Längs finska viken

Tidig aprilmorgon. Runt åtta. Sitter bredvid Leif i framsätet. Motorn morrar. Har många år på nacken. Amerikansk militärambulans från andra världskriget. Leif köpte den genom en veteranförening i Norge. Amerikanarna var stationerade där under krigsslutet och säkert några år ytterligare. Inte konstigt att jag fryser. Kupévärmare? Vintern har svårt att släppa sitt grepp över det karga och tätbevuxna landskapet. Tjäle kvar i marken.

Enligt gårdagens prognos i Aftonbladet ska det idag, fram mot lunchtid, närma sig sju plusgrader. Isen ligger vit, skrovlig och sönderbruten över inre delen av Tallinnviken. En farbar ränna hålls öppen av några äldre sovjettillverkade isbrytare.

- - -

Fem år tidigare, innan självständigheten, låg sovjetiska flottan och bevakade inloppet. Innanför som en kyrkogård i vattnet, sönderrostade fartygsvrak. Kom då via Helsingfors innan allt föll samman i Östeuropa. Grådaskig decembermorgon. Allt jag såg var bara grått, grått och… grått.

- - -

Nu spratt det lite liv runt viken. Våghalsiga ungdomar skymtar en bit bort, åkandes långfärdsskridskor. Snön har svårt att smälta bort. Ligger kvar som gammal grädde i en bunke, trist och grådaskig. Då och då kryper solen fram för att värma upp, sedan en bitande kyla som blåser in från det öppna havet. Gnuggar min lätt nerkylda nästipp. Även tårna behöver massage.

Kom idag tidigt på morgonen till Tallinn med m/s Estonia. Hade lyckats få med mig mina bröder på en förhoppningsvis spännande resa runt Estland. För mig tredje resan. För mina bröder något helt nytt.
Leif, min mellersta lillebror, bor i Boden långt upp i Norrland. Gjorde sin militärtjänst där som 18-åring. Blev kvar där. Naturmänniska som ensam kunde sova över på fjället med all snö liggande bara i en sovsäck. Sedan några år tillbaka kapten vid det norrländska artilleriregementet.

Min äldsta lillebror, Erik, bor på Lidingö i Stockholm och arbetar som IT-konsult vid Sveriges Riksbank. Har viss erfarenhet av scouting och överlevnadskurser. Åtminstone tidigare lite väl våghalsig. Flera minnen från när han var liten där andra lyckats förhindra att han sprungit över en hårt trafikerad väg eller med pulka inte åka rakt ut över ett stup ner mot bilparkering.

Idag är vi på väg ut från Tallinn och norrut mot Viimishalvön. Närmast ska vi besöka Sångarfältet och resterna av riktigt gammal svenskbygd.

Den fanns kvar vid halvöns ytter del fram till slutet av det Stora Nordiska kriget då pestens härjningar sopade bort de sista svenskarna. Arkeologiska fynd visar att svenskbyn Aponäs (Haabneeme) existerade här redan under Birger Jarls tid 1279.

Där vägen mot halvön Viimsi viker av och följder Tallinnbukten, medan Narva landsväg cirklar runt norr om förorten Lasnamäe, ligger Sångarfältet (Lauluväljak). Idag öde. Några smågrupper av huttrande promenerande stadsbor. Grått och kallt. Den vitkalkade jättesnäckan, betongbänkarna och den tjältäckta jorden, döljer skickligt vad som man kan uppleva här i augusti vart femte år.

- - -

"Mu isamaa, mu öön ja rôôm, kui kaunis oled sa." Den estniska, fram till ´88, förbjudna nationalhymnen, lyfter hela platsen. 200 tusen ester låter orden smekfullt fylla luften kring arenan. Senare samma sommar var jag själv där med min bästa vän, Jaanus Kaljurand, med familj och vänner från det lilla samhället Padise.

Alla var där för att vara med om både sång och den stora traditionella dansfestivalen dagen innan. Vinden fläktade mitt hår. Vi satt som de flesta på grässlänten ovanför den jättelika scenen. Kaffe och vodka med estniska bakverk. Sista dagen för mig. Några timmar senare skulle jag sitta på båten m/s Estonia till Stockholm.

Några veckor senare. Höststormar på havet. Vågor som gick meterhöga. Estonia sjönk på en halvtimme med 800 passagerare ner i djupet. Väcktes nästa morgon av mamma. Hon grät. Visste inte om jag hade varit med. Kvällen när det hände stod jag i fönstret på Rinkeby allé. Träd som kunde ha knäckts. Under lång tid efteråt hade jag ofta mardrömmar. Instängd. Vattnet steg. Som i filmen om Titanic med Leonardo de Capri flera år senare.

Cykeln stod denna vackra sommardag låst i en grind vid vägen nedanför. Solen sken över ett par hundra tusen ester som samlats. Sång efter sång svävade i luften ovanför och runt omkring mig. Stämningsfullt och, för dagen något vemodigt. Snart dags för mig att säga adjö och lämna alla kvar. Medan jag trampade mot båten tonade de nationella stämningarna sakta bort för varje tramptag. Ett minne för livet!
- - -

Några minuters bilväg längre ut på Viimishalvön, efter Pirita, passerar vi en mindre strand på vänster sida. Merivälja, ett av de otaliga små samhällena som byggts upp i samband med industrialiseringen på 1800-talet. Mörkbruna grovhuggna virkeshus. Enkla tak av tegel som nu bar spår av svamp. Mörk jord under dagens tunna blötsnö. Svag gul belysning. Folktomt. Samhällena såg man inte mycket av under hela resan.

"Terrängen stämmer inte med kartan", började efter en stund gro i mitt medvetande. Hade vi plockat fram kompasset redan när vi körde ut från Tallinn, så hade vi nog inte åkt vilse, muttrade jag tyst för mig själv. Småvägarna, den vita frostiga marken och tidig morgontrötthet gjorde nog sitt. Plockar fram den.

Leif kör efter min tydliga beskrivning till vänster innan Piritafloden och sedan till höger vid vägens slut. Efter ytterligare vänstersväng, rullar vi snabbt fram mot den bredare Narva landsvägen.

Passerar förstaden Maardu. En sorglig syn med en gigantisk slagghög från årtionden av fosforbrytning. Inga miljöhänsyn när makten låg hos partibyråkraterna i Moskva. Oöverskådliga femårsplaner skulle genomdrivas till varje pris.

Tallinns jättelika förort Lasnamäe. Skymtar vid horisonten.

En ung finsk arkitekt fick på 1920-talet i uppdrag av den dåvarande fria estniska republiken, att skissa på ett kommande Stortallinn. Där skulle det ingå ett blomstrande och levande Lasnamäe, i stil med Wiens ytterområden från sekelskiftet.

Planerna lades på hyllan och andra världskriget utbröt med en rysk ockupation. Återupptogs sedan för att bygga bostäder åt den nyanlända ryska massinvandringen.

Idag symbol för ett gigantiskt misslyckad byggprojekt mer likt de ökända israeliska bosättningarna på Västbanken, som jag började se på teve under 80-talet. Lokala språket är ryska. Nära nog omöjligt att hitta någon som pratar annat.

- - -

Vandrade vid ett tillfälle några månader innan, vid sekelskiftet 93/94, genom en stor del av området på väg in mot centrum. Ville med egna ögon och övriga sinnen uppleva känslan av hur livet kunde se ut där. Vägarna utan trottoarer och markeringar. Inga planteringar, bara uppgrävd jord och papper från vårt konsumtionssamhälle. Sopor överallt på marken. Plastpåsar och stora sopsäckar.
Cigarettpaket. Smutsgula vattenpölar när det regnat. Orenade kemikalier från allt som slängts ut på gatan.

Lösspringande hundar som rotade bland soporna. Rostiga byggkranar vid halvfärdiga hus. Tar pengarna slut stannar allt tills man kanske får mer i nästa femårsplan. Ingen som håller efter underhållet. Ingen vill ta ansvar då man inte får något för det. Allt för kollektivet som styrs någon annanstans ifrån.

Förfallet här liksom i de andra förstäderna har gått fortare än i övriga Tallinn. Vantrivsel infann sig redan från början. En renovering idag blir mycket orealistisk, med tanke på de överväldigande behoven och landets svaga ekonomi.

Inte mycket hade förändrats när jag senast var i området sommaren 2012. Övernattade med min dotter Sanna på ett enklare hotell och tog bussen in till centrum.

Rullar längs finska vikens södra strand mot gränsstaden Narva. Snön ligger kvar omkring den estniska huvudstaden.

- - -

Några år innan, när trycket av en lång rysk ockupation kändes uppgiven med en liten osäker hoppfullhet hos esterna, klev jag av den finskestniska bilfärja m/s Georg Ots i Tallinn. Ekonomin hade förfallit, allt stod nästan helt still. Soldater och vägspärrar överallt.

Redan på båten såg jag en slapphet jag aldrig tidigare upplevt. Inga glada miner, utom hos någon överförfriskad person i baren. Fast det berodde nog mer på mängden alkohol i kroppen. Underhållning?

För att få tiden att gå satt jag mest i matsalen. Stank av starka cigaretter utan filter. Otvättade heltäckningsmattor eller så hårt nersmutsade att det inte var värt att göra rent dem. Mörkröda bordsdukar. Brännmärkta av cigaretter. Svårt att få något att äta, utom västerländskt godis.

- - -

Brett öppet vintrigt landskap brer ut sig längs huvudvägen Narva mantee. Kyliga vindarna sveper in från finska viken. I snöyran av lössnö syns bara hjulspår österut. Här och var bilar i diket.

Med ett kraftigt tryck förde Leif fram en spak i golvet. 4-hjulsdrift. Första milen fram till Kuusalu är motorväg sedan blir det smalare. Bilen kör längs vägen som på räls. En amerikansk militärbil från andra världskriget måste kunna klara svårare situationer än denna.

Lämnar huvudstaden bakom oss.

Gråa byggnader, stora kaserner och hyreshus. Inte ovanligt att en fabriks närmaste granne är ett ensamt kraftigt nedsmutsat hyreshus. Något jag ofta sett under mina tidigare resor i landet. Hur upplever de som bor i husen smutsen? Var är samhällsservicen mitt ute på landsbygden? Minns inte att jag sett många postkontor på landsbygden under alla mina resor i landet. Inte synlig för mig åtminstone.

Mataffärer? När det under de ryska femårsplanernas tid inte ens fanns mat. Vad hände med det man producerade lokalt. Vem brydde sig hur vanligt folk hade det, borta i Moskva? Idag var det bara tre år sedan självständigheten. Hur mycket hinner förändras?

Hur ser det idag ut i Narva? Samma matbrist som för två år sedan? Talar någon engelska? Sedan Tallinn har vi ännu inte pratat med någon.

Första gången jag reser österut med möjlighet att stanna till. Förutseende nog såg jag till så vi har med oss ett rejält basförråd av vatten och olika soppor. Sådant man packar ner inför en fjällvandring i ödemarken. Märkligt kan man tycka.

Min erfarenhet från första besöket -92 var tomma affärer, hungrig hela dagarna även efter besök på en restaurang. Även om man beställde in flera ”portioner” så låg det ändå inte mer än någon liten slamsig köttbit på tallriken med skrämda grönsaker och ett par gulgröna potatisar.

Allt nedpackat i bilens stora förrådslåda bakom passagerarsätet. Erik sitter på den som ett extra passagerarsäte. Vattendunken på 120 liter med en tappkran, längst bak, fylldes redan i Stockholm. Kvalitén på vattnet särskilt i östra landet var jag mycket osäker på. Vad drack man idag, för två år sedan fanns åtminstone Coca Cola och Vodka. Flaskan med det klorerade vattnet avstod man gärna från.
- - -

Vid mitt första besök hos en familj i Tallinnförorten Mustamäe ´89 såg de ut att trivas, åtminstone i hemmet. Allt var nergånget. Tapeter och möbler påminde om våra svenska hem i början av 70-talet. Minns min barndom. Tapeten i köket hade stora orangebruna blommor mot gul bakgrund. Vardagsrummet gick i olika nyanser brunt.

Möttes den här gången av en överfull hall. Personer gick runt. Några småpratade. Blickarna vändes mot mig och min reskamrat när vi steg in. Gabardinbyxor. Blommiga flanellskjortor med breda kragar. Manchesterkavaj med skinn på armbågarna. Allt gick i tidigt 70-tal. Vardagsrummets bord dignade av olika rätter, fast jag visste att det var svår matbrist.

Vi hälsade på en släkting till min reskamrat under den här resan, Mathias Reinholdson. Han och jag hade ordnat resan tillsammans innan vi reste från Stockholm.

Vid samma tid hälsade jag på hos en familj utanför Tallinn, i förorten Nömme. Under en av dagarna följde jag med pappan för att handla i den lokala butiken. Den låg i hörnet av en gata nära stationen.

Några kvinnor var där. Minns inte om de handlade något. Diskarna gapade nästan helt tomma. En ensam korv och några fläskbitar med mycket fett låg i ena hörnet. På hyllorna stod burkar med inlagda grönsaker. Deprimerande. De stod och pratade lågt med varandra.

Metallkorgarna var tomma. Personalen klädda i vita rockar med runda vita huvudbonader stod bara och titta. Nej, två kvinnliga biträden stod vid kassan. En av kvinnorna pratade ryska. Troligen var det med en av kunderna.

Handlade vi något, minns inte. Kanske ett paket mjölk och lite bröd tror jag. Sista året på 80-talet. Hade nyligen flyttat från min hemstad till Stockholm och börjat arbeta på folkpartiet. Tre år efter mordet på statsminister Olof Palme. Roxette toppar amerikanska billboard-listan med ”The Look”. Berlinmuren föll. Hur upplevde esterna sin vardag? Minns inte vad de sa till mig.

Och kontrasten då? Det fanns möjligheter att handla fin mat, de bästa chokladen och olika lyxprylar. En av de s.k. ”Dollarbutikerna” låg i närheten av det stora varuhuset Kaubamaja. Det var inte svårt att se dem. Utanför fanns hela tiden många ester och ryssar. Kanske hoppades de att få något av turisterna som kom ut. Det lyste i neon från utsidan. Konstigt att gå in dit människorna som bodde där inte fick besöka.

Hur bodde man i samhällena utanför Tallinn? En del av husen har sett bättre ut i någon smutsig gråvit nyans, som t.ex. i Stockholmsförorten Tensta, än den rostbrungula färgen. De har i vart fall tak över huvudet och visst skydd mot naturens krafter. Skydd? Några fönster är provisoriskt lagade med wellpapp. Hur klarar de vind och regn eller den smällkalla vintern som råder längs finska viken?

Samma wellpapp använder uteliggare i väst för att skydda sig mot väder och vind. Kan människor verkligen bo här på vintern? Hur sover de på nätterna, knappast som jag hemma i Stockholm med lättare sovkläder under ett varmt täcke?

Minns första besöket hos en familj november ´89. Hälsade på hos Jaan Puusaag som bodde i en förortsvilla utanför Tallinn. Kändes rått i hela huset fast de hade värme. Borstade tänderna i iskallt vatten. Svårt att sova trots flera filtar.

Vid de tillfällen jag senare besökt vänner här har de alltid haft täcken med tjocka stickiga vadmalstyg. Inte särskilt bekvämt men varmt. Borde inte annat än känna av deras uppgivenhet.
Trapphus med en gisslande träentré, trappor vars betong släppt ner stora klumpar till hål, belysning så svag att väggar varit enda stöd uppåt i ett lätt glimmande mörker.

Från vårt bilfönster syns efter en tid mindre villaområden, klart urskiljbara små samhällen, allt större skogsområden och jättelika åkrar. På avstånd en och annan jordbrukskolchos, fabrik eller möjlig nedlagd sovjetisk militäranläggning. Inte underligt om de finns kvar här på landsbygden efter en femtioårig ockupation.

Inte sista militära byggnaden vi ser under vår resa runt i landet.

Senare längs västkusten kom vi till f.d. sovjetiska flottbasen Paldiski. Körde in genom en gammal totalkvaddad grind till en av militärförläggningarna. Stort öde fält bredde ut sig. Taggtrådsstaketen längs vägarna på basen var alla nedrivna. Endast stolparna stod kvar.

Gick in i ett av husen. Dörrar inslagna eller hängde bara på ett gångjärn. Vita väggar med röda och svarta markeringar efter kablar som rivits bort. Glassplitter i flera rum. Söndertrampad informationsskylt på ryska. Rivna fuktiga instruktionsböcker på golvet.

Måste ha haft bråttom att komma iväg eller…? Kanske det bara lämnades efter att man förstört så mycket man kunde av värde. Destruktivt.

Ute igen promenerade vi runt några av huset och fann ett större hål i marken. Uppfläkt lucka. Stege skymtade på väg ner under marken. Skulle vi? Leif hämtade ett par ficklampor. Erik gick ner först. Inte helt mörkt. Ljus skymtade längre in i en korridor.

Sakta rörde vi oss runt under jord. I andra änden delades gången. Befann oss i ett större rum. Sambandscentral? Fler korridorer fortsatta i olika riktningar. Rörde oss runt utan att tappa kontakten till varandra. Hajade till! Kallade på de andra. Kraftig ståldörr med rejäla handvred.

Något skymtade innanför i mörkret. De ryska bokstäverna på dörren sa oss ingenting. Leif tryckte upp dörren något. Lampskenet visade några tunnor med dödskallar på. Snabbt drog vi oss tillbaka, småjoggade mot hålet och upp igen i friska luften. Otäckt!

Efter Jägalafloden svänger vi av vid samhället Lihulöper och kör söderut mot Rakvere. Rullar över järnvägen mellan Tallinn och Narva och in till centrum.

Smäller till i hela kroppen. Fordonet saknar helt stötdämpare.

Parkerar på en öde parkeringsplats vid Posti (Postgatan), en av huvudvägens sidogator och tar en sväng genom centrum. Köper varsin estnisk glass och tar oss igenom den gamla staden Vanalinn.
Målet är stadens kända Ordensborg från den tyskdanska tiden på 1300-talet. Ruinen ligger omgiven av en stor mäktig ekskog. Vyn med borgen på behagligt avstånd och med de många små kullarna, ger mig känslan av att ha klivit rakt in i en Robin Hood film. Landskapet liknar de som finns i norra England.

Vandrar raskt över den kuperade terrängen mot borgruinen. På närmare avstånd ser vi den blå-svart-vita estniska flaggan som med vindens hjälp vajar stolt över porten.

Under vår bilresa blir det oftast inga större stopp på de mindre platserna.

Via den stora rondellen, rullar vi ut från Rakvere och drar direkt norrut mot cementstaden Kunda.
Tänker plötsligt på vår hemstad, Köping. En av dess största arbetsgivare är cementföretaget Cementa. Av tidigare klasskamrater hade fått höra talas om de lungproblem som arbetar fått när det fina dammet letat sig ner förbi luftrören. Också att det rapporterats om lungcancer.

Men så länge vi inte kliver ur bilen när vi kör genom samhället är det nog ingen fara.
Det blir en krokig färd, genom de små samhällena Kohala, Jäätma och Kabeli. I princip följer vi till större delen Kundafloden, som har sitt ursprung från de stora sumpmarkerna, Sirtsi soo och Muraka raba.

Strax öster om Rakvere ligger platsen där den svenska krigarkungen Karl XII satte upp ett stort vinterkvarter i november 1700, innan han startade uppmarschen mot Narva. Slaget som sedan utkämpades där blev det mest berömda i vår historia.

Efter bara någon timmes körning, är det dags för en fikapaus. Det blir en näringsrik och varm soppa med några brödskivor och estnisk korv.

Miljön runt omkring oss är karg och mycket ödslig. En lätt disig dimma ligger över de näraliggande åkrarna. Ett övergivet grått trähus, står helt ensam en stor åker framför oss. Vart är alla människorna? Kontrasten till vad vi äter känns som med viss bismak.

Det är april och vintern har inte riktigt velat släppa sitt tag över området. Luften känns mestadels kylig och rå. När solen bestämmer sig för att titta fram mellan molnen mår man bättre.

Senast vi såg en grupp människor var egentligen när vi lämnade huvudstaden tidigt på förmiddagen. Visst har vi mött någon men det har inte känts hjärtligt.

Det är bara något år sedan landet äntligen fick tillbaka sin självständighet och de ryska trupperna har inte helt lämnat landet. I slutet av det året passerade de tillbaka hem över bron vid Narva, samma väg de kom när ockupationen inleddes mars ´44.

Vad har sedan hänt med de ryssar och andra icke-balter som Moskva fick att flytta i tiotusentals att bosätta sig i Estland sedan kriget?

De bor fortfarande kvar, mestadels i östra landet och i förorterna till de största städerna. Som jag redan nämnt lever de segregerat ibland annat Tallinns förorter Lasnamäe och Mustamäe. Där talas bara ryska. Alltför många är både arbetslösa och statslösa. Kan man inte språket och har man inte tagit till sig det estniska samhällets värderingar så får man heller inget medborgarskap.

Sen eftermiddag. Inom några minuter, har vi städat undan spritköket på ”ambulansens” bakre fotstöd, diskat våra prylar och rullar vidare norrut mot kusten.

Redan på avstånd, förstår jag att Kunda är en omänsklig plats på jorden. Samhället ligger insvept i ett vitt töcken. Cementdamm är som ett lättflyktigt gråvitt pulver som tar sig in överallt i minsta luftficka. När man arbetar med dammet behövs ansiktsmask för att det inte ska leta sig ner i lungorna.

Vid infarten går en järnvägslinje parallellt med vår väg som ett sidospår från stambanan mellan Tallinn och Narva, med början i Rakvere och med destination Kunda cementfabrik. Treblinkas- och Auschwitz järnväg, hade också egna "slutstationer". Utan att för den delen dra så starkt moraliska och politiska jämförelser, så ser faktiskt Kunda ut som en svartvit kopia från den grymmaste delen av andra världskriget.

Medan vi sakta rullar in i samhället, känns det tungt för mig att se vad den kommunistiska centralmakten i Moskva har förorsakat detta fredliga och jordnära folk.

Esterna har så länge man vet fått kämpa för sin existens och självständighet mot sina större grannar; svenskar, ryssar, polacker, danskar och tyskar.

Ytterområdets relativt nyuppförda flerfamiljshus är bara utslängda på en åker, utan något annat än en kraftigt sliten och dåligt underhållen asfalterad väg.

Runt husen finns en parkeringsplats av grus, en frusen åker, några skrotföremål och ett vämjeligt trist damm överallt.

Stadens alla småhus, som en gång i tiden hade några pastellfärger som grund, är idag så gråsmutsiga av cementdamm från fabriken. Även staketen, träden, de få bilarna, vägarnas lera och de enstaka figurer som rör sig här och var, är täckta av denna hälsovådliga hinna av cementdamm. Det här känns verkligen som en dödens plats!

Jag tar några fotografier och sedan drar vi snabbt därifrån. Lika plötsligt, som oväntat, är vi åter ute på landsbygden igen.

Efter en tid längs Narva landsväg närmar vi oss bysamhället Viru-Nigula. Leif saktar ner. Vår första dag i Estland går mot sitt slut.

Ännu har vi inte bestämt oss för var vi ska ha vår första övernattning. Jag vill helst hålla ett så betryggande avstånd som möjligt till gränsstaden Narva.

Något år innan, i samband med de första fria kommunalvalen i landet, gick rykten om en militant antiestnisk milis i Narva.

Mitt tidigare besök i staden var inte heller särskilt uppmuntrande. Tomma mathyllor i affärerna, oerhört svårt att göra sig förstådd då nästan ingen kunde engelska, ungdomar som strök runt och vuxna med surmulna ansikten. Innan denna resa hade jag hört talas om hur knarket, prostitutionen, höga antalet med olika typer av infektioner och arbetslösheten bitit sig fast hos befolkningen.

Och nu var vi alltså på väg dit om någon dag.

Vägen leder oss sakta fram till kalkstensstupet vid Ontika, 56 meter över havet. Leif krypkör sakta framåt. Platsen ska vara en av finska vikens vackraste utsikter.

En smal lerig väg upptäcks i skymningsljuset och vi styr raskt ner på den. Fordonets strålkastare står plötsligt framför avsatsen. Genom den snabbt fallande skymningen blev det inte mycket till ”vacker utsikt”.

Drar vidare för att finna en väl avskild plats för natten och hinner passera bysamhället Toila innan Leif beslutar sig för att svänga in på en skogsväg. Han rullar sakta fram för att med alla fyra hjulen och full kraft dundra upp ett antal meter in i skogen.

Motorn stängs av och en febril aktivitet startar i bagageutrymme. Ett kvällsmål stökas undan och sedan rullas sovsäckarna ut för natten…

Medan jag ligger och försöker somna minns jag min första egna resa i landet ´92.

- - -

Estniska järnvägen fick föra mig till alla platser. Ett av de givna målen var gränsstaden Narva. Steg en tidig och vacker junimorgon in i Tallinns centralstation Baltii jaam. Tyst och nästan folktom.

Utanför hade jag parkerat och låst cykeln ordentligt. Ryggsäcken hängde över axeln. På de slitna läderklädda bänkraderna i hallens mitt satt några äldre ryssar och bläddrade förstrött i ryskspråkiga morgontidningar. Det var inte svårt att urskilja att de var ryssar. Djupare ansiktsdrag, kraftigare ögonbryn som den tidigare Sovjetledaren Brezjnev och mörkare skäggstubb.

Ryssar var inte vana att klä sig västerländskt. Landet hade varit isolerad från västvärlden ända sedan andra världskriget. Den unga generationen har genom televisionen från Finland börjat ta till sig inflytande från väst, vilket inte i alla hänseende är något eftersträvansvärt. Oftast tar man det mest lättfångade och hippt ytliga.

Plötsligt öppnades en trasig grå dörr i samma ända av hallen, som entréns väldiga järndörrar.
En äldre kvinna, med en lång sliten grådaskig rock och med en svabb i handen, kom ut från den offentliga herrtoaletten.

Om man absolut måste uppsöka en toalett så var, åtminstone för dagen, dessa offentliga gratis. Förvänta dig ingen glänsande renhet. Skum belysning med flera glödlampor som inte fungerar. På de offentliga finns inga sittbrunnar. Man får som i naturen försöka stå lätt framåtlutad och klara av sina behov.

Lukten? Klorstanken var svårbeskrivlig. När jag i början av 80-talet gjorde min militärtjänst fick vi träna på att använda skyddsmask i händelse av en giftattack. Mycket svettigt och klibbigt.

Nu var det här bara att uthärda stickningarna i ögonen och svedan i näsan. Papper? På vissa ställe, där man måste lösa inträde, kunde man möjligen få några tunna pappersbitar. Fortfarande var det som så mycket annat, sedan kommunisttiden, en bristvara i landet.

I andra delen av hallen, stod en man och plockade upp böcker till försäljning. I hörnet pågick dagligen försäljning av allehanda begagnade mest ryskspråkig men även tysk litteratur. Till övervägande del små pockets eller massiva inbundna verk av någon för mig okänd författare.

Ett fåtal förströdda besökare stod och bläddrade i böckerna. Kanske det gjordes i väntan på en buss eller för att man var sysslolös.

Varje steg som togs i hallen, hördes ljudligt på det stora stengolvet. Inredningen gick i mörkbrunt eller stengrått. Entrén var väl upplyst av de stora glasrutorna i dörrarna, liksom i hela sidoväggen. De flesta av dörrarna var märkligt nog låsta.

Längs långsidorna låg alla biljettluckorna. Vilka som var öppna eller inte lyckades jag aldrig riktigt komma underfund med.

Medan jag väntade på min tur att beställa en färdbiljett, höll jag hela tiden i färskt minne vad som behövdes sägas på estniska. Min tur. Böjde mig fram mot den lilla gluggen i luckan och sa; "üks piletti on Narva, tänan".

Damen i luckan (jag har aldrig förr eller senare, sett en man där) frågade mig någonting på estniska och en i kön översatte vänligt till mig. En enkel eller tur- och returbiljett? Eftersom jag inte visste ännu när återresan skulle ske, blev det en enkel biljett till Narva.

Minnet av denna lilla episod lärde mig; ”agasi ja tagasi” (enkel eller tur och retur).

Innan det var dags att gå ut till min låsta cykel, som jag hela tiden hade hållit ett mycket vakande öga på, vandrade jag genom den gråslitna hallen, till det mindre kafé som låg längst inne. Den var nu av någon anledning var stängd. Så vitt jag kunde tyda skylten på dörren, skulle restaurangen vara öppen.

Jag satte mig ner på en av de läderklädda bänkarna och inväntade avgång för mitt tåg.

Tidig morgon i Tallinn. Klockan hade börjat sega sig fram mot åtta. Luften var frisk efter nattens regnskurar. Det mesta av den illaluktande doften från den bensin- och dieseldrivna stadstrafiken, hade försvunnit.

På andra sidan av vägen stod några äldre frukt- och blomsterförsäljerskor. De monterade upp sina skrangliga bord längs trottoaren. De fasta försäljningsbodarna var ännu stängda. Fågelkvitter hördes från parkområdet som låg vid sluttningen runt gamla stadens mycket välbevarade ringmur. Den slingrade sig runt hela äldre stadskärnan.

Några stads- och trådbussar i linjetrafik passerade förbi centralstationens sidobyggnad. Morgonpigga stadsbor plockades upp på väg till arbetet. Ännu hade inte spårvagnarnas rasslande och gnisslande börjat höras från stationens baksida, när de passerar förbi på sin tur runt ringmuren.
Någon timme tidigare hade jag tyst och försiktigt lämnat min sovande värdfamilj Puusaag i förorten Nömme.

Pappa Jaan var pastor i Keila missionsförsamling. Han var biljetten in i landet första gången jag kom hit vintern ´89. Minns så skarpt hur melodin ”Don’t worried be happy” hela tiden strömmade ur radiomottagaren i köket.

En brytningstid mellan långvarig förtryckt rysk ockupation med tomma mataffärer och en försiktig optimism med Gorbatjov som ny rysk ledare. Efter ett antal återkommande besök hos familjen, var miljön nu bekant.

Efter centrala Nömme trampade jag ut på den stora landsvägen mot kuststaden Pärnu. Tog till höger i centrum och rundade hela gamla ringmuren, innan jag efter en 45 minuters lång cykeltur kunde kliva av vid centralstationen. Enligt tidtabellen, uppsatt till höger om stationshallens entré, skulle tåget gå 8:20.

Efter en kort vilopaus på lädersoffan i centralhallen, blev det hög tid att försöka finna perrongen för tåget mot Narva. Som tur var hade stationen inte lika många spår som t.ex. Stockholms Central.

Krängde på mig ryggsäcken och låste upp cykellåset. Promenerade raskt förbi stationens sidobyggnad. I entréplan låg en vänthall för stadsbussar. Hela byggnaden var i grå betong och troligen uppfört i slutet av 60-talet.

Huvudbyggnaden, där stora vänthallen var inrymd, såg från avstånd ut som en jättelik flyghangar med jättelika glasentréer i varsin ända. Framför huvudbyggnaden fanns spåren för lokaltågen. Vidare bortom gaveln, dit jag nu var på väg, fanns spåren för riksnätet och till utlandet.

Det illröda eldrivna sovjettillverkade fjärrtåget stod och surrade vid perrongen. Framför dess ingångar pågick flera stora puss- och kramkalas. Något som är rätt ovanligt i vårt mer kyliga och osäkra samhälle.

Av praktiska skäl, valde jag att stiga på längst bak i den sista vagnen. Jag ville undvika en massa passagerare både vid avfärd och under resans gång.

Med ett stadigt grepp om cykelns ram klev jag över den 40 cm breda glipan mellan perrongen och vagnssteget och upp på vagnen. De knappt skjutbara trädörrarna som avskilde passagerarutrymmet från entrén passerades relativt smidigt. Med ett rejält ryck fick jag till sist upp dörrarna.

I vagnkupén sökte jag snabbt en plats för mig och min cykel. I Estland fanns det inga godsvagnar för de mest skrymmande resgodsen. Men å andra sidan behövde man inte pollettera godset minst en dag i förväg, som i Sverige.

Vid sittplatserna direkt till vänster var det tomt.

Placerade cykeln mellan bänkraderna, krängde av mig ryggsäcken på ett av de slitna sätena närmast fönstret och satte mig till sist och inväntade avgången.

Inom några minuter började tågets eldrivna turbinmotorer att varvas upp med ett kraftigt surrande. Tystnad. Några minuter senare återupprepades proceduren med motorerna.

Med ett kraftigt ryck började hela tåget sakta rulla ut från stationsområdet. Ett öronbedövande gnissel kom och gick i över en kvart, samtidigt som hela vagnen kastandes fram och tillbaka i sidled. Av det plötsligt rycket hade min ryggsäck fallit ner på golvet. Det var inte värt att plocka upp den, förrän ryckande hade mattats av.

Om man någon gång har rest med Stockholms tunnelbana ut från Centralen, så förstår du hur det kunde låta, när ett tåg slirande lämnade Baltiska stationen i Tallinn.

Inte ens under min resa i östra Europa ´90, hade jag någonsin sett det förfall och den tristess, som jag såg från vagnens fönster. Nästan all modern byggnation längs stationsområdet kunde i bästa fall tvingas att totalrenovera. Mellan spåren frodades ogräset med skrot och stora pölar av kemiska blandningar. Vattnet såg äckliga ut.

Lyfte man blicken något kunde man på avstånd se de ståtliga byggnaderna som utgjorde siluetten av det forna historiska medeltida Tallinn.

Tåget rusade skakandes fram genom det nordestniska kustlandskapet.

Studerade försynt vagnens standard och mina medresenärer. Var på väg mot den ryskdominerande gränsstaden.

Föga förvånande var esterna i minoritet på tåget. Förutom den klart högljudda och vilt gestikulerande gruppen ryssar i andra delen av vagnen, var stämningen tyst och något uppgiven.

Tidigare var ryssarna privilegierade och deras språk var det enda officiella i landet. Idag när landet är självständigt, upplever man sig som andra klassens medborgare. För att få medborgarskap, krävs det att man har bott fem år i Estland, räknat från 1991, klarar att kommunicera på estniska, inte har något oreglerat brottsligt förflutet samt lovar lojalitet mot den estniska konstitutionen.

Försökt förstå sammanhanget kring vad den högljudda gruppen samtalade om men gav upp och lät blicken istället studera järnvägsvagnens inredning.

Nästan allt var byggt i trä; väggpanelen, fönsterluckorna, skjutdörrarna och de brunlackerade masonitskivorna till sitsar. Jag hade rest med de sovjetiskt tillverkade tågen tidigare och insett dess bedrövliga standard. Skulle jag lyckas få upp ett fönster innan det blev alltför varmt och kvavt? Hade förutsett detta och tagit ett tidigt tåg.

Visst kunde det finnas ventilation i en del vagnar, men det berodde inte på något ventilationssystem, utan att luft kom in genom trasiga fönster och ytterdörrar helt utan fönsterglas. Ja, det kunde bli ganska dragit emellanåt.

På någon mils avstånd passerar vi den unga, men överbefolkade, industristaden Kothla-Järve med dess miljöfarliga dagbrott. Hur kunde man låta sådana anläggningar bara finnas till? Vart fanns omtanken om miljön?

Några månader före dagens resa, när jag under ett par veckor besök i landet runt nyåret med en kompis Anette besökte staden med buss, var synen som mötte mig bedövad tragisk.

De flesta husen som syntes, var gulbruna av smuts och så nedslitna. Murbruket syntes på flera ställen. Smutsen kom från de näraliggande fabrikerna. De spydde hela tiden ut orenat utsläpp.

De människor som jag såg vandra med halvt släpande steg, hade uppgivna och lakoniska ansiktsdrag. Leendet verkade man inte orka visa upp, det skulle inte jag heller klara av.

Framme vid busscentralen, såg jag, medan bussen fylldes på med passagerare, en äldre kvinna som släpade med båda tygkassarna och fötterna över en gata. Hennes ansikte saknade all tillstymmelse till färg och hade hon legat på gatan, skulle jag ha varit övertygad om att hon varit död någon timme.

- - -

Åter till dagens vårresa. Så smått börjar bebyggelsen tätna längs vägen mot Narva, en gång i tiden den svenska östporten mot Ryssland.

Redan i Laagna, öppnar sig ett stort öppet landskap. På vänster sida sveper vi förbi en stor parkeringsplats. En vägskylt som berättar att någon kilometer norrut, mot finska viken, ligger byn Puhkova samt även en naturskön plats ("Loodusmäle stised") vid Meriküla.

När bilen passerar förbi Törvajöe, skymtar den stora stadens yttre förorter borta vid horisonten.
Inom någon kvart, upptäcker vi en gammal sliten bensinstation, till höger om huvudvägen och därefter, precis vid dess infart, en estnisk poliskontroll.

Leif släpper snabbt på gaspedalen, för att fordonet sakta skall tappa fart. Men lika plötsligt, som oväntat, vinkas vi ut mot vägrenen. Det ska visa sig, att vi har åkt fast för fortkörning. Ingen av oss hade den senaste milen, upptäckt någon form av hastighetsskylt. Innanför en för mig något definierbar stadsgräns, är det 30 km/timme.

På något vis lyckades poliserna visa oss fortkörningsbeloppet som vi självklart betalade, ingen av oss kunde språket. Något kvitto fick vi inte så det gick nog ner i deras egna privata fickor.

Författare:

Publicerat

Dela: