Jag har misslyckats.

Jag har misslyckats.
Det började den dag jag fick ett barn med neuropsykiatriska problem och gick till kommunen för att be om hjälp.
Vi hade bara medicin i kylskåpet.
Inte mat.
Det fanns ingen hjälp att få.
Epilepsimedicin och olika antibiotika efter otaliga öroninflammationer med lika många operativa ingrepp.
Många år senare finns det inte mycket mer.
Insatser låter vänta på när de sökts.
Länge.
För länge.
För honom och hans olycksbarn som nu blivit vuxna och väntar på hjälp för att klara sin vardag.
Jag som är uppvuxen på 50- och 60-talet när socialdemokratin bredde ut sig under mina fötter med löften.
Jag var trygg.
Nu skulle jag få hjälp.
Det visade sig inte för hålla för frågan.
Den komplicerade frågan om npf och hur den skulle hanteras.
Ingen vill ta i den.
Den bollades.
Bara namnet nämndes slogs dörrar igen för näsan.
Jag försökte också ta i frågan.
Som många enträget kämpande gjort under många av år.
Jag misslyckades.
Nu står mitt hopp till neuropsykiatrin.
Att den skall ges full legitimitet.
En folkhälsolag till skydd så att de svårast drabbade säkras vård och skydd.
Inte överges av psykiatrin som sker nu.
PSYL kan inte vara farlig om den utformas av inkännande människor som vet det handlar om.

Författare:

Publicerat

Dela: