Smärtans söndag

Vad mer kunde hon begära av livet.
Få möjlighet finna den som kunde bli hennes andra hälft.
Som blygt kunde dela kärleken.
Ville låta sitt halvlånga glänsande hår vila på hennes skuldra.
Hjärtat slå öppet och högt i natten.
Med rädslor låta sina känsliga fingrar och starka händer vidröra.

Beredd möta liv och död.
Beredd betala det pris kärleken skulle kosta.
Hon skulle få betala.
Lämna teaterscenen på vilken hon stått sedan hon föddes.
Lämna den familj, ynklig och själsfattig, som varit hennes.
Bli befriad från det ständiga hotet.
Den oförutsägbara avgrund som så många gånger fått henne gå vilse.
Befriad skulle hon ta emot sig själv.
Möta sig själv.
I den ömsesidiga förståelsens starka kärlek skulle de möta nya dagar.
Badande i ljus och skapande kraft.
Inspirerad av den kvinnliga känsligheten hos en kompositör och den manliga styrkan hos en författare.
Började hon skriva.
Började hon försiktigt formulera den första meningen; Vad mer kunde hon begära av livet.
Söka och finna den som kunde bli hennes andra hälft.

Det är tidig söndagsmorgon.
Solen lyser eller har den nyligen gått i moln.
I vilket fall märker hon det inte.
Med sina små ben i full fart nerför den långdragna backen, har hon inte tid bry sig om solen, den lilla.
Hon är sen.
Söndagsskolan har nog redan börjat. Benen löper fortare och fortare. De små vita korvade sockorna i de trånga skorna blir smutsiga när hon snubblar över några stenar.
I dag hade hon så gärna velat stanna hemma.
Hade velat vara hemma och vila lite.
Hon hade faktiskt bestämt sig för att inte gå. Plockat fram en bok och några kritor.
Men så kom far far och sa att hon måste.
Skulle gå.
Han var arg.
Väldigt arg och sa att det var dumheter. Att hon minsann visst orkade och kunde.
"Skynda dig nu bara."
"Annars kommer du försent."
"Gnäll inte."
Hon var fem och ville så gärna stanna hemma denna söndagsmorgon.
Kjolen kom snett när hon vickade ner foten med sockan på i den trånga bruna vinterskon som alltid böjde sig inåt i hälen och gjorde ont.
Hon kunde inte hantera skohornet som låg på hatthyllan i farstun.
Fort.
I med andra foten.
Armarna i koftan med de små röda hundknapparna på. En eller två blev knäppta.
Så fort iväg.
Snedluggen i håret hade mor dragit ihop med ett vanligt gummiband och knutit i en rosett.
Hårt.
Det gjorde fortfarande ont.
Hon försökte pilla upp lite hår från gummibandet under rosetten medan hon sprang nerför trapporna med bultande hjärta.
Det mörka halvlånga håret fladdrade i vårbrisen som mötte henne när hon kom ut genom ytterdörren.
Hela den långa backen nerför sprang hon mest.
Ibland halvgick hon när hon inte orkade springa.
- De har säkert redan börjat och jag kommer försent.
Fem år.
Stegen blev inte alls så långa som hon ville.
Inte så långa som fars i alla fall.
Nu skulle hon ha behövt sådana där långa steg om hon alls skulle hinna.
Äntligen var hon nere.
Backen var slut och bestämt, där gick solen i moln precis när hon såg den stora grustrottoaren breda ut sig.
Hon var trött och andfådd.
Hela kroppen en enda stor rädsla och ensamhetskänsla.

Plötsligt fylldes hon av en oerhörd smärta och stannade.
- Var?
- Var var det som det gjorde så ont?
- Det var i hennes kropp det var det.
Hon stod med benen krampaktigt böjda vid knäna och kunde inte ta ett enda steg.
Uppfylld av smärtan, som hon inte kände igen, trodde hon att hon skulle dö.
Här.
På trottoaren.
På väg till söndagsskolan.
Det var inte magen som gjorde ont.
Inte denna gången.
Det kände hon alldeles tydligt nu.
Det var bakom magen.
Där de alldeles för långa och taniga benen slutade.
Sakta och försiktigt försökte hon byta ben men det gjorde ont så fort hon rörde sig.
Smärtan nedanför ryggen höll henne uppe.
Den strålade som vassa knivar ner mot benen.
Hon skämdes.
Hur kunde det göra så ont?
Vad skulle hon ta sig till?
Försiktigt tryckte hon båda sina små händer mot magen fortfarande ur stånd röra sig.
Stilla stod hon.
Som en liten sårad kråka med de alldeles för magra och långa armarna och benen förvridna, i ett försök hålla ihop sig och inte ramla omkull i det hårda gruset.
Varför var hon så ensam?

Tur att inte far var här förstås för han hade bara skällt och blivit sådär arg som han alltid blev när hon hade ont i magen.
Hon förstod inte varför han alltid blev så arg.
För ögonblicket hade hon glömt söndagsskolan fast hon inte hade så långt kvar dit nu.
Hem.
Nu måste hon försöka gå hem.
Till söndagsskolan kunde hon inte komma och berätta var hon hade ont.
Det var för skämmigt.
Alla där skulle säkert skratta.
De skulle nog inte bli arga men skratta skulle de säkert göra.
Hon puttade med det ena krokiga benet.
Vände kroppen uppåt backen igen.
Det andra benet, ännu krokigare stod kvar på samma ställe i gruset som knastrade under skon när hennes kropp bytte ställning och vände näsan hemåt.
Skulle hon våga gå hem?
Vad skulle de säga.
Hon måste ju gå hem så fort smärtan släppt lite.
Det kunde vara nå´t farligt så hon måste gå hem.
Hon skulle ju lyda hade de sagt och gå hem om något var farligt.
Detta kunde ju vara farligt för henne.
För hennes kropp.
Men hon var rädd.

När smärtan började bli hanterlig tänkte hon att far skulle säkert skälla.
Han skulle inte tycka om att hon kom hem så tidigt utan att ha varit i söndagsskolan.
Smärtan släppte mer och mer och snart kändes den bara uppe i bröstet där den blandade sig med en kall rädsla och orolighet.
Hon tänkte gå hem, det tänkte hon.
Det arga kunde inte vara värre än den smärta hon nyss känt!
Med beslutsamma steg, nu rak och kavat började hon vandringen uppför backen igen.
Prästen skulle nog inte bli lika arg som far för att hon inte kom till söndagsskolan idag.
Prästen var snäll.
Han skulle förstå när hon sa hon blivit sjuk på vägen.
Att hon varit tvungen vända hem igen.
För så var det ju...
Men vad skulle de säga där hemma.

Den mödosamma färden tillbaka började.
Backen verkade längre så här nerifrån.
Hon såg inte slutet på krönet som hon visste fanns där uppe nå´nstans.
Där låg huset hon bodde i.
Det låg där uppe, det första som syntes när största delen av backen var avklarad.
Ibland kunde det gå ganska fort men det skulle det inte göra idag.
Idag var backen lång.
Tiden utdragen och en femårskropp kändes trög och mycket skuldtyngd.
Skulle hennes kantiga lemmar lyda och ta henne hem?
Vad skulle de säga där hemma?

Det var tyst i huset i huset när hon kom in i farstun.
Kanske skulle det dröja ett tag innan de märkte hon redan var hemma.
Kanske skulle hon slippa frågorna en stund.
Hon öppnade dörren till köket som var tomt på föräldrar. smög över det knarrande golvet in i vardagsrummet och vidare in till finrummet.
Dörren ut till stora hallen öppnades med ett ryck.
Mor kommer instormandes i rummet.
Bråttom.
Hon verkade alltid ha så bråttom, mor.
"Är du redan hemma?"
"Har du inte varit i söndagsskolan?"
"Det är väl inte redan slut!"
"Vad skall prästen tänka när du inte kommer?"
"Nu blir far arg!"
Frågorna och påståendena haglade över henne.
Hur hon än försökte hitta de rätta orden och den sanna förklaringen fastnade orden i hennes hals och hon började stamma en osammanhängande förklaring .
En förklaring till varför hon inte kunde gå till söndagsskolan som hon brukade göra.
Som hon gjort alla söndagar sedan hon var tre.
Ansiktet blev varmt och rött.
"Jag blev sjuk på vägen!"
"Sjuk?"
"Vad blev du för sjuk?"
"Nu är du ju i alla fall frisk igen ser det ut!"
Hon fick ont i magen igen.
Värmen hettade i hela kroppen.
"Du ljuger!"
Mors ansikte hårdnade.
"Nu kommer far."
Far kom in från hallen.
Hon hade redan hört hans steg i trappan när han kom ner från övervåningen.
"Jasså."
"Du har varit i söndagsskolan nu?"
"Har du det?" sa far.
Böjde sig ner och spände sina hårda kalla ögon i henne.
Ansiktet var sådär argt nu igen.
Hon förstod inte varför.
Rädslan grep tag i henne och blandade sig med skammen när hon tänkte på var hon haft ont och magen drog ihop sig till en klump.
"Jag blev sjuk när jag kom nerför backen."
"Jag mådde inte bra."
"Sjuk?"
"Så du gick aldrig till söndagsskolan?"
"Var blev du sjuk nå´nstanns?"
Fars röst var hårdare än sten och han såg så konstigt på henne!
"Jag fick ont i magen."
Hon vågade inte. Kunde inte säga som det i själva verket var. Han skull bli ännu argare!
"Ljug inte så in i helvete!"
Fars ansikte började bli vitt från att ha varit rött och han darrade på rösten.
"Jag ljuger inte."
"Det är alldeles sant!"
"Jag hade jätteont."
Hon började nästan gråta nu.
Det sved och sprängde bakom ögonlocken.
I halsen fick hon en sån där kramp av tillbakahållen gråt som hon brukade få när hon inte ville gråta, men gjorde det ändå till slut för hon blev så rädd.
Far tyckte inte om att hon grät.
"Du ljuger så du tror dig själv."
"Ser du sjuk ut, va?"
"Nej, men jag blev lite bättre!"
Hennes röst var liten och tunn mot hans arga, stora och svärande.
"Varför gick du inte till söndagsskolan då om du blev lite bättre?"
"Kan du förklara det?"
"Lögnhalls."
Han var verkligen arg på henne!
Hon hade gjort någonting hemskt och förfärligt.
Kanske hade hon bara inbillat sig det onda.
"Jag var rädd."
"Jag ville hem."
Hon försökte låta så sanningsenlig som hon bara kunde men hennes ord lät så små
"Du ville hem ja. Där kom det."
"Din jävla lögnhalls."
"Pryl skulle du ha så fick du väl ont!"
Far gick emot henne.
Det var bäst att gå ut i trädgården.
Hon vände sig om för att gå.
Hon ville inte ha pryl.
Det hade hon fått några gånger förut och det gjorde ont.
Far slog hårt!
Nej, hon ville inte ha pryl.
"Var tror du du ska gå ungadjävel?"
"Jag ska bara gå ut i trädgården."
"Ut?"
"Du ska inte gå ut mer idag."
"Är du sjuk och inte kan gå till söndagsskolan kan du inte va ute och leka heller!"
Hon skulle ju inte leka.
Bara gå ut och komma ifrån allt det arga.
Fars röda och vita ansikte.
Hans hårda röst och ögon över henne hela tiden.
Skulle gå ut en stund för att slippa känna sig så jävlig och lögnaktig.
"Hör du det?"
"Du går inte ut mer idag."
Nu kom tårarna.
Att vara ute var det bästa hon visste.
Inte gå ut på en hel dag.
Det verkade som en evighet.
Hon satte sig i fåtöljen som stod vid fönstret.
Hon satt på knä med kroppen mot ryggstödet och ansiktet mot fönstret.
"Tig med dig unge, du har inget och böla för!"
Det sa far när han lämnade rummet och tog med sitt hårda ansikte, sina hårda ögon och sin hårda röst.
Han gick ut i köket där mor höll på med söndagsmiddagen.

Hon satt med sin lilla rygg vänd mot honom men även om hon inte gjort det skulle han inte ha sett det förtvivlade skuldtyngda ansiktet hos en femårig flicka som skämdes så förfärligt.
Hon satt länge och såg ut genom fönstret.
Tänkte hon väl på om solen lyste eller inte.
För henne hade den i alla fall gått i moln för lång lång tid framöver.



Författare:

Publicerat

Dela: