Med en fjärils vingar föddes jag på nytt

Det är inte det att jag inte vet. Det är bara det att jag inte kan sätta ord på det. Orden ekade mellan mina öron när jag stod där i kön till lunchhaket och försökte förklara för min kollega om varför jag valt att säga upp mig. I mitt sinne, så var det en självklarhet, men i mina försök att förklara, så lät det genast ganska märkligt. Mitt i en lågkonjunktur, mitt i ett nyligen påbörjat världskrig och exakt ett år efter erlagd universitetsexamen och det enda jag lyckades få fram var. Det kändes rätt.

- Kollegan väckte mig ur mina funderingar och frågade om jag i alla fall hade bestämt mig för vad jag skulle äta.
- Lasagne. Lasagne blir bra.

I väntan på maten fortsatte tanken på hur något så självklart, kan vara så svårt att förklara. Tanken på att inte vakna upp, duscha, klä på sig, gå till jobb och få en lön varje månad. Borta. Ersatt med det totalt okända. Men det är i tanken på att inte sätta mina egna begränsningar jag lever efter. För alla de val jag har gjort fram till denna dag har alltid kommit ifrån en känsla, och inte en tanke. En magkänsla av att vara på väg. På rätt väg. Så igår, samtidigt som de största nyhetstidningarna basunerade ut om kraften i den nyss detonerade kärnvapenladdningen, visserligen på andra sidan jordklotet, så sa jag upp mig, gick hem, satte på en kanna kaffe och la mig i soffan med Bon Ivers gamla låt "holocen" på lagom volym.

- Men seriöst, vad ska du hitta på då? - Frågade kollegan med ett förundrat ögonbryn.

Tjugotvå år och ingen aning om vart jag är imorgon, råkade jag säga så där precis lagom högt, så att de pastagluffsande lastbilschaffisarna för en sekund tittade upp från sina kontrollskärmar med de självkörande lastbilarna på. Deras tunga trötta ögon sa till mig att jag i alla fall inte skulle sitta vid deras lunchbord imorgon.

När vi väl fick vår mat och hade satt oss vid vårt vanliga hörnbord längst in i restaurangen, så frågade jag:

- Vill du veta vad jag egentligen tror jag menar när jag säger att de kändes rätt att säga upp sig?
- Ja! Utan tvekan, ja!

Då börjar jag typ från början. För det finns teorier som menar att varendaste en av våra celler är sammankopplade med, ja, faktiskt hela universum. Typ som den där filmen Avatar som gick för längesen, fast liksom, flummigare. Det finns även dom som säger att hjärnceller inte bara finns i hjärnan, utan även i hjärtat och i magen. Ja, det låter kanske även det flummigt, men ha tålamod, för det är inte mitt svar. Hade detta varit möjligt att bevisa, så hade det dock varit den enkla förklaringen till hur det ibland känns som att jag lyssnar på kroppen och som på något vis säger till mig vart jag ska gå.

Men låt mig istället få sväva iväg för en stund. Stanna mig inte, men hindra inte heller dig själv från att sväva iväg. Det du snappar upp ur min berättelse är lika mycket sant som det vår smyglyssnande bordsgranne bakom oss kommer minnas imorgon när vi vaknar.

Så för att börja någonstans, så tror jag ibland att vi ställer oss själva fel frågor. Du frågade mig varför jag sa upp mig? Frågan jag ställde mig var, vad hade jag gjort om jag hade varit kvar? Svaret på den frågan hade jag faktiskt vetat. Jag hade vetat precis hur mina morgnar skulle se ut. Jag vet precis vad jag helst hade velat äta till lunch, hur jag skulle besvara min arga kollegas utbrott, eller hur jag skulle lugna dig när du blir alltför arg när det blir Sushi istället för pasta till lunch.

Det är inte det att jag inte trivs, eller att jag till och med älskar detta liv. Jag tjänar tillräckligt för att kunna köpa en eller två rundor öl en fredag till kompisgänget, eller kan hänga med på vinterns resa till alperna. Så tro mig när jag ibland undrar om jag är knäpp när jag får känslan av att köpa en bil, tanka upp den och köra dit tanken far. Men det är inte heller det jag är ute efter. Det är inte jakten på något nytt utan snarare känslan av att vara fast i något som jag endast har varit en liten del i att skapa. Det är som att varenda cell i min kropp säger att jag är begränsad av att göra det som andra människor säger till mig att jag borde göra, medan hela min kropp istället säger att det inte finns något i hela världen jag hellre vill än att bada naken i en sjö mitt ute i den djupaste svenska urskogen.

Innan jag ställde mig själv frågan vad jag hade gjort om jag hade varit kvar på jobbet, så hade jag kanske även ställt mig själv en än viktigare fråga. När jag dör, vad vill jag att folk ska komma håg mig för?

- Vad! Vad vill du bli ihågkommen för? frågade min nyfikne kära vän.

Att jag inte ångrat något beslut som jag tagit någon gång. Att det varit mina beslut. Som tagit mig dit jag för stunden, i det beslutet var övertygad om att jag behövde ta.
__________________________________________________________________________________
1 år senare. Lunch med min kära vän på samma lunchställe. Vid hörnbordet.
__________________________________________________________________________________
Kriget har nu pågått i nästan ett år. Mina ögon är nu mer erfarna. Lyser på ett lite annat sätt. En närvarande, skarp och analyserande blick. Det syns inte, men hjärnan går på högvarv, på samma gång som den är lugnet självt, och när lastbilschaffisarna på bordet bredvid tappar sin gaffel, så hittar min blick instinktivt nedfallsplatsen och ljudet kan avfärdas som fullt normalt fummel.

- Men snälla vännen, vad är det du har hållit på med det här året egentligen? Frågar min vän.

Med ens spricker mina läppar upp i ett nästan osynligt leende som vittnar om lycka, men allvar på samma gång. Leendet övergår till allvar igen.
- Jag har lekt. Levt. Överlevt.
- Sett. Känt. Gråtit. Skrattat. Varit allt jag vill vara, men också allt jag inte vill vara. Jag har spelat med mig själv som om jag lärde mig spela gitarr, men med ostämda strängar. Strängarna må nu vara någorlunda stämda, men jag vet även med smärta vilka ackord som gör ondast att spela.

- Jag ringer min chef och ber om att ta resten av dagen ledigt. Det här kan jag inte missa att höra allt om, säger min vän!

Det går ett par sekunder, sen börjar jag från början från dagen vi satt här vid vårt senaste samtal.

Har du hört låten, "Step out" med Jose Gonzalez? Det är en låt ur filmen "Life of Walter Mitty", som handlar om en blyg arbetsam amerikan som motstridigt tvingar sig själv ut i världen och genom det utmanar sina behagliga vardagliga rutiner. När jag började min resa var det den låten jag hade på i mina hörlurar. Jag tog Öresundståget till Kastrup den dagen och låten speglade den känsla jag hade när jag stod framför destinationslistan och skulle bestämma mig för vilket flyg jag skulle ta. Denna del av min resa var ett tryggt beprövat C-ackord. Ett lagom glatt, fint och enkelt ackord.

Island. Reykjavik. Det är just dit många av scenerna från "Walter Mitty" är inspelade, så någon direkt slump kan jag nog inte tala om i varför valet föll just dit. Dessutom kändes det som det mest säkra landet att åka till i det osäkra världsläget. Vem vill liksom bomba ett land som hotar med att skicka vulkanutbrott som svar?

Väl på Island, incheckad på det billigaste vandrarhemmet, med utsikt över en plåtfasad, så som många hus är byggda för att stå emot väder och vind, så satte jag mig ner med min anteckningsbok och bara skrev. Skrev i dagar i sträck. Om mina tankar, mina känslor, mina mål, orosmoln och om framtiden. Det var som att min hjärna där på Island symboliskt nog fick ro att få ett vulkanutbrott i känslor och tankar. Därefter sov jag. I dagar. Den fjärde dagen vaknade jag upp till en ny verklighet.

De annars så tysta gatorna utanför fylldes av vrål som steg i styrka. Sakta avtog dom, men oroskänslan hade satt sig. Jag satte på TV:n och hittade en engelsk kanal som hade live-sändningar om det just inträffade. Kina hade precis skickat halva sin drönarstyrka till Melbourne i Australien och som live visades sväva fram och tillbaka med hot om att sänkas ner till marken om inte Australien gick med på att avsäga sig sin territoriella rätt till ön Tasmanien. Det så strategiska läget nära det numer levande Antarktis och höga tillgång på Kobolt.

Vad vrålen på gatan utanför egentligen handlade om fick jag aldrig ett svar på, men jag var oavsett redo att åka vidare. Och så följde veckor, månader med bussresor, långa djupa samtal, med all världens människor. Jag var i Toronto, Memphis, LA. Jag kysste snygga människor, smarta människor. Jag jobbade med allt från att packa upp fisk, till att översätta texter från svenska till engelska. Men framförallt, jag gjorde det som jag ville, och ingen annan.

Det var däremot i Kodiak, samtidigt som Australien med hjälp av Storbritannien intog Antarktis militärt, som jag tog det första av ett gäng ostämda gitarrackord. Jag kallar detta stycke av min resa för "min favoritvals", döpt efter Albin Lee Meldaus version i programmet "Så mycket bättre" som gick för många år sedan.

Låten handlar om hur det är bättre att med inlevelse få höra hur älskad man är, fast man egentligen vet att personen inte menar det. Med facit i hand, så kanske jag borde ha stannat, men hjärtekrossen där och då i den lilla fiskebyn i kalla Alaska, fick mig att tjata mig på en fraktbåt som skulle över till Seol och Sydkorea. Där dog och föddes jag på nytt.

Seol var centrat för det koboltkrig som pågick i världen. Landet var visserligen neutralt, men den militära närvaron var påtaglig bland skyskrapor, Über-bilar och paketleveransdrönare. Här samlades Tech-miljardärerna för att planera både hur kriget kunde ta slut, men samtidigt komma på hur utvecklingen av teknologin kunde fortsätta växa, och säkerheten i staden var på högsta nivå. Det var i denna stad, med en sargad plånbok som jag checkade in på ett av de sämre hotellen i stan och höll på att aldrig komma ut. De dagliga demonstrationerna var inte bara påtagligt aggressiva, utan innehöll både knivar, vapen och droger. Det var nog drogerna som var värst, för det fick människor att göra saker jag tror dom aldrig någonsin ens skulle kunna fantisera om att någon ens skulle vilja göra. Hotellet jag bodde på var även hotellet där ledarna för upproren bodde. Det var där drogerna fanns. Och jag. Dom här dagarna kan nog inte annat förklaras som ett falskt spelat D-moll ackord.

De första dagarna märkte jag ingenting av atmosfären som omgav de trånga korridorerna, skriken ifrån toalettbåsen, eller sexorgierna bakom receptionsdisken. Det kan tyckas märkligt att jag inte förstod vilken märklig situation jag befann mig i, men min hjärna hade stängt av. Den kunde endast gråta. Som en orm som ömsar skinn.

Men så började jag sakta vakna till liv, med ett nytt skal, ett nytt skinn, härdat och redo att ta sig an världen. Den femte dagen begav jag mig ner till utgången av hotellet, med en Bibimbap till lunch i sikte. Jag kom inte längre än till gatan utanför där demonstrationerna inte längre var så fridfulla som de började. Den första gången jag någonsin sett en handgranat, så exploderade den åttio meter framför mig. Bibimbapen var som bortblåst ur minnet, och tillsammans med många demonstranter, så slängde vi oss in på hotellet och låste dörrarna. Automatvapensmattret utanför var lika nära som det abstrakta i att förstå vad som nyss hade hänt. Jag hade tre påsar nötter kvar på mitt rum. Det blev min mat de kommande dagarna.

Under de här dagarna hade jag en inre dialog med mig själv, som jag fram tills idag inte riktigt har förstått vikten av. Jag skulle så gärna vilja berätta den för dig om du inte misstycker, men jag är inte heller helt säker på att jag helt kommer lyckas. Dialogen började i alla fall med att förstå vad som krävdes för att få mig bort från staden. Bort från kravaller, hetsiga bråk i grannrummen, kisslukt i korridorerna och istället hitta tillbaka till frihetskänslan i att få göra vad jag vill när, vart och hur jag vill. Känslan av att vara fri i tanke, kropp och själ så som resan började. Där och då sköljde en tacksamhet över mig, så som om jag skulle ligga precis vid en tropisk strandkant och låta det varma vattnet skölja över mig, gång på gång. Där och då bestämde jag mig för att min sista resa innan det var dags att åka hem skulle vara till just en sådan strand. Det var ren otur att jag hade hamnat i skottlinjen och även om känslan var att världen var upp och ner, så visste jag in i min märg att det var mer en obehaglig känsla än sanning. För kriget var endast mellan ett fåtal länder. Världen är mycket mer än så.

Men hur skulle jag ta mig vidare? Pengarna var nästan slut, och i landet jag nu befann mig i, så skulle det vara svårt att hitta kortare jobb för att fylla plånboken. Min bästa chans var att på något vis ta mig till flygplatsen, och väl där hitta en flygbiljett som kunde ta mig till ett land där jag både kunde jobba, och ha råd att bo för en tid. Demonstrationerna på gatan utanför fortsatte, och hotellet blev stormat av polis inte bara en gång utan även två och tre gånger. Mitt svenska pass räddade mig alla gånger från mer än artighetsfrågor. Demonstrationsledarna var förvisso borta, men livet är mer värt än att chansa bort. Så jag satt där på mitt rum med mina påsar nötter.

Jag började tänka på vad som egentligen hade hänt där i Kodiak som fick mig att i ren hjärtepanik fly därifrån. I Kodiak träffade jag en person som inte går att beskriva i ord. Det som hände var som ett väsen som gled genom mitt liv. Jag hade kommit till Kodiak utifrån en romantisk bild om en liten by, där alla kände alla, med snöbeklädda berg i bakgrunden och ett lugn som till och med skulle kunna få björnar att börja meditera. Kanske var det för att en av mina favoritfilmer "The Guardian" utspelas här, eller så var det bara ren och skär slump. Oavsett så visste jag inte mer om staden än vad jag hade sett på filmen, om den ens var inspelad där. Jag fick snabbt jobb som fiskrensare, bodde i kölen på en fiskebåt och hade all tid i världen att filosofera om det som föll mig in. Vågorna kluckande mot båtens skrov. Stormens vilda dans runt hamnens båtar. Jag var fri.

Så en dag, efter ett tungt arbetspass, så satte jag mig på den lokala puben, en öl i hand, funderandes på om det var värt att börja röka igen för att få känna känslan av att själv ha makten att bestämma vad jag fick eller inte fick göra. Istället fastnade min blick med en annan blick så som den aldrig tidigare gjort. Det var som att vi visste att vi var gjorda för varandra. Det var som på film. Fast på riktigt. Men ändå bara på låtsas. För i film, så är kärleken besvarad av två, men den berättar aldrig om när en av dom är mer kär i sig själv en den andra. På film, så är de mörka hemligheterna vi tror är så mörka inte lika verkliga. I verkligheten är dom mörka på riktigt och vill inget hellre än att få komma ut.

Men vad händer om ens mörkaste tankar stannar i mörkret? Då förblir dom mörka, men framförallt blir dom till sanning. Så de diskreta påhoppningarna var kanske inte menade mot mig, men likväl slog dom lika hårt. Att jag var på flykt från ansvar och inte tänkte på någon mer än mig själv. Hur naiv jag var i att tro att alla människor från grunden är goda. Hur dum jag var som inte förstod hur mycket vi behövde varandra och att vi aldrig kunde lämna varandra. Det var inga verbala hot, men jag började förstå att jag själv till viss del var på flykt, men att skillnaden låg att jag även var på väg någonstans. Tanken på att stanna med en person som själv var på flykt, men som bodde kvar i samma stad, år ut och år in, fick mig att konfrontera vår situation. De ord jag då fick höra fick mig att på ett obehagligt vis tvivla på allt om både mig själv och världen. Orden fastnade som havregrynsgröt i halsen. Någonstans visste jag nog att det inte var min gröt som var fast, men det spelade där och då ingen roll. Seol blev nästa stopp av ren överlevnadsinstinkt.

Men orden där i Kodiak fick inte fullt fatt i mig. För innerst inne visste jag vem jag var. Däremot fick orden mig att i grunden omvärdera vad vi egentligen menar när vi säger kärlek. Filmindustrin, släng er i väggen. för kärlek är djupare än två människors åtrå till varandra. Det är allt däremellan. I den tanken satte jag på mig skorna, gick ut ur lobbyn och promenerade hela vägen till flygplatsen.

Tack vare en svag koreansk växelkurs, och ett annalkande handelskrig med det starkt växande Kenya, så hade flygbolaget dumpat priserna till Mombasa. Så där satt jag på ett plan som tog mig till Afrikas östra kust. Landet som ironiskt nog tack vare Kina hade mer pengar att investera än hela Europa tillsammans. Jag fick jobb som servitör på en lokal pub i en liten mysig by med havet som utsikt. Jag jobbade snabbt, effektivt och älskade gästerna och gästerna älskade mig. Vi förstod varandra. På kort genomresa, med förtroliga samtal. Lokalborna lät mig vara. De lät mig sitta för mig själv när jag så ville, och när jag ibland satte mig med dom, så bjöd dom in mig i sina samtal. Att sitta och lyssna på deras historier om hur allt var möjligt i detta land, där drömmar blev till verklighet likt det gamla Amerika, fick mig att tänka på mina dagar i Seol. Hur vi alla är en del av något mycket större än det vi ser. Hur allt hänger ihop och hur sammanbundna vi är. Som vår sol i Universum. En av flera miljoner, där vi har turen att ha just vår.

Och det var också solnedgången den kvällen som fick mig att le som om jag föddes på nytt. Solens sista strålar som gick ner över Indiska oceanen fick mig att förstå min storhet och min litenhet på en och samma gång. Med en fjärils ömtåliga vingar hade jag sett mer av världen än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag var redo att komma hem. Den kvällen gick jag ner till vattnet, klädde av mig naken, la mig vid vattenbrynet och lät det ljumma vattnet svepa över mig. Våg efter våg. Hela vägen hem.

- Nummer 63! Nummer 63! Lasagne!
- Ja, det var här. Vi har beställt lasagne.

Författare:

Publicerat

Dela: