Genvägen.

Genvägen.

Gården låg avsides men väldigt vackert med bugande björkar och blommande ängar.
Det var ungefär en halvtimmes resa till stan, men tog man genvägen då tog det vara
tjugo minuter.
Kennet han jobbade med hästarna som skulle utfodras. Han gick till den stora ladan där de hade en stor tjur som de kallade för Ferdinand.
För att komma åt höet så var Kennet tvungen att gena över Ferdinand:s hage.
Snart kom han med famnen full ut av hö och gick förbi Ferdninand. Det var något som hände och tjuren blev liksom helt galen. Han stångade till Kennet i magen. Han lyckades komma ut från hagen men hade väldigt ont.
Kennet hade två yngre bröder och dem kom plus pappan.
- Vad har hänt,frågade pappan.
- Jag blev stångad av Ferdinand. Men kyll inget på honom han kunde nog inte hjälpa det.
De såg att det gapade ett srort hål i magen och det kom mycket blod från hålet.
- Vi måste in till stan med honom,sa Kenny.
- Gör vi inte det så förblöder han.

Samtidigt inne i stan hade en försäljare varit vid Macken som alla kallade det.
Det fanns ett litet café,där brukade många och sitta och spela kort och fika.
Försäljaren hade med sig lite krimskrams som han sålde. Sexiga kvinnor på kortlekar
gick åt som smör i solesken,denna februari dag anno 1959.
Mannen som sålde kortlekarna var en konstig kufe. Ja,han var rent utav elak,
Det var inte många som egentligen tyckte om honom. Han såg också lite konstig ut.
En av gubbarna sa.
- Ja,han väl inte utseendet med sig.
- Så kanske det inte passar sig att vara försäljare.
Tiden gick och försäljen hade gjort sitt här. När han fågade.
- Hur kommer man till Värnamo snabbast?
En av mackägaren sa.
Ja,du kan ta genvägen till den stora vägen då tjänar du åtminstone tjugo minuter.

Kennet han låg på flaket på bilen och det hoppade och det skakade.
- Kan du inte köra lite försiktigare,sa deras pappa.
- Men ska inte Kennet in så fort som möjligt?
Nu ser de en stor gammal bil framför dem. Det är försäljaren och han kör väldigt sakta.
De skriker bakom honom att de vill om och om han kan köra åt sidan?
Nej,det ville han inte,utan han riktigt njöt av att inte släppa fram dem.
Nu vet man inte om han hörde att de skrek, det gäller liv eller död.
Situationen blev så skräckfylld att de skulle om till varje pris.
De var nästan upp försäljaren på högersidan. Men han gjorde så att han täppte till den lilla
springan som de kunde ha kört om på. Och inte nog med det,så hamnade de i diktet.

- Hur ska vi komma härifrån,sa Kenny?
- Vi får med alla medel göra så att bilen kommer upp på vägen igen.
Efter mycket slit och möda så fick de upp bilen på vägen igen. Då hade det gått ungefär tjugo minuter.

Läkaren kom ut och alla undrade hur det hade gått med Kennet?
- Tyvärr kunde vi inte rädda honom,han hade förlorat för mycket blod.
Jag beklagar verkligen,sa läkaren.
Pappan till familjen sa.
- Om det hade varit så att vi hade kommit tjugo minuter tidigare,hade ni då kunnat
rädda min son?
Läkaren funderade en stund.
- Ja,jag tror det för han hade för lite blod i kroppen och det orsakade en chock.

Alla var nu spritt språngade galna på denna försäljare som de tyckte hade åstadkommit
så att Kennet ligger nu död där inne.
- Vi ska nog ta honom,sa Kenny.
- Vi ska nog göra något med honom som han aldrig glömmer,sa lillbrorsan Tommy.
- Nej,säger pappan,vi ska göra något med honom, men det blir på mitt sätt.

De vaktade dag som natt på att försäljaren skulle komma. Det var verkligen konstigt att han
inte dyker upp. De visste nu vad han hette. Han hette Fredrik Lindström.
Men efter en lång väntan så dyker han plötsligt upp.
Han gör sina småaffärer men pappan säger inte ett dugg.
Medan han var inne på Macken så passade sönerna på att slanga hans bil. Det skulle bara räcka en
liten bit. Så de lämna lite bensin.

Försäljeren sa adjö och satte sig i sin bil och körde i väg. Efter honom körde hela familjen.
Plötsligt efter en kurva stod han där. Soppatorsk.
- Den där slyngeln som tankade åt mig i Värnamo,han lurade mig ordentligt.
- Vi kan dra dig till vår gård det är inte så långt här ifån och där har vi bensin.
- Det var ju alla tiders,sa försäljaren.
Framme vid gården fråga pappan.
- Vill du ha något starkt att dricka?
- Nej,tack men gärna ett glas vatten. För jag är så torr i munnen.
Kenny han hade slagit upp ur en tillbringare ett helt stort glas med vatten.
Försäljaren drack ur det med en gång.
- Det var inte dumt det,sa försäljaren.

Pappan reste sig snabbt och säger.
- Vart tog du vattnet?
- Jag tog det ur tillbringaren där borta.
- Men kära nån, det vattnet är ju otjänligt,det är ju ett gift. Vi skulle ju ta bort ogräset där
stolparna sitter.
- Ett gift ,säger försäljaren.
- Ja,tyvärr är det,det. Om man inte får vård inom två timmar så är man död.
Svetten lackade nu ordentligt på försäljarens panna.
- Jag måste iväg.! Jag måste iväg.!
Innan du går säger pappan.
- Kom du ihåg en bil som försökte köra om dig på genvägen,men du lät inte den
passera?
- Ja. det kommer jag ihåg. Väsnas så för att man ska komma om. Det var ju jag som låg först.
- Vi hade min son Kennet på flaket och han var allvarligt skadad. Nu kom vi tjugo minuter för sen
och det gjorde så att Kennet avled av sina skador.
- Jag måste iväg. Jag måste iväg. Paniken såg man i hans ögon. Svetten den riktig rann nedför
hans kinden. Han visste inte ut eller in. Han var helt tvungen att köra till sjukhuset.

När han satt i bilen så pratade han med sig själv.
- De visste att det var gift i vattnet! Jag hoppas att jag hinner till sjukhuset innan det är försent.
Tommy hade tagit en annan bil en riktigt stor bil. Han körde nu samma väg och han låg före
försäljaren.
Nu kom försäljaren fram till Tommys bil.
Han ville naturligtvis köra om. Men Tommy han satt där som han inte hörde det.
Försäljaren tutade och väsnades så otroligt. Svetten lackade och han skulle om till varje pris. I en högerkrurva så tar han riktigt sats med bilen men kommer tyvärr för
långt ut på diskesrenen,han kör av vägen, rullar runt med sin bil och ligger där död.

När Tommy kom hem så berättade han detta för sin pappa.
Pappan sa.
- Men han hade inte behövt haft så bråttom. Det var ju bara vanligt vatten i glaset.

Bo Grapenskog

Författare:

Publicerat

Dela: