Juli. Sommarmånad.

Jag ser en kvinna som sitter vid ett litet bord på en
klippa vid ett hav invid en liten stuga.
Jag tror den kvinnan är jag själv.
I ett sent skede av mitt liv har jag äntligen funnit ro som författare.
Dimman är inte längre hotfull.
Den bådar fin dag där den svävar över vattenytan en tidig morgon.
Jag skriver i lugn och ro, medveten om att jag kommer att hinna.
Jag kommer att hinna precis.

Dörren till stugan står på glänt.
Precis som dörren till mitt liv, kan den vara på väg att öppnas eller stängas.
Men den står på glänt, lite mer än halvöppen och jag väljer själv.
Jag tolkar själv min dörr.
Vänlig är morgonen med sitt löfte om en dag vid havet.
Jag har längtat så, så det blir mer än en dag.
Det blir resten av mitt liv.

Stilla på en klippa vid ett enkelt bord.
Måsar och Tärnor hälsar godmorgon.
En mjuk vind blåser i ett mjukt hår.
Bilden har blivit tydligare med åren.

Den röda stugan.
De kala klipporna.
Havet och träden som syns när jag lyfter blicken mot ön bredvid.
De är min plats på jorden,
tillsammans med den tufsiga fågelungen som tog skydd för stormar,
på en klippa som brustit.
De blir mitt rike.
Skrivande slutar jag dagen.
Skrivande börjar jag nästa.
Så många som de kommer.
Så många som finns kvar.
Jag finner den ro jag såg för min inre bild.
Som jag frammanade i stunder av kyla och förtvivlan under färden,
då jag tvingades vandra med lyktan i hand.
Jag sätter ner min lykta ty det är ständigt ljust.
Jag behöver den inte längre.

Författare:

Publicerat

Dela: