Regniga natt.

Jag satt vid mitt hemmagjorda toalettbord i trädgårdsrummet som nu blivit mitt rum.
Rummet låg på nedervåningen och hade fram till nu varit ett rum som användes vid kalas.
Då som kafferum, där det serverades tårta och kaffe, frukt och godis.
Trädgårdsrummet tillsammans med finrummet, där pianot stod och som det till vardags stängdes till om med hjälp av två bruna skjutdörrar, som small när de möttes på mitten, blev som ett enda stort rum där alla fick plats i soffor och fåtöljer och extrastolar som far bar ner från vinden.
Mellan trädgårdsrummet och finrummet var ett brett valv med ett draperi som drogs undan vid dessa tillfällen.
Det var som en ridå på en teaterscen.

En teaterscen var det inte den soliga eftermiddag jag satt framför spegeln vid mitt toalettbord.
Ett toalettbord jag omsorgsfullt gjort i ordning, så det så mycket som möjligt skulle se ut som ett äkta.
Ett sånt fint som Gittan och mina kusiner i Bräcke hade.
Med spegel som kunde fällas upp som ett lock på ena sidan och en liten hurts med lådor
på den andra.
Vi hade inte råd just nu.
Far och farbror Larsson skulle bygga en vägg på övervåningen denna sommaren och göra två mindre rum av ett sort.
Jag skulle äntligen få eget rum.
Året var 1962, jag var elva och skulle börja femte klass till hösten.
Det skulle jag göra på Björnekullaskolan som var kommunens högstadieskola.
Det var någonting med platsbrist och att Sverige skulle införa nioårig grundskola, som gjorde vi skulle gå där som femteklassare, bland alla de äldre eleverna.
Sjuor och gråmössor.
Vi var den första klassen som sedan skulle gå ut som nior.
Sjätte klass skulle vi placeras borta på Östra skolan, en annan av mellanstadieskolorna i Åstorp, för att sedan återvända till Björnekullaskolan igen och börja sjuan och gå kvar till och med nian.
Det skulle nog gå bra trodde alla.
Det trodde inte jag.
Jag var nervös och satt framför spegeln och övade mig.
Övade på hur jag skulle se ut, hur jag skulle ha håret, vilket halsband jag skulle ha och vilken jumper som var snyggast.
Den lila som såg ut som pälsen på en katt eller den gul och orangerandiga som jag fått av Elsie på min födelsedag några månader tidigare.
Skulle jag ha långbyxor eller kjol.
Vilka skor skulle passa på ett högstadium dit det kom elever från både Klippan, Ausås, Strövelsstorp,
Hyllinge och Nyvång.
Ja till och med från Bjuv reste några med tåg varje dag.
Men hade jag tur skulle de nog inte se jag var ett glin.
Jag var lång för min ålder.
Inger är lång för sin ålder, sa alla tanter.
Oj vad hon växer, var ska det sluta.
Men hon är rak och fin i ryggen i alla fall, sa de med hopp i rösten.
Det skulle kanske gå bra börja i femman ändå.
Sonja, min bästa kompis från Hägersten, skulle bo med sin mamma och sina två bröder hos sin mormor och morfar i Åstorp det året.
I samma kvarter som jag.
Det var bestämt hon skulle gå i min klass
Och så skulle vi få en bra lärare som hette Bengt Nordkvist.

Solen lyste in i trädgårdsrummet den eftermiddagen genom ett stort fönster som vätte mot väster. Det stod på och blev väldigt varmt, trots en neddragen, gulaktig, rullgardin som med jämna mellanrum sögs ut och in mellan karm, fönsterlist och hasp, vid tvärdraget från ett vardagsrumsfönster på glänt.
Sommarlovet hade kommit till den punkt då jag började längta tillbaka till skolans trygghet.
Kompisar kom tillbaka från tältsemestrar och sommarställen.
Jag, spelade mina skivor på den brandgula skivspelaren med högtalare i locket, om och om igen från morgon till kväll.
Jag kunde alla texter utantill och sjöng med för full hals när jag var ensam i huset, vilket var för det mesta, när mor och far hade börjat jobba igen.
Semestern var slut.
Denna veckan hade jag köpt en EP-skiva hos Thornradio nere på Storgatan.
En ny stjärna hade tänts på schlagerns himmel och hade presenterats i Hylands Hörna, där hon sjöng Regniga natt.
Hon hette Anna-Lena Löfgren och sjöng med inlevelse och känsla om denna regniga natt.
Jag fastnade direkt för budskapet i sången och bestämde mig för att så snart som möjligt köpa skivan.
Det hade jag gjort denna veckan och nu kunde jag text och melodi utantill.
Där jag satt framför spegeln sjöng jag sången om och om igen för jag tyckte texten var skriven för mig.
Att en regnig natt gå på en gata.
Sakna en vän, vara ensam igen.
Känslan av att glädjen aldrig skulle återvända.
Det var jag.
Sommaren med sin värme var jobbig, meningslös och tom.
Sår från en tidig separation gjorde sig påminda stunder som denna, då kontrasterna stod i dagen. Kontrasterna mellan solvärme i sommarhetta och en regnig natt i ensamhet.
Där jag satt vid mitt hemmagjorda toalettbord denna sommarlovsdag, räddades jag av en känsla som hotade slita mitt inre itu.
Jag räddades av en kärlek, så stark att den fick mig nästan kvävas i sin vilda längtankänsla.
Jag förnimmer en kvinnas varma leende.
Med hastighet som av en ljusglimt, stiger det fram ur mitt inre, för att försvinna snabbare.
Jag vet inte varifrån, eller av vem, denna själsgripande kärlek gavs mig.
Jag tror.

Författare:

Publicerat

Dela: