Hos Mösseskräddaren & på Fleninge kyrkogård.

Ibland hade vi så roligt far och jag.
På lördagseftermiddagar och på söndagar och helgdagar som föll mitt i veckan.
Men bara ibland hade vi roligt.
En söndagsmorgon frågade far om jag ville följa med honom till Mösseskräddaren i Nyvång.
Han skulle beställa ny basker. Det gjorde han en gång om året och så fick de räcka.
Han sa alltid att han hade så litet huvud så ingen basker nere hos Strandkvist´s passade honom.
De var alla för stora och blåste av.
Mösseskräddaren i Nyvång tog mått och så blev baskern till belåtenhet.
Han hade en finbasker och arbetsbasker.
Finbaskern blev arbetsbasker och den nya baskern för året fick överta huvudrollen.
Den gamla hade gjort sitt och kastades i soptunnan.
Svettig, fälld och smutsig.
Mor frågade om jag inte skulle till söndagsskolan idag då, men far tyckte jag kunde få följa med till Nyvång.
Det var fint väder och vi skulle gå dit.
Kanske hade han samvetskval för den smärtans söndag jag kom hem utan ha varit i söndagsskolan och sen inte fick gå ut på hela dagen.
Jag vet inte.
Det kan ha varit så.
Vi gjorde oss ordning.
Far satt vid köksbordet och rakade sig.
Jag klädde på mig och efter frukosten gav vi oss iväg.
Mor sa vi skulle va hemma igen till middan klockan tolv.
Solen lyste vårvarm, fåglarna sjöng och vi skulle gå vägen om Gjestvagn.
Då kom vi in bakvägen i Nyvångs gruvsamhälle.
Förbi Gjestvagn gick vi till höger under en bro och så var vi framme.
Kolgruvan lyste svart i solen bort i fjärran och vi kom in vid Konsum, vid en liten gata med några hus.
På ovanvåningen i Konsum bodde Ljungbergs.
Det visste jag inte då men flera år senare på högstadiet skulle jag möta sonen i huset.
Alla barn i Nyvång åkte buss till Åstorp och gick i skola där.
Lennart var skolans absolut snyggaste och dessutom bäst i fotboll.
Han pratade aldrig med mig.
Vi gick vidare in på små grusvägar och kom så småningom fram till ett litet trähus, före detta rött och med före detta vita knutar.
Trädgården var ovårdad och vildvuxen med äpple och körsbärsträd i full blom på oklippta gräsmattor.
Far var noga med trädgård och gräsklippning.
Det va fan va här ser ut, sa far.
Kan han inte hålla ordning gubben.
Ja sa att jag tyckte blommorna och träden va fina och provade sitta i de gamla, före detta vita, trädgårds möblerna.
De hade stått ute sommar som vinter under flera år och ingen hade suttit i dem på länge.
Pinnarna hade lossnat här och där.
De var sneda och såg väldigt ledsna ut i den begynnande sommargrönskan.
Far bar ut och in våra trädgårdsmöbler vid ungefär samma tidpunkt varje vår och höst.
De målades om vid behov.
Huset hade en trätrappa under ett grönt snedtak upp till en brun dörr.
När far kom upp till dörren och skulle knacka satt där en vit papperslapp och på den stod det:
Kommer strax.
Kommer strax, sa far.
Vad är det för jävla trams. Klockan är ju snart nio.
Far hade ringt i veckan och Mösseskräddaren hade sagt han kunde komma på söndag.
När är kommer strax, sa jag och blev orolig far skulle bli arg nu.
Vi kan väl vänta lite, så kommer han nog, sa jag.
Aaahh, sa far.
Vi kan inte sitta här och vänta.
Vi går en runda och tittar lite och ser om vi kan hitta honom.
Tillbaka ute på den grusvägen mötte vi en gubbe med keps, trätofflor och snus i mungipan.
Vet du var Mösseskräddaren är, han har satt en lapp på dörren, kommer strax står där, sa far.
Men nu har vi stått och väntat snart en timme och han har inte synts till.
Gubben sa att Mösseskräddaren hade gått hem för ett tag sen.
De hade varit hos gubben Olsson igår och festat.
Knacka igen, han har nog bara glömt ta bort lappen, sa Olsson.
Far och jag gick tillbaka.
Far knackade och knackade.
Hårt.
Sen gick han runt huset.
Nu tycker jag jag hörde nå´t, sa far.
Jag följde försiktigt efter.
Nä dra på trissor, far drog undan en risig buske med nyutslagna ljusgröna blad.
Där ligger han ju.
Mösseskräddaren snarkade ljudligt och låg bland buskar och blad och sov ruset av sig.
Någon kontakt med honom gick inte få och ta mått på ny basker var inte att tänka på den dagen.
Vi fick vända hem igen med oförrättat ärende.
Hem till mor och den väntande söndagsmiddagen.
Far fick cykla ner till Nyvång en kväll efter arbetet och ta mått på årets nya basker.
Det var han inte särskilt glad över.
Bättre tur hade vi då när vi när vi gjorde vår årliga resa till Hasslarp med tåg på Alla Helgons dag.
Det var alltid far och jag.
Mor var aldrig med.
Far köpte krans på väg hem från jobbet kvällen innan.
Den skulle han och jag åka till Fleninge kyrkogård med och lägga på hans mors och fars grav.
Vi tog tåget från Åstorps station till Hasslarp.
Sen gick vi till Fleninge och till Fleninge kyrka.
På vägen till kyrkan gick vi förbi Fleninge gästgivaregård.
Ett spännande gammalt hus med port och kullersten in mot en gård.
På ena kortsidan av huset var en källarnergång.
Vi gick in genom en liten dörr, far och jag, där fanns ett kaffe mat och öl.
Far hade fått stränga order att inte gå dit och jag hade fått ännu strängare att se till han inte gjorde det.
Sen fick jag dubbelt stränga order av far att inte säga till mor att vi hade gjort det.
Gått dit.
För det gjorde vi.
Far drack kaffe och åt en grovbröds smörgås med ägg och ansjovis.
Jag fick Pommac och en leverpastej smörgås med gurka och brun gelé.
Mor var rädd far skulle dricka öl, därför ville hon inte han skulle gå dit.
Han gick dit men han drack inte öl.
När vi gick i backen ner mot kyrkan började det alltid snöa.
Varje år började det snöa den dagen vi åkte till Fleninge kyrkogård.
Det snöade mer och mer och vi fick skynda oss sa far.
Han skulle hinna ta undan vas och vissna blommor som brukade stå på graven, så vi kunde lägga ner den fina kransen med vitmossa, silvergran, bruna kottar och två vita Fredsliljor.
Den var så fin kransen.
På gravstenen stod; husägare Carl Johansson med hustrun Eva.
Det var viktigt att det stod husägare.
Det var fint va husägare när man som han slitit ont, tjänat state och varit livegen i många år, sa far.
Vad är livegen sa jag.
Det är när man inte har några rättigheter och inte själv kan bestämma om sitt liv.
Det är ju inte roligt, sa jag.
Nej fy fan, sa han.
När far va klar tog han mig i handen och vi sprang ut mot bussen.
Vi skulle ta bussen tillbaka till Hasslarps station.
Vi hade bara råd ta bussen åt ena hållet och då var det bäst göra det när vi skulle tillbaka och var trötta.
I Hasslarp fanns en leksaksaffär som hade öppet fast det var Alla Helgons dag och en gång fick jag en liten björn som jag kunde dra upp med nyckel.
Den gick några steg, reste sig sen på bakbenen och brummade.
Faster Karla blev rädd när hon hälsade på och jag vlle visade björnen.
Mor tyckte den var alldeles för dyr.
Men det tyckte inte far.
Vi väntade på tåget i Hasslarp medan det började mörkna.
Vi var trötta och hungriga.
Under gatlyktornas ljus och i det alltmer ymniga snöfallet lekte vi snöbollskrig och skrattade.
Vi hade roligt.
Det var just det.
Att vi ibland hade roligt som va förödande.
Vargen hade mjuka tassar.
Det var antingen svart eller vitt
Just det gjorde så ont i mitt liv.

Författare:

Publicerat

Dela: