En alldeles vanlig dag.

Det började som en dans på slak lina och slutade med ett hus i skogen på en plats där ingen trodde de skulle sätta sin fot.
Men så blev det.
Många fötter sattes.
En efter en planterades de i natten då ingen såg.
Inte ens de som planterade såg vad de gjorde men märkte att något hade hänt då tuppen gol.
Ingen hade någonsin vågat tro att det stora mörkret och den överblivna tiden skulle komma så nära som det gjorde.
Ingen hade försökt hindra den där den välde fram i ljuset och nu stod de där.
Oro upp till knäna.
En sörja utan botten blev varje minut av den dyrbara tid som fanns kvar i timmens glas.
Någon hade köpt det på en loppmarknad.
Det fungerade fortfarande och med sin sandsträng dirigerade det tid och rum.
Skoningslöst utan nåd.
Dag efter dag så ofta någon hade vägen förbi och vände på spektaklet.
Det stod sorgset i sitt givna hörn och väntade på tillfällen vilka ofta inte kom och inte gavs.
En blommig duk, sydd med korsstygn på vit botten, blev fuktig och lite fläckig där den låg år efter år. Timglasets runda träbotten mjuknade.
Det stod alldeles för nära ett gammalt dragit fönster med hasp.
Det var nog tur att fönstret hade hasp och inte slog upp under yrväder och stormar som kom med jämna mellanrum.
Sommar som vinter.
Det var sommar och vinter lite hur som helst nu för tiden.
Utan ordning.
Men det hade de flesta vant sig vid.
Ingen saknade längre koltrastens sång om våren.
Den sjöng hela året utan skillnad och tanke.
Utan att sakna kväll och gryning.
Utan att sakna bo och ungar att hålla konsert för och fru att älska om våren.
Våren var ett minne blott. Ett vackert.
Obebott var huset för det mesta och ingen visste egentligen vem som senast var där eller vem som snart skulle komma.
Det räknades inte längre om någon ville hålla ordning.
Sätta eller så.
Inget var så oviktigt och meningslöst som det.
Ty jorden, den bruna, hade slutat ge skörd då den ständigt blev lurad på väder.
Ingen behövde längre maten, den heliga, den oumbärliga, den livgivande.
Robotens själ var hård som urberget.
Mineral.
Mjuk som silver när den smältes över eld.
Visade sig äkta vid prövning men svek då kylan kom.
Huset stod där det stod och alltid hade stått.
Vinden visslade sin sång i dess springor, vare sig det var ickesommar eller något där mittemellan.
Ett odefinierbart väder som bara med svårighet mindes hur det en gång smekt en nyutslagen björk i dungen bredvid.
Den tysta levande dungen av träd.
Världen var inte vad den en gång lovat då det begav sig och människan, i god tro, började skapa vägar, bygga liv och kärlek.
Kärleken var kall.
Den hade kallnat i takt med robotens utveckling.
Robotisering som lönade sig.
Belönade och avlönade de som inte längre behövde mat.
Utförde de sista omöjliga uppgifterna, besluten som stod i kö för att bli beviljade.
Och maten hade ingen jord att gro och växa i.
Där i skogen.
På en plats vide ett gammalt hus där ingen någonsin egentligen skull ha satt sin fot.
För det var inte tänkt så.

Författare:

Publicerat

Dela: