Nu byggs inga ålderdomshem.

Det går att samla på olika saker vid olika tidpunkter i livet.
En gång samlade jag på servetter.
Det är egentligen det enda jag någonsin har samlat på förutom minnen bokmärken och klippdockor. Klippdockor med kläder på stora linjerade ark.
Kläderna lades sedan i prydliga små högar i väntan på lek.
När vi samlade servetter sprang vi med tomma skokartonger bland husen och hoppades någon skulle vara hemma.
Värdefullast var servetter tunna som älvans kläddräkt i månens sken om natten.
De var som vävda av silkesmaskens tråd till tunnaste tyg.
Genomskinliga skimrade de när jag höll upp dem mot gatlyktan i höstkvällens skymning.
Tänkte; hur kan något vara så vackert för att torka sig om munnen.
Jag ser en grusväg.
Jag ser en bil när den försvinner ner för Blåsebacke och lämnar en doft av frätande lut.
På den vägen gick ofta en dövstum man som hette Abrahamsson med sin käpp och slog till småsten.
Han bodde på Kastanjelund som var kommunens hem för äldre och för familjer i social utsatthet.
Kastanjelund låg nere vid Åstorps station mitt emot Järnvägsparken invid Lindgrens manufaktur.
Kastanjelund gick alla förbi så snabbt som möjligt.
Det var ett hus ingen gärna besökte.
Huset hade dåligt rykte och skulle rivas så snart kommunens nya ålderdomshem Vidåsen stod klart.
Alla barn var rädda för honom.
Han viftade med käppen omkring sig när de retade honom och kallade honom för dövgubben.
Han hörde inte vad de skrek med förstod det var elakheter och glåpord.
Han såg deras råa skrattande ansikten men hörde inte skratten.
Abrahamsson kom nästan varje dag.
Han väntade på ett fint rum uppe på Vidåsen.
Jag såg han blev mer ledsen än arg så jag tog jag mod till mig och gick ut till honom på vägen.
Försiktigt närmade jag mig.
Höll andan när jag såg han sett att jag stod bredvid honom.
Jag såg upp mot ett skäggigt ansikte en tandlös leende mun och en hatt på sned i sommarvärmen.
Hej, sa jag lite försiktigt och höjde min hand i en ännu försiktigare vinkning.
Till min förvåning breddades hans leende och ett par pliriga vänliga ögon såg på mig där jag stod i sommarklänning med rosett i håret.
Osäker men fast besluten vinna hans tillit.
Han sträckte ner sin skrynkliga hand rörde vid min kind och fick fram några underliga ljud som ville de säga: jag går här varje dag och väntar på att mitt nya hem ska bli färdigt.
Han pekade upp mot Vidåsen.
Då ska jag flytta dit.
Vi stod bredvid varandra en stund Abrahamsson och jag.
Vi kände gemenskap glädje och värme.
En liten stund stod vi där på Nygatan i Åstorp och jag var fem.
Sen kom mor rusande och ropade på mig att genast komma in för nu skulle vi äta.
Friden var bruten.
Jag tyckte det var väldigt konstigt vi redan skulle äta.
Far kom inte hem förrän halv fem.
Nu var mitt på eftermiddagen och solen brände fortfarande het.
När jag kom in fanns bara rabarbersaft och Mariekex på köksbordet.
Mor sa jag skulle akta mig och inte pladdra så mycket till höger och vänster.
När far kom hem den kvällen berättade hon om Abrahamsson och mig.
Att jag hade pratat med honom.
Pratat, sa far.
Med den.
Han kan väl inte prata.
Jo, sa jag.
Jag hörde han sa han ska flytta till Vidåsen när där blir färdigt
Du ska va glad han inte slog till dig med käppen, sa far.
Jag förstår inte att hon inte är rädd för honom, sa mor.
Men jag var inte rädd för Abrahamsson och jag hörde vad han sa så fick mor och far säga vad de ville.
Har du läst i tidningen att nu är gubben Abrahamssen död.
Så blev de med den flytten till Visåsen, sa mor en morgon när hon läste ur NST.
Nej, det blev inte något fint rum på kommunens ålderdomshem för honom.
Han fick komma till ett annat hem.
Ett mycket bättre.
Ett hem där han var välkommen och fick främsta platsen vid bordet.
Där fick höra sång och där han kunde sjunga.
Nu behövde han inte gå på en grusväg, peka med käpp och längta till nya hemmet.
Nu gällde gator av guld.
För Åstorpsbor blev Vidåsen ett älskat och kärt hem.
Det fallfärdiga Kastanjelund revs och ersattes av trevåningshus på Skolgatan.

livet

Livet är medlem sedan 2015 Livet har 829 publicerade verk