Satans besök

Satans besök

28 juni
Äntligen är jag tillbaka igen, och ändå känns det inte så. Allting har förändrats i staden och ändå känner jag igen varje gata. Kampenhofs Bomullsspinneri är borta. Den vackra fabriksbyggnaden har rivits och istället har man byggt en ful rosa bussterminal. Jag strövade uppåt mot Kungsgatan och märkte att även Stadshotellet hade rivits. Där har man nu byggt en betongbyggnad som ser ut som ett fängelse. Kungstorget är sig lik åtminstone men även den skulle komma till förändring. De håller på med en massa utgrävningar i hela centrum. Äntligen har de funnit vad jag alltid vetat. Det är en så härlig känsla att äga kunskap. Jag vandrade vidare mot Margretegärdeparken och märkte att tändsticksfabriken också var borta. Finns det något som inte rivits i den här staden? Förstår inte hur politikerna tänkte där! Det finns dock byggnader som inte rivits, som exempelvis brandstationen, flickskolan, Margretegärdeskolan och ytterligare hus runtom de centrala delarna. Senast jag var här på besök så var Margretegärdeskolan ett tillfälligt krigssjukhus för förintelseoffer. Nu är det åter igen någon slags skola. Några av de gamla trähusen på Lagerbergsgatan är kvar och det gläder mig måste jag säga. Tror nästan alla hus är kvar förutom det svarta slottliknande huset. Staden är inte riktigt det jag hade föreställt mig. Den ser förjävlig ut!

3 juli
Satt idag på södra hamnen vilket kändes underligt. Jag frågade en äldre kvinna om teatern också hade rivits men hon förklarade artigt att den hade brunnit ner 1958. Vilken ful park det har blivit, en lekplats för barn. Åtminstone var badhusbyggnaden kvar i sin helhet, men den hade förvandlats till en turistbyrå. När jag var här senast såg det vackert ut, den här staden var en pärla och nu ser den obeskrivligt vidrig ut. Om bara dagens invånare visste hur vacker denna stad en gång i tiden var. Vackrare hamnstad fanns det inte! Det vet jag som har levt länge och sett allt utvecklas från grunden. Det brukade vara liv i denna stad, men nu låg den tyst. Jag är inte van vid sådan tystnad här.

4 juli
Jag har varit här i en vecka nu och ännu inte haft någon framgång med mina nycklar som jag begravde bakom dåvarande stadshotellet. De har som redan nämnts rivit hotellet och byggt en ful fängelsebyggnad som nu heter Gallionen. Denna byggnad byggdes 1968 till min vetskap och var ett varuhus som kallades för Domus. Jag vet exakt var jag begravde nycklarna men de är under Domushuset. Vet inte vad jag ska ta mig till, jag håller på att bli mentalt labil! Utan nycklarna kommer jag inte tillbaka till helvetet. Hur ska jag öppna portarna utan nycklarna? Varför var jag tvungen att begrava nycklarna just på denna plats? Det finns inget annat sätt; Jag måste spränga byggnaden! Men hur ska jag gå till väga? Om jag spränger byggnaden kommer jag aldrig ha tid att i lugn och ro gräva efter nycklarna. Folk kommer att springa i panik. Polisen och brandkåren kommer komma inom några minuter. Det måste finnas en smidigare lösning. Det måste! Hade allting sett ut som det gjorde när jag lämnade staden hade det inte varit svårt att gräva fram nycklarna, men nu är det ett omöjligt uppdrag. Kan inte gå in i byggnaden och börja riva. Måste finnas ett bättre sätt!

12 juli
Ingen framgång tills nu. Måste skaffa mig lite vänner medan denna process kring nycklarna ännu pågår. Men vem ska jag umgås med? Det finns inga intellektuella människor i denna stad. Man vet ju knappt vem som är dummare. Varför begravde jag inte nycklarna i Uppsala? Så jävla korkad! Men det hjälper inte att skylla på sig själv nu, gjort är gjort. Nåväl, idag satt jag på Margretegärdeparken och lyssnade på en äldre man som tjatade om hur mycket utlänningar som kommit hit till Sverige på sista tiden. Jag avbröt honom med en arrogant blick och sade att han mer borde oroa sig över stadens arkitektur, än om invandring. Han tittade på mig som om jag vore korkad, utan att själv inte inse sin dumhet. Jag har varit med från begynnelsen och sett samhällen förändras genom årtusenden, det har inte människorna. Sammanfattningsvis kan jag säga att människan är primitiv och ständigt rädd för förändring. Människan fruktar allt som är okänt och främmande, precis som min far. Min far vill att inget ska förändras, att människan för evigt ska leva i lydnad och okunskap, vilket han också lyckats med. Men hade människorna ätit från kunskapens träd som jag förespråkade så hade de varit herrar över sitt eget förnuft och moral. De hade begripit de riktiga problemen i samhället! Men nej, det är jag som är den omoraliska apan? Vilket skämt!
Jag skrämde iväg den äldre mannen med mina blodröda ögon. Mänskligheten är för dum för mig, umgås jag för länge med dem riskerar jag också att bli korkad och enfaldig. De klagar på invandrare som att det var de som rev ner hela stan. Vilka dårar! Medan jag satt i parken märkte jag att en äldre kvinna stirrade på mig med gråt i halsen. Förstod inte riktigt vad det var frågan om, men insåg snart att kvinnan måste ha känt igen mig. Det stämde också. Hon gick fram till mig och undrade om jag hette Karl. Jag instämde att jag hette så 1945. Hon var förvånad över att jag inte kände igen henne och frågade hur det var möjligt att jag inte åldrats. Hon undrade också varför jag stack utan att säga ett enda ord. Jag förklarade att jag inte kände igen henne och bad henne lämna mig ifred. Hon började skrika allt vad hon orkade och svimmade av skräck. Ambulansen kom, folk började samlas, jag försvann.


13 juli
Nu vet jag vem hon är! Den gamla kvinnan som svimmade i parken. Vad gammal hon har blivit. Det var min vackra Maria. Hon var min flickvän innan jag lämnade staden 1945. Maria var bara 18 år gammal då, det minns jag. Stackars Maria som dog i natt på sjukhuset. Jag orsakade hennes död. Synd att jag inte kände igen henne. Trodde att det var någon obetydlig människa som råkat känna igen mig, möjligtvis någon gammal elev eller liknande. Jag är ledsen Maria, men sanningen kunde du inte hantera. Den är för ohanterlig för människan.

25 juli
Tog en promenad på kvällen. Gick nedför Lagerbergsgatan. Trähusen på Lagerbergsgatan är lika skräckinjagande som när jag var här senast. Jag svängde in på Kålgårdsbergsgatan och fortsatte ända bort till Ludvig Hansons bro. Stannade där för att titta ut mot Bäveån. Minnen tog mig tillbaka då jag kysste Maria här för första gången. Bäveån var lika tyst. Det är bara Bäveån som aldrig förändras, den rinner tyst i sin vanliga ordning. Jag fortsatte sedan mot Stora Hellevigsgatan och när jag kom ut på Asplundsgatan vände jag mig om och såg upp mot hennes fönster. Det var där Maria en gång i tiden bodde. Min vackra Maria! Önskar att jag aldrig sett hennes så skrynklig och gammal.

28 juli
Drog ut till Skeppsviken idag för att ta mig ett dopp. Hur kunde de riva Skeppsvikens kafé? Kan inte riktigt vänja ögonen vid att den är borta. Här brukade vi fika jämt och ständigt. När jag återvände tillbaka till stan var det överkryddat med folk. Jag gick över järnbron som hundra gånger tidigare och fortsatte upp mot Norra Hamngatan. Norra hamngatan är sig lik måste jag säga; Kochkahuset, Kullgrenskahuset och Sparbankshuset är fortfarande kvar till min förvåning. Drog bort till Kilbäcksgatan men kom på att krogen Glada livet inte längre existerar, bara trähuset är kvar. Här har jag starka minnen från 1800 talet. Det var då staden var som vackrast. Satte mig till slut på ett ställe som heter Kerstin på torget, som befinner sig på rådhuset. Det var det enda stället som kunde servera mig en americano. Mittemot mig satt en kvinna i 40 års ålder. Hon korsade benen flera gånger och jag kunde inte låta bli att märka hennes stringtrosor under kjolen. Detta gjorde mig sexuellt hänförd. Jag gick fram till henne, flörtade lite, och drog med henne hem. Men när vi kom hem gick det inget vidare. Mitt under vår sexuella föreställning kysste jag hennes fot. Detta tyckte hon givetvis inte om! Hon tyckte att det var otäckt och äckligt. Jag skickade ut henne. En riktig kvinna uppskattar denna typ av romans. Men som sagt är människan primitiv! De kan inget bättre.


1 augusti
Jag har nu försökt med allt. Dagtid och nattid! Inget verkar fungera. Jag måste nog spränga hela byggnaden för att hitta mina nycklar. Problemet är att det kan ta flera timmar för mig att hitta nycklarna och jag har inte denna tid på mig. Hade jag haft kvar mina vingar så hade jag kunnat stoppa tiden, men nu kan jag inte det. En fallen ängel har inte den förutsättningen. Vad ska jag ta mig till? Jag vill återvända hem till helvetet. Människorna driver mig till vansinne! Den här stan driver mig till vansinne! Nej! Jag får inte ge mig än. Måste vara stark, jag kommer hitta en lösning. Jag hittar alltid en lösning på alla mina problem.

17 augusti
Denna dag var en konstig dag, fast konstig på ett bra sätt. Man skulle kunna säga att den var olik de andra dagarna. Det finns ingen härligare känsla än när dagen blir annorlunda än man förväntat sig. Det inser jag nu, men brukar aldrig reflektera kring det vanligtvis. Den värsta känslan är väl när jag vaknar trött. Den känslan hatar jag mest av allt. När ögonen, hjärnan, hjärtat och kroppen värker och jag känner att jag inte kan andas ut riktigt. Det är den värsta känslan för mig, den är värre än själva ångesten. Jag blir så arg att jag inte längre kan tänka klart. Att inte ha garanti på när man ska somna är att inte ha kontroll över sitt liv. Jag har ingen kontroll över mitt liv, det kontrollerar mig fullständigt och jag vet inte hur länge jag orkar stå ut. Men nog om detta! Idag hände det mest fantastiska. Jag träffade den allra vackraste människa och jag kan inte sluta tänka på henne. Jag vill inte sova, jag vill vara vaken hela natten. Jag bryr mig inte om jag är trött imorgon, jag kan leva med tröttheten, bara jag får träffa henne snart igen och det kommer jag troligtvis att göra redan imorgon på grillfesten. Snälla kan inte bara gryningen bara komma.

19 augusti
Jag måste vara världens lyckligaste varelse. Igår kväll kysste jag henne, denna vackra människa! Det måste ha varit ödet som förde oss samman. Jag och Anna satt i leksaksbåten, där teatern låg och kysste varandra tills gryningen kom. Det var helt fantastiskt. Jag trodde aldrig att detta kunde hända mig. Jag vet inte hur jag ska hantera all lycka just nu, jag vet bara att jag vill vara med henne hela tiden. Jag mår dåligt av blotta tanken att inte få träffa henne trots att jag njuter av att umgås med mig själv mest av allt. Jag känner mig så mäktig när jag går med henne på stan, när jag håller henne i handen, när hon tittar på mig med hennes vackra blåa ögon. Egentligen hatar jag att vara beroende av någon, men jag kan inte sluta tänka på henne. Jag vill inte heller sluta tänka på henne. Det känns som att alla de problem som jag hade för några dagar sedan är borta. Bara tanken att jag kommer träffa henne snart får mig att må bra igen. Hon är som en drog jag inte vill bli av med. Jag behöver henne mer än vad jag behöver mitt hem just nu. Jag hoppas att hon vill fortsätta träffa mig och att jag gjort starkt intryck på henne.

11 september
Jag älskar att gå nedför Kungsgatan, det är något unikt med den gatan, speciellt när Anna håller min hand. Denna kvinna tillfredsställer alla mina behov. Det är nästan som att hon vet precis vad jag vill. Hur skulle jag någonsin bli osams med denna kvinna. Hon gör mig så lycklig. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag förlorade henne. Jag lovar, jag svär, jag kommer göra allt i min makt, absolut allt för att göra henne lycklig. Allt för att bevara henne.

21 november
Idag skulle jag och Anna ta en promenad på stan och det tog inte lång tid innan vi började bråka igen. Vi tjafsar om allt möjligt nu för tiden! Från det stora till det minsta lilla. Det går knappt en dag innan vi börjar bråka igen och så har det varit enda sedan vi flyttade ihop med varandra. Jag stör mig på allt hon säger. Hon vill inte acceptera mig för den jag är och har konstiga idéer om saker och ting. Hon driver mig till vansinne! Vi är som natt och dag. Vi har nästan ingenting gemensamt, absolut ingenting! Hon förstår sig inte på mig alls. Hur kunde jag missa det i början? Hennes moraliska, politiska, religiösa och sociala värderingar och åsikter är motstridiga gentemot mina. Vissa menar att det är bra att man har olika åsikter och att det just är olikheten som stärker ett förhållande, men de vet uppenbarligen inte vad de pratar om. Det är just det som är grundproblemet. Hade vi haft samma åsikter om saker och ting så hade vi inte bråkat så ofta.

13 januari
Jag hatar henne även om jag inte kan erkänna det varken för mig själv eller för henne. Jag hatar inte henne för den person hon är, utan just helt enkelt för att livet förde oss samman. Jag hatar att hon existerar i mitt liv. Hur ska jag avsluta det här på ett bra sätt? Finns det någon enkel väg ut? NEJ! Jag vet att jag måste avsluta det här och det kommer inte bli lätt. Jag har försökt så många gånger att berätta, men hon verkar inte förstå att jag menar allvar. Jag är fångad i hennes sfär och jag vet inte hur man hittar ut. Att vara med henne är ett lidande, men jag är så feg och skjuter på problemet hela tiden. Kan hon inte bara släppa taget om mig? Det finns dock fortfarande någonting inom mig som vill hålla mig kvar i detta olyckliga förhållande och det är bekvämligheten. Det är inte kärlek, utan en gammal vana. Att bryta mot en gammal vana är svårt för mig och därför skjuter jag på problemet hela tiden. Men jag vet innerst inne att det kommer nå ett slut när som helst. Jag vill inte såra henne men jag kan inte själv lida för någon annan. Jag vill att hon förstår och inser att vi två inte är ämnade för varandra. Jag vill bara vara fri som jag en gång var.

19 januari
Idag satt jag och Anna och kollade på film. Det kändes rätt bra tills hon ville hålla om mig. Hon lade sitt huvud på mitt bröst. Fan vad jobbigt det kändes att ha hennes huvud på mitt bröst. Därefter ville hon kyssa mig och det är någonting jag hatar. Kyssar får mig att bli illamående! Hennes läppar är alltid så kalla och när de kysser mig vill jag bara fly scenen. Jag skulle kunna slå till henne, så mycket hatar jag det. Jag tog upp ett nytt bråk med henne idag bara för att slippa bli kysst. Det kändes hemskt att göra så mot henne men jag hade inget val. Hur länge ska jag lida så här med henne? Finns det något slut? Det är nog dags för mig att vakna upp och ta det stora steget. Vågar jag? Jag har blivit mänsklig, allt för mänsklig.

25 januari
Varje gång jag beslutar mig för att dra ett streck över vårt förhållande så är det alltid minnena med henne som håller kvar mig. Men hon håller också kvar mig i vårt olyckliga förhållande. Hon hittar alltid på ursäkter för att det inte ska ta slut. Hon har hittat på massor med löften bara för att hålla mig kvar, men löftena är inte trovärdiga längre och jag tror att hon är medveten om det. Allt börjar vissna. Blomman i vasen behöver vattnas för att överleva, men vad behöver jag göra för att överleva? Jag vet att jag måste släppa taget, men hur? Jag har sagt flera gånger att jag inte längre vill fortsätta så här, men hon hittar alltid på nya löften för att hålla kvar mig! Jag spelar hennes spel och har gjort det så länge nu att det har blivit en vana. Hon är en underbar människa men vi passar inte ihop. Jag hoppas att hon inser det. Jag hoppas också med hela mitt hjärta att hon finner sin stora kärlek för det förtjänar hon - men inte med mig. Mig måste hon släppa taget om, och om hon vägrar måste jag visa mitt riktiga ansikte!

15 februari
Det är äntligen slut mellan oss. Fan vad jag hatar farväl, det har jag alltid gjort! Smärtan är outhärdlig. Jag är och kommer nog alltid vara känslig för minnen, vilket inte är konstigt med tanke på hur länge jag levt. Minnen lever alltid starkt inom mig. Men minnen brukar blekna bort med tiden. Känslan att vara fri är overklig. Jag kan fortfarande inte förstå att jag äntligen är fri. Jag hoppas att vi aldrig mer ses. Jag hoppas att vårt lidande upphört och att det äntligen nått ett slut. Jag och Anna var två helt olika själar! Men jag tror inte att jag kan vara med någon kvinna. Jag gillar inte ens tanken att vara beroende av någon. Jag är en ensamvarg. Jag har alltid älskat att spendera min tid i ensamhet. Det finns två olika typer av människor; De som måste ha någon vid sin sida för att kunna överleva och de som inte klarar av att dela sitt liv med någon. Jag klarar inte av att dela mitt liv med någon, men jag är heller inte mänsklig. Är jag tillräckligt länge med samma personer på samma plats så inser människor att jag inte åldras och att något inte stämmer. Vad ska jag säga till Anna om jag träffar henne om 40 år? Du förstår Anna, jag är inte mänsklig utan en fallen ängel som har existerat före begynnelsen. Hon skulle ha dött av skräck, precis som Maria! Måste lämna denna fördömda stad…

7 mars
Kan inte vänja mig vid att Södergatan slutar vid Västerlånggatan. Denna gata har blivit alldeles för bred. Samtidigt är hela stan förkortad på något obehagligt sätt. Irriterar mig nog på små saker just för att jag inte har något annat för mig. Förr brukade jag ha vänner och jobb. Nu har jag ingenting som kan underhålla mig. Kastade mig förresten i Bäveån idag. Räddningstjänsten plockade upp mig ute vid Lindesnäs. Inser nu att jag måste vänta tills de river Domusbyggnaden, men hur länge ska jag vänta? Måste se till att de river den så snart som möjligt. Ni som rev stadshotellet och byggde fängelset. Ni ska brinna i helvete när jag återvänder hem igen. Det lovar jag er.









Författare:

Publicerat

Dela: