Kom alla mina små.

Det jag nu ska skriva och berätta är jag anmodad till av röster som aldrig vill tystna,
och som aldrig vill bli bortglömda.
Jag hör dem inte men de finns i ett ljus om kvällen.
Redo för sång från en tid som inte längre är, ständigt närvarande.
Som ett urverk i perfektion, en gång sammansatt.
Så länge nyckeln finns redo dra tiden.
Så länge handen finns som kan föra den till urtavlan
Så länge svalan skriar i sommarkvällen.
Den gamla manbyggnaden var iordningställd, rummen luftade och städade.
Sängarna av trä avdammade, nybäddade med rena lakan och hemvävda spetsar under sidentäcke. Vinröda, rutade.
Bräcke gård skulle få gäster som aldrig varit där och de skulle stanna över natten.
De kom långväga ifrån. Några av dem hade aldrig träffats förut.
Vi skulle som vanligt sova hos faster Karin i hennes sovrum, medan hon sov i salen i en bäddsoffa.
Mor och far i hennes breda sirliga träsäng och jag i soffan bredvid fönstret, som vätte ut mot gräsmattan och häcken som far brukade klippa.
Denna gången skulle han inte klippa häcken för det var vinter.
Faster Karin hade satt i innanfönster och en rulle vadd låg emellan och såg ut som snö.
Snö med röda små flugsvampar och lite glitter.
Denna gången var vi här för det skulle bli bouppteckning.
Vi skulle stanna i dagarna tre för att alla skulle hinna med allt.
Den förgyllda pendylen slog sina trygga pling och ekade genom natten.
Nådde mig genom den halvöppna dörren till kafferummet,
som nu var öppen för att värmen skulle hålla i alla rum, och räcka hela natten.
Det fanns en kamin i varje rum och en järnspis i köket.
Alla jämt fungerande när de väl användes i det stora huset.
I huvudbyggnaden hade varit bråda dagar med förberedelser för denna stora händelse. Bouppteckning skulle hållas för gårdens förre ägare, bankdirektören, faster Karins bror och mors adoptivfar.
Han hade länge varit änkling.
Bott i villa i Väsby med sin nya hustru och lämnat över gård och jord till sin son och hans familj.
Att alla skulle samlas här, även nya hustruns barn, var en händelse som aldrig skulle upprepas.
Därför måste allt vara perfekt och alla känna sig välkomna.
Dagarna var jämt fördelade.
Alla vuxna, tillhörande släkt och testamente, samlades med förrättaren i mina kusiners hem, där dagen gick åt att anteckna och fördela.
Äta frukost, förmiddagskaffe, middag och eftermiddagskaffe för att strax före kvällsmat avsluta dagens samtal och osämja.
Var och en återvände förnärmad till sin vrå, för fortsatt diskussion och välbehövlig nattsömn.
Faster Karin gick tyst och bekymrad till soffan i salen och jag lyssnade till mor och far, som var mer överens än vanligt, innan jag försvann in i sömnens rike.
Jag återvände, väckt av pendylens pling och kaminens tickande värme ibland, för att förvånad upptäcka; jag var fortfarande hos faster Karin.
Vi barn fick fördriva dagarna på helt annorlunda vis.
Vi var alla inne i faster Karins stora hus.
Vi var fler än vanligt och lite blyga innan vi lärt känna varandra.
Ella och Jörgen som brukade hjälpa till på gården och bodde i ett litet hus bakom ladugården fick komma till oss barn.
Laga mat, sköta huset och se till att värmen fungerade hela dagen.
Det var Ella som klädde oss varma och skickade ut oss att leka i snön en stund så hon; fick nåt gjort - som hon sa.
Jörgen fick följa med och plocka fram kälkar och spark.
Han drog oss mellan de stora träden i parken.
Vi rullade snöbollar och byggde snögubbar tills vi hade fått nog och yllevantar och mössor hade fullt med stelnade små snökulor.
De hårdnade i kylan och gjorde ont när de råkade röra vid en rödfrusen kind.
Vi började gråta.
De salta tårarna sved i skinnet och vi ville in till Ella i värmen för att få saft och nybakade bullar.
När kvällen kom var alla trötta. Vi satt och hängde med huvudet i händerna, väntade på att bli hämtade och få komma i säng.
Mina kusiner hade ibland somnat.
De fick, griniga och gnälliga, bäras ut i kylan invirade i filtar hem till väntande sängar.
Jag tyckte de såg så roliga ut när de pep och vred sig och inte ville vakna.
Men tyckte synd om dem när ytterdörren öppnades och jag såg vinterkvällens vita kyla gnistra i snön.
Jag hoppades de inte skulle frysa ihjäl innan de var hemma.
Ja, dagarna såg verkligen annorlunda ut på Bräcke gård dessa vinterdagar.
Människorna var annorlunda. Rutinerna var annorlunda. Lekarna var annorlunda. Inga gröna träd och häckar. Ingen gröda och inga vattenkanoner på åkrarna. Inga blommor i faster Karins trädgård.
Verandan där vi brukade äta kalops var tillbommad och på fönstren syntes stora iskristaller.
De vita trädgårdsmöblerna stod ensamma, frusna, tysta och oanvända.
Pelargonerna, de drottninglika, sov törnrosasömn på en hylla i skafferiet, nära toaletthinken och väntade på vårens första solstrålar.
De påfrestande dagarna gick mot sitt slut. Förrättaren hade lämnat gården på söndagen när eftermiddagskaffet var avklarat. De långväga engångsgästerna hade fått ett något mildare leende på sina läppar och började förbereda återfärden. Packade tillhörigheter i bilar för att slutligen gå in till faster Karin och hämta, som de trodde, trötta barn. Men väl där inne möttes de av allt annat än trötta barn. Faster Karin hade kommit in på eftermiddagen med tårta och glass till alla barn som varit så duktiga dessa dagarna tre. Allt hade de gjort tillsammans och inte hade de bråkat och gjort sig omöjliga. De hade rent av haft roligt. Nu skulle det minsann bli ännu roligare, sa faster Karin, för nu skulle hon leka med oss. Lasse och Marianne, barnen från Nygård, hade också bjudits ner för tårta och lek. Jag trodde inte mina öron. Skulle faster Karin leka med oss. Kunde hon leka. Vad skulle hon leka. Vad skulle vi leka. Mor och far stod i dörröppningen till köket och bara gapade och far småskrattade och sa; de va som jätan. Det var ju inte precis något svärord. Jätan. Far fick inte svära när han var hos faster Karin. Annars svor han för det mesta. Kom in här i rummet alla barn så ska jag berätta vad vi skall leka, sa den glada faster Karin. Hon satte sig på en stol bredvid fönstret med fönstervadd och flugsvamp. Nu ska jag va hönemor och ni ska alla va mina små kycklingar, utom en som ska va räv, sa hon. Hon frågade Lasse om han ville va räv och det ville han gärna. Han var lite större och tyckte om att skrämmas. Faste Karin skulle sträcka ut sina armar och öppna sin famn för oss samtidigt som hon skulle kalla; kom alla mina kycklingar små
och då skulle vi springa in i hennes öppna famn och försöka undvika bli tagna av räven Lasse.
Det var hur roligt som helst och vi blev hur rädda som helst. Räven Lasse var en snäll räv och han lät de flesta små kycklingarna komma i famn. Faster Karins kärleksfulla famn. Jag kan ännu minnas känslan när mitt huvud vilade i hennes knä, efter att jag flämtande och upprymd nått hennes varma famn. Hur hon strök över mitt svettiga hår och frågade skrattande om jag hade roligt. Ja, jag hade så roligt och jag älskade faster Karin.Till slut blev mina kusiner osams. Båda ville va räv efter Lasse.
Far som va trött och ville komma i säng innan det var för sent, tyckte att nu kunde det va nog med lekandet. Vi skulle upp tidigt och resa hem i morgon. Så faster Karin beslöt att bara en gång till.
Sen skulle alla få varsin påse marmeladkarameller som hon köpt i Höganäs, inför dessa tre mycket speciella dagar. Faster Karin lekte med oss av hjärtans lust. Faster Karin älskade barn men hade inga.
Aldrig mer såg jag faster Karin skratta och leka som den dagen. Därför minns jag den så väl.
Hon återtog sin vuxna vackra värdighet och behöll den livet ut. Utom den sista dementa tiden som blev; vilsen mot döden och ett hjärta i sömn.

Författare:

Publicerat

Dela: