Skarvarna

Som mörka siluetter mot de döda trädens väderbitna trä sitter de där, utspridda på grenarna.

Mitt ute i det klarblåa vattnet, med en kvällshimmel som skiftar från orange till rött längs horisontlinjen, sträcker de på sina långa halsar och spanar ut över vågorna.

Några dyker efter fisk.
Den svarta fjäderdräkten suger år sig vattnet.
Ju tyngre de blir, desto snabbare går jakten.
De är allt annat än kräsna. Äter det som fångas.
Väl uppe på land igen breder de ut vingarna. Låter vattnet dunsta bort.

Av skärgårdsbor har de i sekler setts som gamla kråkor. Ovälkomna gäster på de steniga öarna, kala platser som snabbt blir översköljda med deras vita spillning.

När träden så småningom faller omkull avlägsnar sig skarvarna och ön börjar blomstra. Spillningen övergår till näring. Gräs, örter och småkryp flyttar in. Frodas.

Allt medan skarvarna spanar, dyker och torkar sig på nästa ö.

Författare:

Publicerat

Dela: