – del 3 av 6

För att få Firman att röra sig framåt saknas fortfarande mycket. Tobias lovar att ta tag i allt. Han har bara inte bara haft tid.
– Jag blir så sur på farsan, full igen. Jag har inte tid med det, berättar Tobias upprört mellan sin ostsmörgås och kaffet en morgon när alla på Firman sitter samlade i fikarummet.
– Sonen ska inte behöva se sin farfar sådan. Han blir bara rädd. Och farsan visste mycket väl att jag skulle ha honom den här veckan,
Hans pappa är förtidspensionerad och bor i ett gästhus på Tobias gård.
– Han vill hålla koll på mig, att jag sköter mig, fortsätter Tobias, gjorde en massa bus när jag var yngre. Välte bilar, snattade i butiker och sådant.
Firman är Tobias framtidsdröm. Det som ska bli en del i det företagsimperium han bara börjat bygga på. Ett imperium som hans son ska ta över i framtiden.
– Bara vänta och se, säger Tobias, jag är ingen bluff.
En eftermiddag samlas alla på Firman i lunchrummet. Tobias vill gå igenom de senaste försäljningssiffrorna. Diagrammen har han själv ritat med blyertspenna i ett rutat kollegieblock. Trettio kunder de senaste veckorna. Den siffran nämns inte när någon frågar.
– Det skulle bara skrämma iväg dem, konstaterar Jonas. Förutom säljare är han Jennifers före detta pojkvän och dyker upp på Firman sporadiskt.
– Förstår inte vad som är fel, svarar Tobias, har diskuterat företagsidén med min revisor och han tyckte absolut att den borde hålla.
Säljarna kommer överens om att svara svävande på kundernas frågor, eller dra till med höga siffror. Tobias slutar mötet med att utlysa en tävling bland säljarna. När siffrorna ser bättre ut ska han bjuda hela Firman på en dykresa.
– Har jobbat som dykarinstruktör och vill till Medelhavet igen, säger han.
Det börjar komma in markant fler Nej från kunderna. Säljarna har ett möte till där de beslutar sig för att möta upp de svaren genom att snabbt ringa upp igen och försöka övertala. Jonas lyckas få kunder att tro att de talats vid tidigare, att de bara glömt det tidigare samtalet.
– Vi behöver bara några kompletterande uppgifter till det vi talade om sist, säger han.
Några kunder lyssnar, ändrar på några uppgifter och skriver under. Att använda en lögn för att få in fler betalningar, så att siffrorna bli bättre, ser Jonas som en tjänst. En omtanke om de få kunder som vågar tro på företaget.
– De har kastat bort sina pengar annars, konstaterar han.
Några kunder lyckas Jonas övertyga. De betalar. Andra ser igenom hans försök, ringer tillbaka och det är jag som tar emot de telefonsamtalen.
– Vi har fått brev från er, vad är det för lurendrejeri?
Rösten i luren är irriterad. Han väntar inte på mitt svar.
– Har du din chef där?
– Vänta ett ögonblick.
Jag ser att Tobias är på sitt rum, kliver in och hamnar mitt i en diskussion mellan honom och Jonas. Tobias vägrar att ta emot samtalet.
– Säg att jag inte är här.
Jag går tillbaka. Jag ljuger för mannen i luren.
– Han är inte inne, vem kan jag hälsa från?
– Ja, det brukar låta så, skrattar rösten, jag återkommer.
Går in till Tobias igen. Berättar vad mannen i telefonen sagt. Jag spelar med i något nu och har inte har en aning om när föreställningen började och vem som släppte in mig på arenan.
– Nästa gång får du ta samtalet, säger jag.
Tobias rycker på axlarna och tar inte blicken från datorskärmen.

Författare:

Publicerat

Dela: