Flykten

Flykten del 1
Mira låg och sov i sin säng.
Mira var en 12 årig flicka som bodde med sin mamma och
pappa. Hon hade också en lillebror som hette William, han var snart 8 år gammal.
Helt plötsligt väcktes Mira ur sin sömn.
- vakna mira,vakna, det det har blivit krig och vi måste
fly här ifrån.
Mira gick snabbt upp ur sin säng och kollade ut ur fönstret, där såg hon hur granater sprängde oskyldiga
människor.
Pappan tog henne i sin hand och sprang ut ur huset.
Utanför stog räddnings bilar som hjälpte människor att fly.
Miras mamma och pappa gick raka vägen till en av bilarna med Mira och hoppade in och satte sig på en bra plats.
Så var det nästa morgon och mira vaknade av att bilen åkte på ett gupp.
-Hej Mira sa hennes mamma med en lugn röst, vi ska
snart stanna och äta frukost.
Mira kännde hur lyckan bara spred sig i hela hennes kropp, för hon tänkte på hur många människor som dog
och att hon sitter här med hela hennes familj och alla är i säkerhet.
Just då kom en gubbe in och sa att dom skulle stanna nu och ge frukost.
Mira var faktiskt väldigt hungrig så det var värkligen jätte bra att man fick mat här.
När Mira kom ut frågade hon gubben vart vi var på väg någonstan och då sa gubben att vi var på väg till en säker plats i en stor skog.
Så hade alla ätit färdigt och dom fortsate flyckten.
Vägen var krokig och Mira börgade må dåligt.
När hon hade kräkts fyra gånger kände hon hur törstig hon blev.
Miras mamma gick till några som skötte om alla folken
och frågade efter lite vatten,men dom hade inte en droppe kvar så dom sa åt Miras mamma att vänta till dom var framme.
Efter en timma till mådde Mira ganska bra men hon var så törstig.
Helt plötsligt kom den där gubben in och en kopp med vatten till Mira.
-vad fick du det här ifrån? sa Mira
-Jag är ju här för att hjälpa folk,och du var ju så törstig så jag gav det sissta vattnet jag hade till dig.
-Mira kramade gubben och tackade han jätte mycket.
Så var de framme vi en stor skog. Dom parkerade bilarna i börgan av skogen.
-Hör upp nu! sa en ung kille i militärkläder,vi måste vandra en lång bit så att vi kommer till andra sidan av skogen.
Mira var så trött så hon orkade inte gå så hennes pappa
fick bära henne på ryggen.
När dom hade gått i en och en halv timma var dom framme.
Det var jätte fint, och fåglarana sjöng.
Det fanns också en liten bäck där, vattnet var så rent där så att dom kunde dricka det.
Alla män och pappor hjälpte till att hämta ved så att dom kunde bygga små kojor att bo i.
Mira tyckte att det var mycket hemtrevligare här där man hör vattnets brus och fåglarnas song istället för att man hör buller från bilarna.

Flykten del 2
Det var morgon och Mira vaknade.
Det första hon kände när hon vaknade var lukten av
skog och löv.
Hon gick ut ur trä kojan och där grillade dom korv och äpplen.
- Hej Mira sa hennes pappa, vill du ha en korv?
- ja tack, sa Mira
När hon hade ätit upp ville hon gärna titta runt lite i skogen och se hur hon levde.
Hon gick ganska långt in i skogen, ända tills hon såg en fors.
Mira gick till forsen och satte sig på en klippa.
- Nej!! sa hennes pappa samtidigt som hon tappade balansen och ramlade ner för klippan rakt ner i forsen.
pappan dök i efter Mira, men det var svårt att hitta henne.
Några sekunder efter kom några män och hjälpte till.
Dom hade med sig rep att dra upp dom med.
Efter en timma vaknade Mira, hon överlevde.
Hon gick upp ur sin bed och gick ut och letade efter sin pappa.
Helt plötsligt såg hon sin mamma sitta och gråta.
Mira sprang dit genast.
- Mamma, mamma , vad är det som har hänt sa Mira?
-Din pappa överlevde,men han är svårt skadad och han kommer inte att kunna gå på en lång tid sa Miras mamma.
Mira blev så ledsen och hon tyckte att det kändes som om att det var henmnes fel att pappa inte kunde gå på lång tid, för om hon inte hade gått till forsen så skulle aldrig detta hänt.
Mira gick till gubben som en gång hade gett henne vatten vi resan hit.
Mira frågade hur länge man var tvungen att stanna här i skogen.
Gubben kunde inte svara på den frågan sa han,men han sa att dom skulle ge raport när det börgade att lugna ner sig i staden där dom bodde.
Mira gick in i deras lilla träkoja och drack lite vatten.
Hon tyckte nämligen att hon inte mådde så bra.
Det kändes som om hon inte kunde andas så bra.
Hon gick till sin mamma och baérätta att hon tyckte att hon inte kunde andas bra men mamman sa att det var bara säkert en förkyldning som hon hade fått när hon ramlade ner i forsen.
Mira gick till en barnfamilj som hade slått upp sitt lilla tält ungefär bredvid dom.
Det fanns nämligen en flicka som var i hennes ålder som bodde där.
Den familjen hade fyra barn,och dom borde nog ha det ganska svårt med maten.
Men Mira gick dit och knackade på tältets vägg.
Mamman drog ner dragskedjan till tältet.
-Hej sa Mira, jag vet att ni har en flicka i min ålder,så jag undrade om hon är här?
- javisst, du menar Stina, hon sitter där i trädet.

Flykten del 3
Mira gick dit och kollade upp i trädets krona, där satt en flicka med rött långt hår ända ner till midjan, hon hade blåa ögon och röda fräknar på kinderna. Den rödhåriga flickan kollade ner på Mira, hon verkade inte blyg eller rädd.
Hon klättrade ner för trädet och ställde sig framför Mira.
- Hej, vem är du? Sa den rödhåriga flickan.
- Jag heter Mira, jag hörde visst att du hette Stina, sa Mira.
- Det stämmer sa Stina. Vi skulle kunna bli kompisar, sa Stina.
- Ja, det skulle vara roligt, sa Mira blygt.
Mira och Stina gick tillsammans djupt in i skogen. För Stina skull visa Mira en sak.
När dom var framme såg Mira något jätte fint, det var ett stort träd.
- Kom, sa Stina och klättrade upp snabbt som en apa upp i det stora trädet.
- Jag kan inte, ropade Mira
- Försök, jag vet att du kan, sa Stina.
Tillslut kom Mira upp i trädet.
Det såg ut som om dom var i det vackraste paradis som finns i hela världen.
Dom satte sig på en tjock gren och kollade ut över den enorma skogen.
- Stina, får jag fråga dig en sak, undrade Mira?
- Visst !
- Kommer vi att leva här hela vårt liv, tills vi dör?
- Jag vet inte, men det får vi väll hoppas på.
- Va! Menar du att du vill att vi ska stanna här, sa Mira argt?
- Jag ska berätta varför jag vill det, men inte nu, jag tror vi måste gå till baks nu.
Stina och Mira klev ner från dom stora grenarna, och kom slutligen ner till marken igen.
När dom kom till baks till alla hyddorna igen kom några män hem igen efter sin jakt i skogen.
Det var ett par hundra män som jagade, och dom jagade åt alla.
Stina såg så konstig ut, så Mira var bara tvungen att gå fram och fråga vad det var med henne.
- Vad är det Stina? Undrade Mira
- Varför måste vi äta djur? När det ändå finns så mycket mat, sa Stina argt
- Men nu måste vi i alla fall äta djur, för vi här i skogen har ingen annan mat att äta en djurens kött, sa Mira tröstande.
- Jag tänker i alla fall inte äta ett endaste djur! Sa Stina och sprang iväg.
- Vänta! Ropade Mira
Men Stina väntade inte, hon fortsatte att springa in i skogen.
Stina sprang så snabbt så Mira han inte med.
Mira gick till deras hemliga träd för att kolla om Stina hade gått dit.
När Mira kom fram så såg hon Stina sitta och gråta uppe i trädets krona.
- Varför gråter du Stina, sa Mira lugnt.
Mira fick inget svar från Stina, så hon klättrade upp.
- Vad är det Stina? Sa Mira
- Inget sa Stina och torkade av sig hennes tårar.
- Jag ser ju att du är ledsen, sa Mira
Stina kollade ner på marken och sa tyst:
Jag har ingen familj. Jag har bara en låtsas familj som har adopterat mig.
Jag har aldrig sett min riktiga mamma och pappa, och det kommer jag nog aldrig få göra heller.
Ibland, när det är julafton, så går jag en promenad längst grannhusen och tittar in, då ser jag lyckliga och glada familjer som sitter vi en öppen spis och grillar äpplen.
Men hemma hos mig, så springer mina små låtsas syskon om kring och skriker och väsnas, och min låtsas mamma dricker sig full.
Min pappa har flyttat till en annan fru.
En solig dag så var det min födelsedag, men min
Pappa glömde av det, så den dagen blev inte alls lika
Solig som jag trodde.
Men när hans andra frus barn fyller år, då glömmer
han minsann inte det.
Jag har ingen som tycker om mig!
- Jo, du har mig
- Tack, sa Stina
Stina sa inget mer, men Mira såg att hon blev mycket gladare när hon fick säga ut vad hon hade gömt för sig själv.
- Jag är hungrig, vi kan väll gå till baks? Sa Stina
- Visst, sa Mira tyst
Det var middags dags när Mira och Stina kom tillbaka.
- vad har du varit Mira? Sa hennes mamma oroligt.
- Jag har bara varit i…äh….skogen, sa Mira glatt
- Jasså, men nu ska vi äta, du kan gå bort till den stora brasan där borta, där alla andra sitter, sa Miras mamma.
Mira gick till den stora brasan, och där satt massor av folk som satt och åt.
Mira satte sig vid brasan och blev serverad med en liten köttbit, och lite ris på granbark.
Mira åt maten med lugn och ro tills hon plötsligt kom på att Stina inte ville äta djur.
Men vad äter Stina nu då? Undrar Mira för sig själv.
I samma sekund får hon se Stina sitta en bit bort från brasan, och hon åt inte på kött, hon åt harsyra.
Mira gick fram till Stina.
- Tänker du aldrig äta kött längre, frågade Mira
- Jag tror inte det, sa Stina tyst
- Men tänker du svälta ihjäl då?
- Nej , jag har harsyra så det räcker sa Stina
- Man kan faktiskt inte leva på det sa Mira
- Ska vi gå till trädet efter maten, frågade Stina
- Visst, sa Mira
När dom hade ätit upp så sprang dom tillsammans till trädet.
När dom hade klättrat upp så satte dom sig på den tjocka grenen och kollade på solnedgången.
- Jag vill ut i världen, sa Stina
- Vad menar du? Sa Mira
- Att jag vill ut i världen
- Menar du att vi ska rymma? Sa Mira undrande
- Ja, fast vi kommer tillbaks sen när kriget är slut
- Men tänk om vi inte hittar tillbaks då? Sa Mira
Då tog Stina upp något ur sin ficka, det var en kompass.
- Jag fick den av min farfar, den ger tur i oturen, sa Stina.
- Jaha, så vi ska ge oss iväg nu? Frågade Mira
- Nej, vi gör det ikväll, sa Stina


- Men…….
- Inga men, sa Stina, nu går vi och packar, vid midnatt så möts vi här, sa Stina
Mira smög sig in till deras familjs hydda och packade sin lilla väska.
Mira var lite osäker på det hon skulle göra, fast hon kommer ju ändå till baks sen, och sen så har dom ju Wiliam, som är Miras lillebror.
- Mira, sa hennes mamma tyst.
- Ja, vad är det?
- Du har vart så anorlunda på sistone tycker jag
- Vad menar du?
- Äch, det var kanske bara vad jag inbillade mig, sov nu så gott, sa Miras mamma
- Okej, sa Mira
Mira kände hur tårar trängde sig ut ur hennes ögon, hon ville inte lämna hennes familj, men hon förstod att Stina kanske ville det, men Mira har det ju så bra.
- Men Mira, varför gråter du? Sa hennes mamma
Mira ville så gärna berätta varför, men det fick hon inte för Stina.
- Jag…….ehhh….har ont i magen, sa hon
Mira ljög, hon hade ju inte alls ont i magen, hon grät ju för att hon skulle rymma.
- Vill du kanske ha något att dricka? Sa hennes mamma
- Ja tack, sa Mira
När hela hennes familj hade somnat så tog hon sin väska.
Hon sa tyst hej då, men hon visste att dom inte hörde henne.
- Vad länge det tog, jag har väntat i en halvtimme på dig, sa Stina
- Jag visste inte om mamma och pappa hade somnat
- Jasså
- Är du verkligen säker på att vi ska göra det här, sa Mira?
- Det är klart, är du rädd ?
- Nejdå, inte alls, sa Mira lite hackigt
- Åt villket håll ska vi gå åt? Sa Stina ivrigt
- Ta fram din kompass, sa Mira
- Smart tänkt, sa Stina glatt
Dom gick allt längre bort från tälten och hyddorna.
Mira sprack snart av gråt, men hon var tvungen att hålla sig.
- Men vart ska vi sova? undrade Mira
- Inte vet jag, men man kanske hittar någon buske att sova i under natten.

Fortsättning följer. Kommer senare.

En Berättelse av Jonna 13 år

Författare:

Publicerat

Dela: