Res dig syster! (del 4 & slut...)

I den långa korridoren med många dörrar är det bara en som är intressant för Lisa, den som det står F uppe i högra hörnet på. Hon trycker tveksamt ner handtaget. Inte för hon inte vill möta mamma men hon undrar hur Anna ser ut, hur hon skall bete sig...

Skall hon gråta?
Eller tyst vända bort huvudet som hon ofta brukar när något är svårt?
Lisa undrar också om mammas hår fortfarande ligger i blodiga tovor kring ansiktet?
Nu måste hon vara stark!
Nu måste hon tala om för mamma att hon måste lägga om sin livsstil.
Ändra kurs, som Evas mamma gjort.
Själv har Lisa, utan att känna Jesus så bra, bett honom göra henne stark i eftermiddag och hon tycker absolut hon känner sig mycket modig! Som om hon blivit lite äldre!
Hon hade frågat Eva och hennes mamma om de ville be för henne och Anna, vilket de med glädje lovat göra.
Lisa trycker ner handtaget i botten, dörren öppnas och hon tar första steget in i rummet.
Hon förstår plötsligt varför det heter "sjukhus."
Det luktar verkligen "sjukt hus" här.
Lisa håller tillbaka lusten rynka på näsan och tar ett djupt andetag.

Anna ligger i en säng vid fönstret och ser henne inte förrän hon är framme, nära, vid hennes sida.
Hon rycker till vid Lisas lågmälda hej, vänder på huvudet om vilket hon har ett stort bandage.
Det gör ont när hon rör sig, därför har hon försökt ligga så stilla som möjligt dessa dagar.
Utanför fönstret har träden klätt sig i sin sommarskrud. Hon har sett hur löven på grenarna förvandlats till skira ljusgröna löv. Hur små kjolar, skrynkliga nyfödda, väldigt försiktigt och lite blygt, vikts åt sidan besegrade av solens varma strålar.
Hon har upplevt nyfödandets under framför sina ögon.
Hon har gripits av det och tagit det till sitt hjärta.
Låtit det få liv.
Ofta har hon tänkt på sommarkvällen för tolv år sen, då hon hade sin nyfödda flickas liv i sina händer och kände sig så rik.
Så privilegierad.
Ett liv hade anförtrotts henne.
Men vad hade hänt?
Vad hade hon gjort med sitt kapital?
Lisa, fina duktiga Lisa, hennes "Kajsa Kavat" som blivit så glad bara Anna tillbringade lite av sin tid tillsammans med henne.
Hade aldrig krävt så mycket.
En varm hand hålla i.
Ett knä krypa upp i.
En saga läst för sig på kvällen och en pratstund när hon avslutade sin dag.
En mamma som älskade.
Henne...
En film. en obarmhärtig sådan, spelades upp för Anna. På baksidan av sina ögonlock ser hon allt som i ett ljus. Ser det ohållbara i vara den som alltid behöver.
Ser plötsligt; det är hon som behövs.
Behövs av sin snart tonåriga dotter. Behövs av människor omkring, som skulle må bra av att se henne resa sig ur sin förnedring. Behövs för dem som tror det inte finns något hopp, någon möjlighet för henne, Anna, alkoholisten...
En eftermiddag, när solen med sina sista strålar för dagen, lekte tafatt med de nyfödda bladen utanför fönstret, vänder hon sig mot ljuset.
Hon använder sin mun och formar tyst för sig själv orden;
Gud om du finns får du ha tålamod med mig. För om du finns vill jag bli din helt och hållet för resten av mitt liv. Men jag måste veta att du finns...

Hon möter tryggt Lisas frågande blick, fattar den utsträckta handen, hör Lisa säga;
"Jesus älskar dig mamma."
Hon har fått veta det hon behöver veta!
Fått veta att hennes tankar nått fram!
Anna trycker hårt Lisas hand.
Möter tryggt hennes blick och säger;
Du, vi börjar med att flytta till en ny lägenhet...

Författare:

Publicerat

Dela: