MIN BARNDOM VAR INTE MÄNSKLIG


MIN BARNDOM VAR INTE MÄNSKLIG


Att det omhändertogs många barn under 1940- och 1950-talet är ju sant. Många av barnen fick lida mycket för myndigheternas stelbenthet.
I mitt fall fick jag aldrig som sex-åring reda på varför jag togs om hand.
Många människor som satt i barnavårdsnämnderna hade ju paradoxalt nog inga barn.
De var i stället samhällets rika och uppsatta människor.
Men de hade ingen kompetens när det gäller att försöka förstå ett litet barn. Det enda de såg var att de tyckte att det skulle finnas en moral. Eller som någon skrev: Man borde visa mer omdöme och moral i sina handlingar.

Då undrar man vilken moral de själva hade. Var det inte så att de som man inte tyckte om, fick en orättvis behandling?
I ett litet samhälle som Vislanda i Småland tycktes många av personerna som satt i barnavårdsnämnden ha en ställning att de var mycket mer än andra. Man hade också en uppfattning att föräldrar skulle bestraffas som det hette. Kontentan av detta blev ju att barn fick lida i stället för som de trodde att barnet skulle få det bättre.

Tänk själv att bli släpad till bilen av två starka män och en kvinna. Att bli satt i en bil vid 6 års ålder av några som man inte kände alls. Det klart att detta var kidnappning. Att en 6-åring inte förstår vad det handlar om är väl inte så konstigt. Förutom detta så säger man inte vad det är för skäl till att så bryskt ta ett barn.

Man sattes först på ett barnhem där metoderna var riktigt diktatoriska.
Åt du inte upp dina fiskbullar så fick du inte gå ifrån bordet.
Man stod på linje när något par kom för att “titta” på oss barn. Vi hade då tvättats rena och vi fick sätta på oss de bästa kläderna. Paren gick då framför denna linje av barn och tittade på “varorna” Tyckte man om någon så tog man en pojke eller en flicka.
I mitt fall var det så att skälet till att jag blev fosterbarn var att jag var blåögd och hade blont hår.

Personalen på barnhemmet hade säkert tagit detta arbete för att de inte gillade barn.
Det klart att detta var mycket diskriminerande och man kände sig otrygg. Denna otryggkänsla har jag fått bära med mig hela livet.

Var det meningen att man skulle på något sätt förstöra barn med principen att ”vi som sitter i barnavårdsnämnden vet vad ett barn behöver”? Detta är så fullkomligt fel som det kan vara.
Ett fosterbarn var inte värd dammet under skorna. Barnavårdsnämnden hade ingen empati för barnet.
Incitamentet till att man satt i en sådan nämnd vore väl att ha lite kunskaper angående barn. De hade inte en aning om vad de utsatte barnen för. Men deras moraltänkande fick naturligtvis en dignitet.
Fosterhemmet blev ett helvete med övergrepp.

Det var ju inte barnets bästa de såg utan det de anspelade på var naturligtvis att barnet behöver skydd. Skyddet bestod i att kränka detta barn plus att förstöra ett helt liv.



Man undrar ibland hur dessa människor tänkte. Bland storbönder och präster,var fanns den vanliga tanken på barnets bästa? Det klart att dessa människor skulle stå till svars idag för vad de gjorde mot oss fosterbarn.

Att ryckas bort så brutalt med riktiga ligistfasoner och placeras på ett barnhem med “pekpinnar av stål”.

Och sedan blev “auktionerad” som om man var en handelsvara. Utan att försöka tala om varför barnet var där. Detta tycker jag var en omänsklighet av största art.
Barnavårdsnämnden är ett begrepp i den svenska historien som borde stå i alla skolböcker att behandlas under ämnet “Barnarovsnämnden”.

Denna epok hoppas jag verkligen inte ska komma upp på agendan igen.
Utan den borde diskuteras och inte förglömmas. För barnen fick lida mycket av den stelbenthet som fortfarande huserar hos svenska myndigheter.



Bo Grapenskog

Musiker, Växjö











Författare:

Publicerat

Dela: