Grillfesten

Jag är bjuden på grillfest. Jag tackade ja med största tvekan, eftersom jag har dålig erfarenhet av dylika tillställningar. De brukar vara rena mordet på normal matkultur. Denna fest visade sig inte på något sätt avvika från de tidigare.
Grillmästaren, en avlägsen släkting, suger törstigt de sista dropparna ur den första burken öl, rapar diskret i handflatan och förkunnar högljutt, att det är dags att sätta i gång grillen. Med van hand sprutar han tändvätska, i riklig mängd, över de svarta kolstyckena.
"Det måste dra en stund", säger han.
För att fördriva tiden öppnar han en ny burk öl, avsmakar den med kännarmin, och nickar belåtet för sig själv. Grillmästarens fru, en charmerande kvinna, serverar under väntetiden rostat bröd och billigt vin ur kartong. Vi äter det rostade brödet och dricker det billiga vinet, vad annat kan vi ägna oss åt. Konversationen flyter trögt och det börjar redan bli kyligt.
"Nu tänder vi", säger grillmästaren med myndig stämma.
Efter en stunds fumlande med tändaren, lyckas han få fyr på kolet. Elden flammar häftigt upp och tar nästan med sig grillmästarens välansade mustasch. För att lugna nerverna, öppnar han en ny burk öl.
Hustrun kommer med två, väl marinerade, gigantiska flintastekar. Enligt min mening, är nog flintastek det sämsta kött man kan köpa. Flintastek säljs nästan alltid till extrapris. Troligen är extrapriset det normala priset, men de kan inte sälja köttet till det priset utan röda lappar.

Ingen grillmästare jag träffat på har haft tålamod att vänta, tills det har blivit en riktig glödbädd. Det tar nämligen tid, lång tid. Inte heller detta exemplar frångår normen. Flammorna har nätt och jämt lagt sig, innan han måttar in stekarna på grillgallret. Hustrun kommer med mer rostat bröd samt sallad. Vi äter sallad och rostat bröd, som vi sköljer ned med mer billigt vin. En viss berusad stämning sprider sig bland gästerna. Konversationen blir alltmer livlig och högljudd.
Under tiden har grillmästaren fått problem. Köttsaften har runnit ner bland kolen och nästan släckt grillen. För att rädda situationen, sprutar han på mer tändvätska och fumlar återigen med tändaren. Flammorna slukar de stackars flintastekarna, som omedelbart blir kraftigt brända på nedsidan.
"Hoppsan", säger grillmästaren, "nu blev det i alla fall fin yta på köttet".
För att i någon mån rädda köttbitarna från förkolning, vänder han andra sidan nedåt. Sedan öppnar han en ny öl och smackar belåtet.
Hustrun, som vid det här laget har insett att katastrofen är nära, kommer med mera vin. "Drick bara", säger hon, "jag ska hämta potatisen".

Flintastekarna kommer så småningom på bordet och värden skär upp. Alla får ett rejält stycke. Biten på min tallrik, ger en helt ny dimension åt uttrycket underdone. Ytskiktet är bränt, och därunder, är köttet helt rått. Min smala lycka är, att jag har en buske bakom ryggen. Jag smusslar in köttbiten i dess skyddande hägn. Det finns kanske någon hungrig räv i området, som har tänder kraftiga nog, att bita genom alla senor.
När vi lämnar bordet för hemfärd, är glödbädden ett lysande exempel på, hur en glödbädd ska se ut. Så dags nu.

Lars Ek

Jag heter Lars Ek och är född 1941 i Norrköping. Jag har alltid tyckt om att berätta och skriva. Det är dock först nu, efter pensioneringen, som jag har tagit tag i mitt intresse. Mitt skrivande riktar sig främst mot humoristiska kåserier och korta noveller. ?>
Lars Ek är medlem sedan 2015 Lars Ek har 11 publicerade verk