Kaj.

Min första kontakt med den rättspsykiatriska vården var i Göteborg.
Det hände sig under de åren jag bodde i Hammarkullen och arbetade på Lewi Petrus stiftelse för filantropisk verksamhet som det då hette.
Förkortat LP-stiftelsen.
Det hela utspelade sig strax före jul 1982 och efter nyår 1983.

Varje morgon tog jag spårvagn nummer sju till Göteborgs central.
Jag gick vidare över bron, ner genom parken bredvid Nordstan, korsade spårvagnsspåren i två riktningar och kom in på den smala Drottninggatan.
Där fanns min arbetsplats och huset hade nummer trettiotre.
Drottninggatan 33.
Ett stort hus i fyra våningar med takterrass högst upp bland tak av röd plåt och med utsikt över ett livligt Göteborg.
Det var byggt i en fyrkant med genomskinligt plasttak över en del av kök, matsal och samlingssal där det hölls offentliga, mycket välbesökta, möten flera gånger i veckan och värmestuga med kaffeservering på tisdagar.
Vi åt gemensam frukost, fika och middag i matsalen där piano och instrument utgjorde en del av vardagen.
Sång och musik var lika självklar som maten vi åt.
Så också de gemensamma morgonsamlingarna med bön och bibelläsning.
Min huvuduppgift var att sköta tvätten och att stryka och mangla.
Ibland på kvällar och helger att delta i möten med sång.
Till Drottninggatan 33 kom män från hela landet med missbruksproblem.
Till Drottninggatan 33 kom Kaj.
Honom hade jag träffat förut under en sommar några år tidigare, när jag besökte Strandgården i Rönninge, ett annat av LP-stiftelsens hem, innan jag flyttade till Göteborg och började arbeta där.
Kaj kom ursprungligen från Värmland men hade tillbringat ett antal förvirrade år i Stockholm och dess kriminella missbruksvärld med allt vad det innebär av daglig förnedring, så vi kände väl igen varandra.
Kaj var lång, stor till växten, mycket snäll, men mycket, mycket rastlös.
För att få vara på 33:an, som vi kallade huset i dagligt tal, skulle han ta sin medicin dagligen och en gång i månaden få en Haldolinjektion på psykiatrisk mottagning inne i stan.
Detta skötte han utan några problem och varje dag uttryckte han sin glädje och tacksamhet över att ha kommit bort från Stockholm och det han upplevt där under en mängd av år.
Han brukade komma upp till mig på eftermiddagarna för en pratstund när jag hade klarat av dagens tvätthög och manglade lakan och strök skjortor.
Han tyckte jag jobbade och slet här i världen.
Ja så brukade han alltid säga.
Och så tyckte han om mina sånger som jag sjöng på de möten vi hade varje vecka.
Bäst tyckte han om Det fungerar, som den sången heter jag blev ombedd sjunga på de flesta möten. Då sjöng han med i refrängen av hjärtans lust. Och när vi möttes om dagarna sa han ofta med ett leende:
- Det fungerer, det fungerer, på sin klingande värmländska.
Ja, fungerade gjorde det bättre och bättre allt eftersom för Kaj.
Varje vecka blev han lugnare och vågade börja gå ut tillsammans med andra som bodde i huset, utan behöva vara orolig för att han inte skulle komma tillbaka.
Han började gå till psykiatrin själv för att få sin medicininjektion.
Kom tillbaka stolt och glad över att klara detta på egen hand.
Livet var äntligen lite vänligt mot Kaj.
Vid första advent togs ett beslut att han skulle få åka hem till Värmland och besöka sin mamma över juldagarna.
Han skulle åka på lilla Julafton och komma tillbaka på annandag Jul.
Glädjen var stor.
Han hade inte träffat sin mamma på många år.
Det berättade han för mig en gång när jag var inne och lämnade hans skjortor en fredagseftermiddag strax innan jag skulle gå hem för dagen.
Jag brukade aldrig göra så men Kaj hade varit och frågat efter dem tidigare då de inte var riktigt klara, så jag lovade komma förbi med dem när jag slutade.
Hans rum låg en våning under mitt strykrum så det var lätt för mig att ta dem med på vägen ner.
Jag knackade och gläntade på den tunga dörren som gnisslade lite när den var halvvägs.
På sängen inne i rummet låg han och vilade och bad mig stiga in:
- Om du nu vöger å kömme in te en sån som eg.
- Vågar, sa jag. Varför skulle jag inte våga det.
- Vi möts ju här varje dag och jag stryker ju dina skjortor, sa jag medan jag slog mig ner på stolen vid bordet.
Du berättade om resan du skulle göra hem till Värmland.
Hur länge sedan det var du varit där och att du inte mött din mamma på mycket länge.
Du skulle köpa julklappar för att göra henne glad när du hälsade på men skulle inte bo hos henne.
Hon hade en sambo som du inte drog jämt med.
Du skulle bo hos en kvinna som hyrde ut rum där i närheten.
Du sa:
- Mitt problem är att jag analyserar och analyserar allt, förstår du.
- Om och om igen.
- Jag kan liksom inte sluta tänka när jag väl har börjat.
- När jag ligger här i min ensamhet blir jag så osäker på om jag gör rätt som åker hem till Värmland.
- Det var bra du kom och prata med mig en stund, sa du och såg glad ut.
Jag såg du kunde inte va stilla med ditt högra ben och din högra fot.
Det hade jag lagt märke till också när du satt i mötena vi hade, även om det blev lite bättre när du fick sjunga med i sångerna och delta i sångkören.

Dagen före Lilla Julafton, som var den dagen du skulle resa, hörde jag ett telefonsamtal du hade med din mamma när jag var på väg ner för trappan och skulle åka till Hammarkullen och mitt hem för julledighet.
Telefonhytten fanns i kapprummet som jag passerade på vägen ut till den stora porten.
Redan på väg nerför trappan, i mellangången, hörde jag att det inte var något bra samtal.
Jag stannade till en stund.
- Löver du nu de då.
- Löver du nu, du e nykter när je kömmer.
- Je har me julklapper förstår du, söm je har köpt ti de.
- Löve nu de då.
- Löve nu du e nykter.
En vädjande vuxen mans röst.
Med en förtvivlan och ett hopp som hos ett barn.
Jag fick tårar i ögonen och bestämde mig för att tyst smyga förbi ut mot porten och gå hem.
Kaj hade inte sett mig när jag kom i trappan.

Julen var över.
Jag började arbeta igen dagen efter annandagen.
Det fanns att göra i mellandagarna och högen av tvätt var stor.
Jag såg inte Kaj vid frukosten men antog han kommit tillbaka sent från sin resa och fortfarande sov.
På personalmötet vi hade efter frukost fick jag veta; Kaj var inte tillbaka.
Han satt för tillfället hos polisen i Karlstad men skulle under dagen transporteras till Göteborg och den rättspsykiatriska kliniken där.
Han hade mördat kvinnan som han skulle hyra rum hos under de tre nätter han skulle vistas i Värmland och hälsa på sin mamma.
Han hade kommit till sin mamma som inte var nykter som hon lovat.
Han hade kastat julklapparna i ansiktet på henne och in över golvet.
Hon hade bjudit honom på alkohol.
Han hade druckit.
Han hade inte tagit sin medicin.
Han hade huggit ihjäl hyreskvinnan med en kökssax med över sextio djupa hugg.
Det var ett brott begått i stor aggressivitet, djup frustration och bristande impulskontroll.
Under allvarlig psykisk störning.

Några dagar in på det nya året kom vaktmästaren och sa de hade ringt från rättspsykiatriska kliniken och framfört att Kaj ville jag skulle komma och hälsa på honom och att jag skulle ta med min gitarr och sjunga.
Ville jag det.
Ja, det ville jag.
Men då jag inte kände till Göteborg så bra undrade jag om han kunde köra mig dit, så kunde jag ta buss och spårvagn tillbaka sen.
- Nej det vill jag inte.
- Ingen av oss här vill ha något mer med honom att göra.
- Men åk du om du vill.
Jag ringde upp kliniken, bad att få prata med den man som ringt och bestämde en tid för besök.
Dagen för besöket tog jag vår bil,(en vinröd Peugeot) och min gitarr och åkte upp till den rättspsykiatriska kliniken.
Genom alla dörrar, bevakad av många kameror tog jag mig upp till rätt avdelning.
Jag blev hämtad och införd i ett rum där jag fick vänta medan de hämtade Kaj.
Jag frågade om de ville kontrollera min gitarr eller så,
Vårdaren tittade länge på mig innan han sa;
- Nej, du var den ende som ville komma och Kaj blev så glad och har väntat så på dig.
- Han var orolig du inte skulle komma.
Jag såg att här ville de Kaj väl.
Ville de försöka hjälpa.
Dömde de inte.
När du kom in i rummet började du gråta.
Sa du, du inte kunde förstå att du blivit en mördare.
Sa du, du inte trodde jag skulle vilja komma.
Sa du, du bara önskade få höra mig sjunga för dig en gång till.
Och jag sjöng gärna för dig.

Ingen vet jag hörde telefonsamtalet i kapprummet den där dagen.
Inte ens Kaj.
Ingen vet vad Kaj sa i telefonen när han samtalade med sin mamma.
Kaj dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Detta var i början av år 1983 i Göteborg.
Den sommaren flyttade jag till Stockholm för vidare arbete...


Författare:

Publicerat

Dela: