Minnen av en syster.

Avslut.

Det här blir något slags avslut, tänker jag. Det kommer att kännas bättre när jag berättat det här. Jag måste få skriva av mig. Jag har tänkt försöka berätta om min syster.

När vi slutade nian för trettio år sedan läste min syster Lisa en av sina fina dikter på avslutningen. Inte ett öga var torrt efteråt. Det är jag säker på.
Vi hade likadana kläder på oss, minns jag nu. Känns lite fånigt när jag tänker på det. Vi hade våra nya blå klänningar på oss.

Det hade varit en ganska händelserik vår. Det gick bra i skolan för både mig och min syster. Vi hade fått rättså bra betyg i alla ämnen båda två. Fast jag kom inte i närheten av hennes betyg i kemi, svenska och engelska.
Dagen innan avslutningen satt vi och fikade ute i trädgården. Plötsligt kom våra två småbröder inrusande. De hade lekt med en docka hela förmiddagen. Eller lekt kanske är fel ord. Snarare hade de misshandlat den. De fnissade åt den och sprang runt med dockans huvud. Linus lekte med dockhuvudet och Isak lekte med dockan.
”Var snäll och bär mig.” Sa dockan. ”Jag tycker om dig mamma.”
”Men hallå.”, sa pojkarna. Varför tycker hon bara om mamma.
”Usch, vad ni är barnsliga.” sa min syster argt. ”Ni är så hemskt barnsliga.”.
”Sluta lek med den sådär våldsamt är ni snälla.” säger mamma. Hon försöker låta arg, men jag ser att hon tycker det är lite roligt också. Det förvånar mig. Vad är det för roligt med den där leken?

Klockan är nio på morgonen. Vi har precis kommit in i klassrummet efter att ha varit på avslutningen i kyrkan. Min syster Lina läste sin dikt Sweet honey i kyrkan.
”You are so sweet. Like the smell of honeysuckle in a summer evening. I am so happy that I am alive. And I am so happy that I found you.”
Lite gulligt. Då tyckte jag att den var så fin. Jag blev avundsjuk på henne. Tänk att kunna skriva något sådant. Det hade jag inte klarat. Alla hade berömt henne när vi kom till vårt klassrum och sagt att hon var så duktig. Jag var så stolt över henne.

”Titta på det här kortet Lisa.” säger pappa. ”Det här är väl från avslutningen? Eran fina avslutning från nian”.”
Jo det var det. Med ens blev jag trött och ledsen. All energi försvann liksom. All glädje har försvunnit. Jag ville inte bli påmind om min syster. Inte just nu. Jag blir dyster av min syster, tänker jag förvirrat.
Idag var det en strålande varm och fin vårdag. Det började komma en massa fina vita och gula fjärilar i luften. Jag ville bara sitta härute på balkongen och ha det mysigt. Precis som vi brukar göra på lördagarna. Jag hade köpt med pelargoner att ha härute. Har köpt en ny sort som doftar citron. Jag är säker på att han kommer gilla dem.
Idag hade han hittat ett gammalt album med kort från vår skoltid. Det kändes fortfarande alldeles för jobbigt att titta på dem. At titta på oss tillsammans. Det hade alltid varit vi två, Lisa och Lina. Så fint vi hade haft det. Men nu ville jag tänka på något annat en stund.
”Varför flyttade du till stan?” undrar jag efter en stund.
”Trivdes du inte på landet med mamma?”
”Jodå. Men det var en fågel som skrek hela nätterna ibland. Jag blev så väldigt trött på den.” svarar han. Jag tycker plötsligt att han ser mycket äldre ut. Gammal och sorgsen. Han lägger ifrån sig albumet med korten och går ut i köket, eller snarare in i köket. Nu är det dags för kaffe.
”Sylvia var förbi här med sin goda äppelkaka.” ropar pappa från köket.
”Vad gott!” säger jag. ”Hon är så himla bra på sådant. Tänk om jag varit sådär duktig när jag var fjorton.” Jag följer efter honom till köket. Jag behöver nog säda lite här tänker jag.
”Var du inte det då?” säger pappa. Det var snällt sagt.
”Näe, knappast. Kunde knappt koka ett ägg eller göra pulvermos då.”
”Jaså, var det så.” säger han. Vi går ut på balkongen igen.
Sylvia är min bror Isaks dotter. Hon är alltid sprudlande glad. I alla fall verkar det så.
Efter en stund sitter vi där med våra blommiga kaffekoppar och njuter av livet. Pappa verkar försjunken i tankar igen. Han skrattar plötsligt till. Så sitter han försjunken i minnen en stund.
”Vad kan det ha varit för fågel du hörde på nätterna?” undrar jag efter en stund. Kaffet är urdrucket. Kakan var fantastiskt god, fullt med russin och kanel.
”Kanske en örn.” Säger han lite osäkert. ”Men det värsta var tranorna. De kunde skrika hela nätterna. För att inte tala om näktergalen. Dem kunde man höra hela kvällarna i maj. Man blev tokig på dem. Nu är det mest skällande hundar man störs av tidigt på morgonen. De skäller som galna. Man blir tokig av det!”
”Ojdå, vad trist.” säger jag.
Nu ser han sådär ledsen ut igen. Han har lagt ifrån sig tidningen och sitter bara där helt tyst. Jag vet vad han har börjat tänka på. Han kommer aldrig att kunna glömma det.

Det är första dagen på sommarlovet. Lina och jag är påväg ut. Vi ska på en picnick med några kompisar i parken.
”Ni måste vara hemma senast kl tolv.” säger pappa.
”Vi ska ju bara på picnick.” säger jag. ”Vi cyklar bara en liten bit till parken.”
”Jaja. Men skynda er hem sen.” säger han vresigt.
Jag tänkte just säga: Daddy, you are still number one for us,” när jag hör Lina säga:
”Vi skiter väl i dig för fan. Vi klarar oss själva pappa”.
Vad sa hon nu? tänker jag förskräckt. Men innan jag hinner tänka något mer ger han min syster en hård örfil.
Hon ramlar nästan omkull. Hon säger inte ett ord. Börjar bara cykla bort mot parken.
”Vi sticker nu. Skynda dig.” säger jag förskräckt. Vi är snart hemma igen, pappa. Det lovar jag.” säger jag. Lina har redan cyklat iväg en bra bit. Jag har nästan börjat gråta nu.
En kvart senare blir Lina påkörd av en bil. Hon skriker till och sedan är hon borta. För alltid.

”Det sista jag gjorde i hennes liv var att ge henne en örfil.” säger han nu.
”Men pappa! Tänk inte mer på det där. Hon har förlåtit dig. Det lovar jag.” svarar jag.
”Näe det har hon inte. När man är död upplever man ingenting.”
Efter en stund motsäger han sig själv.
”Eller känner du att hon finns här? Det måste hon väl göra! Du borde känna något.”
”Jag vet inte riktigt.” säger jag, för jag har inte kännt något sådant. Men det känns ju oerhört tomt förstås. ”När hon levde hörde jag henne nynna inne i mitt huvud på något vis. Men det försvann i samma ögonblick som hon dog där på gatan. Orkar inte tänka på det mer.”
”Näe, jag förstår det. Nu tar vi lite mer kaffe.” säger han och går ut i köket.
”Livet går ju trots allt vidare.” brukade han säga. Han försöker låta positiv, men jag vet hur han känner sig. Han har dåligt samvete för att han varit så arg ibland. Det tycker jag inte att han ska ha. Lina kommer alltid att vara saknad, djupt och innerligt. Vi tittar ofta på korten av oss två. Nu kan jag se dem utan att gråta. Jag kan till och med bli glad av att se oss tillsammans. Det har blivit en tradition att pappa och jag ses på lördagarna. Då sitter vi bara här och har det mysigt. Det tänkter vi fortsätta med. Livet måste gå vidare. Men ibland är det svårt.

Författare:

Publicerat

Dela: