Fast vindskydd... (4)

I dag skulle det bli en ny resa.
En resa så totalt olik de som varit hittills att den därför kunde kallas en vandring.
Det hade gått många år och det hade gjort saken lite bättre för det mesta.
Men ibland föll stock över sten och mörka nattens timmar av skräck fick åter övertaget.
Det blev smärta att leva.
Inte bara kamp.
En helvetets smärta så nära avgrunden på den vassa eggen, att ingen visste;
skulle han falla och skulle han i så fall fångas och av vem...

De flög hand i hand i astralljusets blå kraftfällt.
Natt.
Dröm eller verklighet vet ingen.
Flög tätt tillsammans för att skydda varandra mot ovälkomna möten i vintergatan.
På sin väg över jorden, i en bana, en gravitationsväg åt höger, blickade de ner mot världens alla länder i rött och var snart framme där de skulle stiga av.
Stiga ner, till en plats med smala gränder och små hus i trä som formade en fyrkant runt en innergård. Trappor upp mot husen och en gång under dem mot rummet, där han bott.
Där han vistats.
Där han skrämts från vettet och till ensam övergivenhet så mycket och så många gånger att han tappat räkningen och började gråta av rädsla.
Igen.
Ingen kom någonsin i mörkret.
Han gömde sig under en gammal järnsäng och väntade på barmhärtigheten som aldrig kom förrän den hade lust och knappt då.
Gråten hade lämnat.
Något som kallades sömn hade tagit över när inget annat fanns till hands för den lille.
Gråt inte.
Det var länge sen.
Det är över, sa hon och tog hans hand i sin.
Det farliga kan inte nå dig mer.
De arga inte slå.
Vi är på besök och kan se faran avslöjas på stranden där du fick leka lite medan du väntade.
Vi kan höra faran och se det svartröda blodet innan de når oss.
Vi bestämmer själv om vi vill gå in genom den smala trädörren på glänt.
Hon tröstade så gott hon kunde och det hjälpte.
Tror du jag kommer lyckas, sa han.
Ja, jag tror du kommer lyckas, svarade hon.
På vägen dök en hungrig hund upp.
Den hade ljusblå ögon, ljusbrun päls och mjuka långa öron som gungade i vinden av fast gång.
Den vägrade lämna honom.
Följde med till de små trähusen kring en innergård och slank in genom ytterdörren.
Den ville ha vatten och lite ben och en smekning då och då.
Det var han bra på och det hade ingen förut velat ha av honom så han blev glad och hade fått sin första riktiga vän.
CoccoLocco.
CoccoLocco med de blå ögonen, de mjuka öronen och den ljusbruna pälsen.
Han berättade där vi stod, och nu grät han igen.
Han berättade att han inte fick behålla sin vän.
Den arge tog CoccoLocco i bil och körde honom långt bort.
Bort från det som kallades ett hem, till dess där vägen tog slut.
Var borta.
I flera dagar var han borta.
Borta till den dagen han skulle gå ut på vägen för att ropa. som vanligt.
CoccoLocco hade hittat tillbaka till sin vän och väntande med ljusblå blick och trogen nos utanför dörren.
I en evighet höll de ihop.
En ensam hund och ett ensamt barn.
Barnet var han.
Hon lyssnade och grät och kände en smärta hon förut aldrig känt.
En smärta i själen som försökte få henne fly, men det gjorde hon inte...

Hon hindrade hans steg när han vill gå mot rummet där en trädörr stod på glänt.
Hon såg faran.
Hörde det råa, hesa skrattet från den arge, som bara väntade på att få ge igen.
Ta glädjen i ett barns bröst och trampa den under sina fötter.
Han gjorde som hon sa och tillsammans vände de om mot den punkt där de stigit ner.
Han ville visa henne en annan tid då han var nästan elva.
Hon sa hon visste.
Det fick han göra under deras nästa resa, deras nästa vandring.
Morgon var på väg.
Det fasta vindskyddet låg där det låg och väntade i soluppgången.
De gjorde uppehåll i en sal, utan fönster, där ett beslut skulle fattas.
I väntan på dom är de redan på väg ta plats i sitt fasta skydd som vanligt.
Det skydd de sökt och funnit tillsammans, lämpligt som rastplats för både resa och vandring.
Starkt i sina fästen.
Resor i tid och rum, bland vintergator och i astralljus, mot tider av fasa och råhet, avskräcker inte.
De skulle återkomma till blodröda gränder och trasiga trähus i fyrkant, ännu några gånger i ödmjuk styrka.
Hon var hans ledstjärna.
Han var hennes glädje...

Författare:

Publicerat

Dela: