Fast vindskydd... (5)

Vem av dem som lämnade först går aldrig riktigt att säga.
Lämnade det gemensamma hemmets luftiga väggar, ut mot en väntande vardag, som bara hittills hade speglats i förhoppningar, där grus var ett ständigt återkommande, skavande, inslag.
Det fick den friaste tanken ofta att gnissla och falla platt till marken.
Han märkte han blev lurad av livet och av människorna som fanns i det.
Det gjorde för ont att se, och han lyfte blicken mot månen.
Hon däremot såg det, till sin fasa, varje dag...

Tung låg sommarkvällen med ett kvalmigt lager luft under huvudkudden.
Han vred sig om och om igen som för att undkomma en orm eller Tarantel.
De som han brukade peta ut med böjda pinnar, där han visste de fanns, när de utan framgång försökte gömma sig för hans nyfikna händer.
Det var ett äventyr att lura ut dem.
Ett spännande moment i en omtöcknad vardag av våld och ensamhet.
Han kunde ofta avgå med segern i sin jakt på det svarta ludna bytet.
Eller som när han red barbacka på bondens häst, med sitt hår fladdrande i vinden och de små händerna hårt knutna i hästens sträva tagel.
Det var han som bestämde.
Han som hade kontroll och styrde kraften med benen hårt pressade mot den varma, levande, länden i ständig rörelse.
Nu hade han inte kontroll.
Ingen kontroll alls.
Den blöta filten av ylleångest vägrade släppa sitt grepp om kropp och själ.
Det hade pågått flera månader.
Han levde i tilltagande fasa från en orkan i mörker.
Den tilltog som en El Ninjo och lät sig inte tyglas.
Inte tyglas.
Inte ridas.
Som den trygga hästen på bondens pampas.
Detta hade han aldrig varit i närheter av.
Inte anat.
Inte kunnat föreställa sig.
Förvirrad och i ständigt försvar blir han sämre för varje dag.
Sommaren blir otydlig i sin kontur och hon allt mer förtvivlad, där hon hjälplös bevittnar vansinnet stegra sig.
En svart vildhäst som otyglad släpps lös i natten.
Jagad.
Rädd.
Livsfarligt galopperande in genom hennes sommardörr på glänt.
Särskilt kvällar och sena nätter.
Omöjlig hindra.
Fradga.
En varningssignal kring de vidgade näsborrarna.
Hovarna i luften som vid anfall eller försvar.
Farlig.
Vild.
Allt medan en försenad och trött sommarhumla fann sin väg hem genom natten.
Sökte sig till sin håla under sandens trygga värme.
Det var vad hon såg och hörde när hon, ensam, utan någon att fråga, uthärdade detta skådespel.
Madrassen formades till en säng i den sena, ljusa sommarnatten och bars av hans förvirrade händer ut i trädgården.
Ut i gräset under fönstret för att ge tillfällig svalka och normalisering i vansinnets ljus.

Väl synlig för tidningsbudet.
Semestervikarien, som kom tidigare än vanligt, undrade vad som stod på, men sa inget i sin hänsynsfulla, obehagliga trygghet.
Opersonliga trygghet.
Den bekräftades genom snabba steg och ljusblå tidningsväska på hjul.

Hans ljudliga gråt, ilska och förtvivlan tystnade lite i taget.
Svalkan nådde det febervarma paketet och hon hörde hans ljud tystna.
Ebba ut.
På det svala gräset under hennes sovrumsfönster hade han i vrede hoppfullt placerat sitt viloläger för natten, mot ännu dag.

Det fasta vinskyddet skakade i sin grundvalar.
Ingen av de dem vågade vid det tillfället tro det skulle hålla för de naturkatastrofer som gång på gång korsade deras väg.
Tryggheten de intalade sig var deras, var bräckligare än den tro med vilken hon försökte hålla den vid liv.
Tvivlets grinande ansikte dök upp i det trygga skyddshemmets nattliga timmar.
Ibland i form av en syrsa.
Ljudlig och envis och med en sång som spräckte glas.
Omöjlig lokalisera, höll den på att driva dem båda till vansinne, till en kväll han fann den under ett skåp i hallen och kunde krossa den till tystnad.
Var den kom ifrån och hur den kommit in kan aldrig klargöras.
Bara att den kom och att den var kvar länge.
Alldeles för länge.

Som i en kokong blev utrymmet mellan badkaret och väggen när madrassen trycktes ner.
Rundad i sin mjukhet erbjöd den ett vilorum likt en livmoder.
En livmoders skydd vid vatten mellan två väggar.
Han skapade tillfällig lindring.
Fosterställning.
De blå fotbollsbyxorna med gummisnodd i midjan och hål på ena benet.
Ett urtvättat linne.
Det tjocka, förut så blanka, håret i en enda oordning.
En gråt som aldrig tog slut, utan att genast börja om på nytt.
Slutligen längre och längre mellan suckar av snyftning, som hos ett mycket litet barn.
Hon lyssnade.
Vågade inte hjälpa, för hon kunde inte hjälpa.
Inte nu.
Bara göra som då.
Då när hon lyssnade efter livets andetag i natten på en korgstol bredvid hans säng.
När hon läste en sång som han älskade.
När hon sjöng den eller läste den.
Sången han älskar.
Vers för vers.
Om och om igen.
" Vad gjorde Jesus, min vän vet du det..."
Hon hade skrivit den själv.
Hon sjöng den själv och han älskade den.
Till ett fast vindskydd gjorde de alltid sina resor även om de reste inomhems.
Tidigt i sitt möte med varandra hade det tagit sikte på just detta, med fasta vindskydd, utan att tänka så mycket på det.
Det bara kom sig så.
Och det var räddningen de kunde hoppas på.
Att det fasta vindskyddet höll.
Oavsett de gjorde en resa med bil, eller vandrade till fots.
Hemma eller borta skulle alltid finnas kvar...

Författare:

Publicerat

Dela: