En demonisk dröm

Jag står i ett hörn med ansiktet mot betongen, kniper hårt ihop mina ögon. Vågar inte vända mig om, för jag vet att han står där bakom mig.
Jag hör hans rossliga höga andetag i min nacke.
Gåshuden sticker i mitt skinn, längst ryggen, benen, nacken och armarna. Känslan är obeskrivlig.
Jag säger inte ett pip, vågar knappt andas.
Plötsligt hör jag hasande fotsteg som kommer närmare och närmare. Dom är tunga och ostadiga.
För varje steg kniper jag hårdare och hårdare mina båda händer av rädsla.
Men jag står kvar, kan inte röra mig, vill inte röra mig.
Tillslut låter det som att fotstegen är på väg att gå rakt in i mig, men dom stannar till precis bredvid mig. Det blir helt tyst förutom något som droppar ner i marken längre in i det mörka rummet. Dropp dropp.
Plötsligt hör jag en manlig röst som viskar något precis intill mitt öra. Rösten lät demonisk och jag kunde känna en stark, nästan frätande stank av något ruttet i andedräkten.
Jag kan inte urskilja vad han, den eller det faktiskt sa. Det är inget språk jag känner till.
Jag vågar inte ens andas. För nu vet jag att den eller dem ser mig.
Det finns ingenstans att gömma sig. Jag står där, skakandes och börjar känna ett ångest påslag.
Nej tänker jag. Jag fixar inte det här längre. Jag börjar hyperventilera.
Dunk, dunk, dunk. Något slår hårt i väggen strax intill mig. Dunk, dunk, dunk..
Åh, herregud. Tanken slår mig, vem är jag egentligen och vad gör jag här?
Hela det som känns som "jag" är en livrädd varelse mitt i något jag inte kan beskriva. Jag kan inte ens komma ihåg vad jag heter, inte heller vem eller vad jag är.
Hela min verklighet är bara ett enda stort mörker och det enda jag kan tänka på är död, rädsla, oro och panik. Är det såhär det ska vara?
Känslan säger mig att jag alltid stått i det här hörnet, alltid blundat och det är allt jag känner till.
Att jag alltid analyserat vad jag hör men inte ser och alltid varit livrädd. Någon annan känsla känner jag inte till.
Något rör vid mitt hår. det killar lite i hårbottnen när det dras lite åt sidan. Jag blir så rädd och skakar så mycket att jag biter mig i tungan.
Andetagen är tillbaka igen men nu är det inte en, utan många fler som andas mig i nacken. Det luktar så ruttet att jag får kväljningar samtidigt som jag hyperventilerar av panik.
Med en hård putt i ryggen trillar jag ihop på det kalla golvet.

Författare:

Publicerat

Dela: