Flykten

Det var en sen höstdag. Fast solen var fortfarande uppe. Löven låg på marken och lyste gult och rött. Han gick där längs vägen med träd på vardera sida. Gräset var fullt av löv och träden var påväg att bli nakna. Han pratade för sig själv fast ingen hörde.Tyst så ingen hörde. Fast det var nåmer som tankar. Han såg uppåt fast han tittade ner på gräset och alla löv som låg där. Att han idag skulle besöka sin döda dotter. Det var inte längesen som hon dog. Hon låg i kyrkogården inte så långt härifrån. Ung, smal, ledset ansikte. Trött. Han stod stilla för en stund. Tänkte, tänkte på henne. Hans fru var fortfarande hemma och torkade bordet. Såg om i lägenheten. De hade flyttat. Det blev plötsligt. De var påväg att flytta. När deras dotter tog livet av sig. Då avbröt dem flytten till den större lägenheten och tog den mindre, med ett rum, och ett vardagsrum. Det var en liten lägenhet en kvart från stan. Om man gick. Med bil tog det fem minuter. Inte ens det. Han räknade inte tiden så noga. Nu gick han där sakta på vägen mot restaurangen där alla rika åt.

Väl framme vid graven släppte han en tår. Han såg ner mot gravstenen med texten älskade hanna. Född 18/09, död 21/10. De ville inte ha med årtalet då hon var född, eller årtalet då hon hade dött. Men hon var sexton år gammal. Han glodde på gravstenen och det fick honom att gråta. Hans fru kollapsade i hemmet. Medans hon höll på att damma av bordet. Hon föll ned på golvet och var påväg att gråta. Men tårarna ville inte komma. Hon var inte ledsen. Hon ville bara ha sin familj tillbaka. Ensamheten i lägenheten tryckte på. Det var inte längre liv och rörelse som det brukade vara. Hennes man var inte längre glad som han brukade vara. Allt stod still och inget rörde på sig. Alla de många krukplantor dem hade stod still. Växte, sakta, lite i taget. Deras skuggor kastade sig på henne och runtom på väggarna. Solen sken in genom fönstret. Utanför stod en del nakna träd. Som andades tungt på henne. Hon kunde inte ta det mer. Hon ställde sig upp men allt kändes meningslöst. Att städa var bara meningslöst. Hon visste att hon var tvungen att göra det. Det fick inte falla sönder. Hon hade alltid hållit ihop i hela sitt liv. Genom allt hon gått igenom. Inte mycket men hon hade klarat sig. Hon hade det inte svårare än andra heller inte lättare. Hon stirrade på den oranga väggen ett kort ögonblick och sen samlade hon sig samman. Hon fick inte falla sönder. Hon vågade inte tänka på konsekvenserna om hon skulle tappa modet, bli sjuk, ligga hemma, ligga, i sängen, ta tabletter, bli värre, se sin man gå till jobbet. Hennes jobb. Hon hade varit hemma nu i månader för hon mådde inte bra. Men hon skulle tillbaka, nästa vecka skulle hon gå tillbaka.

Han kom hem från begravningsplatsen och var påväg att gå in genom porten då han lät dörren stängas igen. Han gick därifrån. Gick bara ner för vägen. Fortsatte i den riktning han kom. Visste exakt vart han skulle. Till sin dotters pojkvän. Han som hade lurat i henne allt det här. Han med den mörka musiksmaken. Som hade fått henne att sminka sig svart, och vitt och se dyster ut. Hon mådde bra innan hon mötte honom, eller bra, hon mådde iallafall inte sådär, som nån själlös varelse som vandra runt utan känslor och uttryck. Han skulle visa honom, han visste exakt var han bodde. Han visste nog vad för slags musik han spelade när han var hemma hos dem. Kom dit med sitt långa hår, som han färgat svart eller om det nu var svart, vem brydde sig. Han kom att tänka på. Det var så hela tiden. Hon hade alltid vandrat runt utan känslor och uttryck. De hade aldrig pratat om något med varann. Men han trodde aldrig att hon... han försökte aldrig prata med henne... han hade försökt men inte helhjärtat. Han hade försökt men när hon sagt nej så hade han bara gått därifrån. Kanske borde han ha tagit tag i det och verkligen pratat med henne, även om hon inte velat. Han stannade upp ett tag men fortsatte gå igen. Han skulle ta sig ett prat med den där grabben. Om något så var det han som drog in allt det där i hennes liv.

Hon gick in i hennes rum. Allt var precis som det hade vart när hon gick ut den där dagen. Hon tittade på böckerna i hennes bokhylla. Blocken på hennes skrivbord. Hennes tv stod avstängd, det hade den gjort ett bra tag. Hon hade slutat titta på tv i sitt rum. Mattan låg där på golvet. Mattan som hon hade valt ut. På Ikea. Sängen stod bäddad där i hörnet. Egentligen är det en lögn tänkte hon. Rummet var inte alls som hon hade lämnat det. Mamman hade varit där och städat. Städat flera gånger. Sängen var obäddad. På golvet låg det massa kläder och annat som hon plockat upp. Tv:n stod inte på för den var trasig, den hade varit trasig ett längre tag. Det var därför hon aldrig tittade på den i sitt rum. Alltid var i vardagsrummet och tittade på tv.

Hon gick ut från rummet. Vad hade hon gjort. Hon trodde aldrig att det skulle vara såhär. Hon hade alltid haft det så lätt, trodde aldrig att livet kunde vara svårt. Att det skulle vara så besvärligt för vissa. Så besvärligt... Hon kom på att hon inte ens hade ett rum längre. Hon öppnade dörren igen och det var deras sovrum. Hon blev livsrädd för vad hon just känt, och sett. Hon vände sig om och där stod deras dotter. ”Varför älskade du inte mig mamma?”
”Jo, det gjorde jag ju.” ”Nej!” ”Jo.” Hon föll ned på knä och började gråta. Började hon bli galen? Hon öppnade dörren igen och där stod deras sovrum. Dubbelsängen i mitten. Sängbord på vardera sida. Bordslampor på vardera bord. Sängen i vitt med blått lakan. Hon började gråta. Något tog tag i henne bakifrån och skärde halsen av henne. När hon vaknade upp låg hon där på golvet och det var knäpptyst i hela lägenheten. Hon andades tungt.

Han var halvvägs dit. Han kände igen husen nu. Det var runt deras område där de bodde. Han visste exakt var han bodde för han hade släppt av henne där en gång. Innan allt började gå snett. Han gick och började få ont i fötterna. Knäna kändes av och hans rygg mådde inte så bra heller. Han flåsade. Löven rördes av vinden och krasslade mot asfalten. Han tänkte för sig själv, tänk om det här är fel. Tänk om jag gör fel som går efter honom. Tänk om det inte alls var hans fel. Han stannade upp. Det var ingen idé. Vad skulle han säga? Det var ditt fel att min dotter dog? Du fick henne att... Han vände om och började gå tillbaka. Men kände att det inte skulle gå. Han var för trött. Bäst han tog en buss. Han kom fram till busshållplatsen och den skulle gå först om en halvtimme. Han blev lite arg. Suckade för sig själv. Det gick inga fler bussar. Han tittade på sin klocka och räknade hur snabbt en halvtimme skulle gå. Inte snabbt alls. Han satte sig ned. Från tredje våningen i byggnaden mitt emot tittade en gammal tant ut genom fönstret. Hon stirrade rakt ned på honom. Han tittade tillbaka upp på henne och tänkte att det hela kändes lite konstigt. Hon bara stirrade, höll i en vattenkanna, vattnade växterna vid fönstret och bara glodde på honom. Han blev lite rädd. När hon slutat vattna blommorna stod hon fortfarande kvar och tittade på honom. Han tittade bort och när han såg upp igen var hon kvar. Han tänkte han kanske skulle gå ändå. Han kom till nästa hållplats och satte sig ned där. Han tittade på alla fönster i byggnaden mittemot men det var ingen där. Det kändes skönt. Så såg han portsnumret och hela hans värld föll samman. Han satt stelfrusen på bänken och kunde inte röra sig. Det var ingen idé. Han skulle sitta här tills bussen kom.

Han satt där ett bra tag. Tankarna kom och gick. Mest var det om hans dotter. Om att det var hans fel att hon hade dött.

Till slut kom bussen. Han betalade och gick och satte sig. Då tittade han på portsnumret igen. Det var inte 21, det var 19. Han blev chockad. Höll han på att bli galen?

Bussen tog honom tillbaka till stan. Han skulle va tvungen att ta en annan buss härifrån. Han visste inte riktigt vilken eftersom han aldrig tagit bussen till deras nya hem. Men han mindes att hans fru sagt en gång att det var buss fem. Han visste var den gick ifrån. Han kom dit och såg att han var tvungen att vänta i tio minuter. Han satt där och såg på folk komma och gå. Affärerna var stängda men det var ändå rätt mycket folk där. Sen såg han sin dotter i ett av skyltfönstrena. Hon var ung. Han tittade på henne och hon kom mot honom. Men kunde inte komma ut ur skyltfönstret. Så började han höra henne i sitt huvud. ”Pappa, det var inte ditt fel.” ”Det var inte ditt fel pappa.” Meningarna repeterade sig och han vågade inte säga nåt. Han såg på henne hur hon kom mot honom men kunde inte trycka ut ur skyltfönstret. Rösterna i hans huvud blev allt högre. Han tittade på allt folket men ingen tycktes förstå något. Alla gick förbi honom som om inget var konstigt. ”Det var inte självmord pappa, det var en olyckshändelse.” Han steg upp och började springa mot skyltfönstret, han sprang in i det och det gick sönder. Glas föll ner överallt. Folk stannade upp och tittade. Någon kom fram och ringde 112.

Han vaknade upp på akademiska sjukhuset och såg sin fru ovanför sig. ”Det är lugnt älskling, det är ingen fara.” Han log när han såg henne. Blicken i hennes ögon berättade att allt var bra. ”Jag älskar dig”, sa han. ”Jag vet.” ”Jag vill att vi flyttar”, sa hon. ”Jag med.” ”Vet du, jag hade en dröm, hon hoppade inte framför bilen, hon gick ut för att gå över gatan och han bromsade inte, han körde på henne, kan du fatta det, han körde på henne?” Hans oro släppte när han sagt detta, och han visste att drömmen var sann, han kände en viss lättnad och hon sa: ”Jag vet”.

Ali Rahimi

Ali
Ali Rahimi är medlem sedan 2015 Ali Rahimi har 15 publicerade verk