GUDS BARN

GUDS BARN

Läkarbesöket var över och Emma stod länge och tittade ut i väntrummet.
Där satt hennes dotter, Sara hon var nio år gammal. Emma hade svårt för att
komma ut i väntrummet för hon hade fått ett mycket hemskt besked.
Läkaren hade sagt att hon förmodligen hade bara sex månader kvar att
leva.
Hennes familj bodde långt ifrån henne och det hade de nu gjort i nio år.
Fadern var en präst i den lilla församlingen och hennes mor var hemmafru.
Emma hade förälskat sig i en äldre man och resultatet hade blivit ett barn.
- Sara, min älskade Sara, tänkte Emma där hon stod och tittade ut genom dörren.
Just då kom sköterskan och skulle ropa in en annan patient. Emma var då tvungen att flytta på sig.
- Hej, mamma, skrek nästan Sara när Emma kom ut.
- Vad sa doktorn, frågade Sara.?
Emma svarade.
- Ja, han var lite konfunderad men du vet ju hur doktorer är.
- Nej, det vet jag inte sa Sara.
- Vad tycker du vi ska göra nu när vi är i stan, frågade Emma
- Kan vi inte äta ute, det har vi ju inte gjort på länge.
- Naturligtvis min raring, det kan vi visst göra och förresten jag känner
mig utsvulten. Kom så går vi.

Emma hon låg den natten och tänkte hur det här skulle ordnas.
- Pappa vill ju inte ens se mig, men jag måste ju ändå fara till dem. Det här gäller ju Sara och hennes framtid. Jag få ta tjuren i hornen och ge mig av dit till dem.
De satt nu på tåget som rann igenom landskapet och de beundrade hur vackert det var. Tankarna flög runt som en väderkvarn i Emmas huvud.
- Hur ska nu pappa reagera om jag kommer dit så här oförhappandes?
Hon hade planerat det så att hennes pappa hade en Gudstjänst den dag de kom fram.
Med de monotona ljuden som tåg har när hjulen går över skarvarna i rälsen gjorde
att både hon och Sara blev sömniga.
- Sara utropade, var är vi nu?
- Det är här jag är född och vi ska gå i kyrkan idag.
När Emma gick ned för den lilla vägen kom många bilder upp när hon var
ett barn. Barndomens lekar och naturligtvis kunde hon inte släppa tanken
på hennes far. Han var alltid perfekt och som präst kunde han ju inte förlåta
att hans dotter fick en dotter med en äldre man. Det var ju en stor synd.
Hon hade inte försökt att nå dem på nio år. Men nu var det verkligen akut.
Den stora eken stod kvar som ett litet monument över denna lila bygd.
Emma sa till Sara.
- Visst är det vackert när träden är så där gröna?
Sara svarade.
- Sommaren är den bästa tiden.
- Brukade du bada någonstans här, mamma?
- Om vi badade, jag skulle nästan säga att vi nötte ut sjön. Så mycket badade vi.
- Du är då tokig svarade Sara.

Kyrkan som var en stenkyrka stod där stolt med sina spiror som nästan pekade upp mot himmelen. Emma stod länge och tittade när människorna gick in i kyrkan.
Hon var tvungen att samla sig, för detta skulle bli en stor ansträngning för henne.
- Kanske jag skulle låta bli.
- Nej, jag måste göra detta, det är ju för Saras skull.
Första psalmen sjöns och prästen kom fram och hälsade alla välkomna i Guds hus.
Predikan handlade faktiskt om att vi måste hjälpa varandra. En passande predikan
just när Emma och Sara var där.
Men han visste inte om att de satt i en bänk jämte varandra och tittade på honom när
han pratade om, att människor får inte döma andra.
När preludiet hade klingat ut reste Emma och Sara på sig och gick mot den stora dörren.
De väntade att folk skulle gå före dem, för Emmas pappa stod utanför dörren och tackade sina församlingsmedlemmar.
När Emma och Sara kom ut på trappan, såg Emmas pappa dem.
Han blev liksom förskräckt och nästan tappade hakan. Han hade inte väntat sig att
de skulle komma till hans predikan.
- Hej, pappa sa Emma. Detta är Sara din dotterdotter.
Han tittade lite vagt på Sara, sedan sa han.
- Vad har fört dig hit?
Jag tänkte att vi kunde gräva ner stridsyxan, sa Emma. Du måste väl tänka lite
På att du har ett barnbarn. Och du har faktiskt också en dotter.
- Jag har ingen dotter hon finns inte sedan nio år tillbaka!
Han sonika vände på klacken och gick in tillbaka i kyrkan.

Sara blev naturligtvis ledsen och sa.
- Varför tycker inte morfar om mig?
- Det är inte dig han inte tycker om utan det är mig, vi har inte pratat på nio år.
Emma visste att det fanns ett litet pensionat som hade några rum och där kunde de bo tills allt hade klarats upp.
Det var ett litet pensionat men mycket gulligt i sin utformning. Med låga tak
och ganska så stora rum. Med långa gardiner med en stor kappa i dessa pittoreska
fönster.
- Vi kan sova gott här sa Emma.
Sara hon hade alla redan provat sin säng.
- Mamma tror du nånsin att morfar kommer att tycka om mig?
- Älskling, det är inte så att han inte tycker om dig. Utan han är arg i sitt hjärta
när det gäller mig.
Nästa dag när de steg upp tänkte Emma att hon skulle ringa hennes mor.
Hon slog numret och det svarade en dam i andra änden.
- Det blev tyst, men till slut sa Emma.
- Hej, mamma det är Emma som ringer.
- Är det du som ringer Emma, sa hennes mamma och blev så glad att man hörde att hennes röst blev rosslig.
- Hallå, mamma!
- Ja, jag är här sa hon, jag har saknat dig så.
- Jag vill träffa dig, sa Emma.
- Kom hit klockan tio i dag för då ska pappa till kyrkan.
- Barnet då , sa Emmas mamma?
- Hon ska följa med så du få se ditt barnbarn.

Precis som hon hade lagt på luren kom Emmas pappa in genom dörren och frågade.
- Vem var det som ringde?
Emmas mamma stod förskräckt och sa med darrande stämma.
- Det var Doris som skulle prata om kaffet på söndag.
- Det var det inte, utan det var Emma, va?
- Ja, det var det och hon ville träffa mig. Jag måste kunna få prata med min egen dotter. Jag har längtat så efter henne.
Emmas pappa blev röd i ansiktet och sa.
- Du vet mycket väl vad hon har ställt till med. Man ligger inte med vuxna män inte i alla fall när dem är gifta!
- Ja, men alla så gör vi misstag i livet poängterade Emmas mamma.
- Inga sådana fatala misstag som hon har gjort. Detta är en stor synd och det vet du!
Emmas mamma stod kvar länge och tittade ut genom fönstret, efter denna hårda smäll i dörren. Hon funderade om Gud hade satt prövningar på Emmas pappa genom att han var präst. Sakta strilade tårarna ner på hennes kinder. För Emma var ju deras enda barn. Nu hade honom också ett barnbarn som hon inte hade sett.
En taxi stannade utanför och ur steg Emma och Sara. Emmas mamma hon tittade bakom gardinerna och gick sedan ut.
När hon såg att det var Emma fylldes hennes ögon med tårar.
Emma nästan sprang till henne och båda föll i gråt.
Emmas mamma sa.
- Vad jag har längtat efter dig!
- Mamma, jag har också längtat efter dig!
- Detta är Sara ditt barnbarn.
- Hej, mormor sa Sara.
- Då släppte alla fördämningar hos Emmas mamma och hon grät innerligt.
- Jag har då längtat efter att få höra de orden, hej mormor!
- Emmas mamma sa att pappa är här så du bara vet om det.
När de kom in i huset så stod pappan rak som en fura och sa just ingenting.
Emma satte sig i soffan och bad pappan att han skulle sätta sig ner för hon hade något att berätta för dem.
- Jag vet vad du vill, du vill att vi ska förlåta dina synder men se det går inte.
- Sätt dig ner för en gångs skull och lyssna på mig, sa Emma.
Pappan lufsade sakta och satt sig i en fåtölj.
Emma sa till Sara att hon kunde gå upp till hennes gamla rum.
- Det ligger till på det här viset, att jag har fått ett bra jobb men det ligger långt
bort. Jag har fått ett erbjudande att åka med till utlandet.
Så jag tänkte att ni kunde ta hand om Sara för det går ju inte att ha ett barn och
Vara utomlands. Utan jag tycker att hon borde stanna här.
Pappan sa.
- När skulle du då hälsa på henne?
Emma svarade.
- Jag kommer inte att hälsa på henne utan detta är permanent.
Pappan blev mycket konfunderad och sa.
- Menar du att d u ger upp ditt barn för ett arbete?
- Du vet väl hur dan jag är, pappa?
Efter en lång stunds tystnad, tyckte Emma att väntat blev för lång och
hon sa.
- Har du bestämt dig eller inte? Kan ni ta hand om ditt barnbarn. För hon har då inte begått några synder.
- Vi säger väl det då. Men du kanske ändrar dig. Det är helt omöjligt för jag kommer att vara där för evigt.
När Emma gick mot dörren så sa hon.
- Älska henne, för det förtjänar hon.
Emma hade glömt Sara där uppe på hennes gamla rum. Men nu kom Sara farande.
- Mamma du glömmer väl inte mig?
- Nej du min älskling det förstår du väl.
Emma hade inte talat med Sara ännu men hon tänkte göra det så fort som möjligt.
När Emma och Sara gick ut genom dörren, vände sig Sara och sa.
- Hej då, mormor och morfar!
Emma hade tänkt att nästa dag skulle de vandra i hennes barndoms spår och hon skulle berätta hur hon hade det där som barn.
Emma hon sov knappast något den natten för det fanns så mycket att tänka på.
Men morgondagen blev en mycket fin dag för Sara och hennes mamma.
De gick långt och de hade matsäck med sig och de tittade ut över sjöarna och såg naturen som var så underskön.
Sara hon sa till sin mamma.
- Hade du ingen pojkvän?
- Det ska jag säga dig att jag hade flera!
Dagen gick fort och snart började det att skymma och Sara och hennes mamma
begav sig tillbaka till pensionatet.
När de låg där i sängarna sa Sara.
- Vad jag älskar dig mamma jag hoppas att vi alltid ska få vara tillsammans.
Dessa ord klingade i Emmas öron och hon kunde inte tala om hur hon hade planerat det just då.

Sara vaknade av en duns och såg hennes mamma liggande på golvet och hon var inte
kontaktbar. Sara sprang ner och talade om situationen och ambulansen kom och körde henne till lasarettet.
Personalen på lasarettet ringde till Emmas föräldrar och Emmas mamma kom.
Sara mötte henne och sa.
- Var är morfar?
- Han kommer inte sa Emmas mamma.
En läkare pratade med Emmas mamma och sa.
- Det är inte så farligt hon har bara överansträngt sig.
- Det var ju för väl, sa Emmas mamma.
Läkaren sa med en allvarlig stämma.
- Men hon får ta det lugnt den sista tiden hon har kvar.
- Sista tiden, sa Emmas mamma, vad menar du?
- Jaha, du vet inte om det att Emma är allvarligt sjuk och har nog inte mer än sex
månader kvar att leva.
Emmas mamma, kände att paniken kom och hon sa.
- Vet Sara om det, och läkaren nickade.

Hon gick bort till en telefon och ringde hem till emmas pappa.
- Det här gör hon bara för att vi ska tycka synd om henne, sa han.
- Nej så är det inte utan du får prata med läkaren.
Läkaren tog luren och förklarade att Emma var mycket allvarligt sjuk och att hon hade bara sex månader att leva om hon tog det försiktigt.
- Hallå, hallå är någon där sa Läkaren.
Emmas pappa dök upp med en gång och när han kom in på salen var Emmas
mamma där och Sara.
Han gick bort till Emmas säng strök henne över håret och hade tårar i ögonen.
Just då öppnade Emma sina klarblåa ögon.
- Pappa sa hon, är du här?
Pappan sa med tårfyllda ögon.
- Jag vet att jag är en envis åsna och jag kan inte försvara detta. Men det finns något i mig som gör att jag inte är så bra på känslor. Det klart att du är vår älskade dotter och det som hände, hände. Jag borde vara överlycklig när jag har fått hem vår dotter och mitt barnbarn. Kan du förlåta mig, jag är bara en svag människa? Jag vet att jag har sårat dig djupt och att du har haft det svårt. Men jag vill inte att du ska åka, snälla.
Jag står och predikar varje söndag att vi inte ska döma andra så dömer jag mitt eget barn. Vi kallas alla för Guds barn och du är verkligen vårt barn och vår stolthet.
Sara är en förtjusande liten flicka och hon har mycket av dig i sig. Låt oss vara vänner och se varandra med ödmjukhet. Tänk om alla kunde på något sätt se det positiva i allt på jorden. Vi är inte mer än människor och vi har svagheter, men låt inte svagheterna ta överhand. Utan älska varandra som jag kommer att älska mitt barnbarn. För där ser jag dig i henne.

Sedan böjer han sig fram och lägger sitt huvud på Emmas bröst.
Emma smeker honom över håret och säger.
- Pappa, du är inte heller mer än människa, men du är också ett Guds barn.

Bo GRapenskog









Författare:

Publicerat

Dela: