Jag Lovar

Jag Lovar
© Ove Aronsson

Novell
Av
Ove Aronsson

Det blå ansiktet var färgat av blåbär och i den vänstra handen stack en träbit fram. En träbit som han hade försökt forma till en kanot med en morakniv som han fått låna av sin gamle farfar med förbehåll att vara försiktig. Knut satt uppkru-pen på en klipphäll ganska långt upp på berget. Julisolen lyste svagt genom diset på himlen och vinden kylde hans bara hud. Knut hade inga kläder på sig förutom ett par minimala badbyxor som han i hastigheten fått på sig när han gråtande sprungit iväg.
I tre timmar hade han suttit uppkrupen på berget med fötterna dinglande över kanten. Det stupade brant nedåt och det var minst tio meter ner till nästa hårda klipphäll. Utsikten var den bästa tänkbara. Bortom granskogen kunde man se de böljande sädesfälten som sträckte sig ända till kyrkan några kilometer bort. Tårarna hade slutat rinna men lämnat efter sig två ränder i blåbärskletet.
Knut formade ena änden av träbiten till något som liknade fören på en kanot. El-ler var det aktern? Det kunde han bestämma sedan. För och akter var ju lika, eller … det fick han ta red på sedan när han kom hem. Om han kom hem.
När han sprang iväg hade han ju bestämt att han aldrig mer skulle komma hem … Men farfars kniv! Den måste han ju lämna tillbaka. Det hade han lovat och då måste man. Eller? Dessutom hade han lovat sig själv att inte komma hem mer och det var ju också ett löfte. Nu blev det svårt. Hade det inte varit för att lillasys-ter blivit allergisk ”nedrans lillasyster” så hade han fått sin hundvalp. Dom hade ju också lovat. Mamma och pappa hade faktiskt lovat. Knut kände lite irriterat hur tårarna började komma tillbaka igen. Han var ju elva år.
Man skall väl inte gråta när man är elva år. Men det gick inte att hejda gråten. Han hulkade och grät. Hela världen var ju emot honom? Varför skulle alla vara emot just honom? Knut lade ifrån sig kniven och träbiten. Han snöt sig i näven på samma sätt han sett farfar göra och sedan skaka av handen. Men från knuts hand lossnade ingenting. Allt snoret hängde kvar och han fick torka av handen på en grästuva bredvid sig. Inte heller detta lyckades han med. Kunde man känna sig mer eländig.
– Knut! Knut! Han hörde lillasyster ropa.
– Knut! Knut!
Lillasysters rop kom allt närmare. Hon fick inte hitta honom nu. Inte nu när han kände sig så här eländig.
Han var ju storebror och lillasyster var ju bara åtta år. Hon fick inte se honom gråta.
– Knut! Knut! Kom fram jag vill berätta vad läkaren i stan sa. Knut drog upp benen på klippan. Han lade sig på mage med ansiktet bakom en grästuva som växte precis vid stupets kant och spejade genom gräset. Det första han såg var en snorloska som hängde i ett grässtrå. Det äcklade honom lite. Sedan fick han syn på lillasyster som kom gående på hällen nedanför. Hon tittade upp mot bergssidan men han visste att hon inte kunde se honom.
– Knut! Knut! Jag vet du är där uppe där vi absolut inte får vara, men stanna där. Jag kommer upp. Knut blev alldeles kall i hela kroppen. Hon fick inte komma upp. Hon skulle inte klara klättringen. Hon kunde ramla och slå sig fördärvad. Slå i hu-vudet och dö. Med ens kände han hur mycket han tyckte om sin lillasyster. Det fick inte hända henne något. Många tankar for genom Knuts huvud. Hur rädd han varit när lillasyster opererat bort blindtarmen för ett par år sedan. Och vad var det mamma hade sagt precis innan han sprang hemifrån? Att om de köpte hundval-pen så skulle lillasyster bli tvungen att flytta för att inte dö av en allergichock … Vad hade han tänkt på när han sprang iväg?
Knut tittade ner och såg hur lillasyster började förbereda sig för att klättra upp, men han behövde lite mer tid innan han mötte lillasyster. Han ropade nedåt utan att visa sig.
– Stanna där så kommer jag ner.
– Va! Är du där uppe? Vi har ju lovat att inte gå upp dit ensamma. Skynda dig ner. Jag har med mig en påse kanelsnäckor som vi kan dela.
Det klack till i bröstet på Knut. Där var det igen - ”lovat”. Visst hade han lovat. Men mamma och pappa hade också lovat. Han hade lovat för att slippa tjatet. Men mamma och pappa hade lovat på riktigt. Men det var klart … då hade dom ju inte vetat att lillasyster var allergisk. Knut gick bort till en liten vattensamling och tvättade ansiktet. Inte för att det blev renare, men det suddade nog bort gråt-ränderna.
På vägen ner kom han att tänka på att han lovat sig själv att aldrig komma hem mer. Men redan nu förstod han att han inte skulle klara att aldrig träffa lillasys-ter mer. Han saknade henne redan fastän hon bara varit i stan i två dagar. Och hur skulle mamma och pappa klara sig utan honom? Det var klart … ibland så kändes det jobbigt med en lillasyster. När dom inte kom överens eller när han hade kompisar hemma och hon jämnt ville vara med.
Nu var han nere på den nedre klippan. Lillasyster sprang fram och slog armarna om honom. Knut blev alldeles varm i kroppen.
– Skall vi sätta oss och äta upp kanelsnäckorna nu? Fast … Lillasyster tittade be-grundande på Knut, du behöver nog tvätta ansiktet.
– Ja! Ja vet, vi går hem så jag kan göra det. Sedan tar vi med oss saft till mitt rum och så får du berätta vad ni gjorde i stan och vad doktorn sa. Men lova att inte berätta att jag var uppe på klippan.
– Jag lovar. Så gick dom tysta hemåt.
Knut stannade helt plötsligt.
– Vänta!
Lillasyster tittade frågande på honom.
– Det där jag sa om att lova att inte berätta om mig och klippan … Jag vill inte att du lovar mig det. Du får göra som du vill men du skall inte lova.
Lillasyster tittade än en gång frågande på Knut.
– OK, jag lovar väl inte då. Men jag berättar i alla fall inte!
De båda syskonen började återigen gå hemåt och för Knut hade ordet ”lova” fått en helt ny innerbörd..

Ove Aronsson

Jag är en glad pensionär som bor på Teneriffa vintertid och sjunger samt skriver
Ove Aronsson är medlem sedan 2019 Ove Aronsson har 5 publicerade verk