Sommar

Du bar mig längre och längre ut mot havet på din starka arm.
Vattnet blev kallare och kallare och mörkare blått.
Det blev grått.
En stor båt rytmiskt dunkande hotade fjärran nära.
Jag kände ingen botten under mina små fötter.
Bara starka strömmar svepte som snärjande sjögräs.
Jag ville inte bäras längre ut.
Ut mot havet och horisonten.

Far hade kommit hem som vanligt vid halv fem.
Vi hade ätit sås och potatis med köttbullar och lingon.
Snart skulle Larsson, hans son och tre andra av fars arbetskamrater komma och hämta honom i arbetsbilen. En grå Volvo av kombimodell med dubbeldörrar baktill, som öppnades med ett gnisslande T-format handtag.
De flesta arbetsredskapen hade lastats av nere på elverket och i utrymmet fanns badfiltar, badpåsar innehållande stickiga badbyxor av vinrött och mörkblått ylle, luftmadrasser med pump, kvällskaffe och smörgåsar.
Allt i en blandning tillsammans med kvarglömda kabelsnuttar, verktygslådor och linor hängande i krokar från en svart stång i taket.
De skulle hämta far efter arbetet.
Först skulle alla hem till sitt och äta middag, sen skulle de mötas upp för att åka till Vegeholm för ett kvällsbad.
Jag skulle följa med sa far fast jag inte ville.
Jag var trött.
Jag var rädd för vatten och en badkruka, sa mor.
Och jag kunde inte simma.
Det var den varmaste sommaren i mannaminne.
Luften stod stilla och dallrade om dagarna.
Det var sommaren 1955 och jag var fyra år.
Väl inne i den grå Volvon fick jag sitta på en grå yllefilt som stacks och hade svarta ränder.
Den låg på det smutsiga snabbt av sopade golvet.
Grusvägen mot Vegeholm var krokig och smal och i alla kurvor åkte jag hit och dit för det fanns inget att hålla fast i.
Larssons son hjälpte mig ibland genom att sätta ena foten mot mina ben så jag stannade kvar inne vid upphöjningen över ena bakhjulet, där ett av extradäcken var fastspänt med läderremmar.
De försökte jag komma in under och hålla mig i men det gick inte så bra.
Egentligen skulle Larssons dotter Karin också varit med men hon var trött och Larsson och hans fru bestämde hon skulle stanna hemma.
Bara Larssons snart femtonårige son var med.
Han var lång och ljus och hade finnar men såg snäll ut.
Han kändes snäll i alla fall där han satt med mig bland sladdstumpar, kaffetermosar och smörgåspaket i smörpapper och flinade lite åt mig när jag åkte än hit och än dit som mormors lilla kråka.
Jag hade fyra limpsmörgåsar med ost och en glasflaska med rabarbersaft.
Väl framme vid badplatsen upptäckte far att jag inte hade fått med någon baddräkt.
För övrigt hade jag ingen sådan utan mor skulle lagt ner en liten soldräkt som hon sytt åt mig av ett tygstycke med resårband och två snören som skulle knytas runt halsen. Ett par pösiga byxor med gummiband i midjan och i byxbenen.
Jag hade två.
En grönrutig och en gulrutig.
Gummibandet satt alltid för hårt så det blev märken och gjorde ont.
Jag hade dem varje dag nu när det var så varmt men satt mest i skuggan när solen brände min ljusa hud och jag blev yr av värmen.
Det bestämdes att jag kunde bada i mina underbyxor.
Det vill säga far bestämde det.
Jag ville inte bada alls.
Under shortsen hade jag ett par skära fula underbyxor och under blusen hade jag ingenting alls.
Bara en naken liten rädd kropp.
Alla fars arbetskamrater sprang som kor mot grönbete ut i de salta böljorna.
Vattnet skvätte och stänkte och de fick gå långt ut innan de kunde kasta sig framstupa och börja simma.
Vattnet var långgrunt och botten var av veckad sand med vassa vita små snäckor.
Jag var sist ner mot vattnet och kände med mina tår att det var kallt.
Men jag var modig och gick ut till dess vattnet täckte mina smala vrister.
Sen fick det räcka tyckte jag.
I mina rosa underbyxor och min nakna överkropp hade jag fått nog och tänkte vända tillbaka till yllefilten på stranden och ta en ostmacka och lite rabarbersaft.
Men just då kom far tillbaka ensam och sa att nu skulle vi bada.
Jag vill inte det, sa jag. Vattnet är kallt och jag fryser. Jag vill gå och äta en smörgås.
Ah du är en riktig sjatte, sa far. De är väl inte något att vara rädd för.
Kom nu, jag bär dej, sa far. Och så lyfte han upp mig och började gå utåt.
Fort.
Alla de andra gubbarna var lite runt om kring längre ut och fullt upptagna med att brotta ner varandra under vattnet och kasta hårda bollar.
Jag såg de hade roligt.
Larssons son verkade också ha roligt så nu hade han glömt mig alldeles.
Jag hade inte roligt.
Jag var rädd och jag frös och jag hade börjat hacka tänder för vattnet blev bara kallare och kallare och djupare och djupare.
En stor passagerarbåt syntes långt ute på det stora havet och den tutade hårt och hotfullt.
Far sa att den skulle till Danmark.
Han frågade om jag ville till Danmark och om vi skulle simma ut till den stora båten.
Jag ville inte till Danmark och jag ville inte simma ut till den stora fula båten, för jag kunde inte simma alls och jag frös av de starka kalla strömmarna som bet mig i benen. Jag ville bara upp på stranden till min stickiga yllefilt, ostsmörgåsarna och den väntande rabarbersaften.
Men då sa plötsligt far;
Så, nu kan du simma själv och så släppte han mig.
Jag gled ner ur hans armar.
Under det kalla strömmarna.
Under det gråblå salta vattnet och jag såg vattenytan över mig och små bubblor i vattnet runt omkring mig.
Solen lyste där ovanför medan jag sjönk allt längre ner till dess jag nådde botten och vände uppåt igen med vattnets kluckande ljud i mina oskyddade öron.
Väl uppe sprattlande som en sprattelgubbe försökte jag ropa på far, men allt jag såg var hans kritvita ryggtavla när han var på väg bort från mig innan jag sjönk igen.
Hela huvudet sjöng en sång jag aldrig hört, med pulserande rytm och entonigt rungande ljud.
Solen slutade lysa över ytan och ett mörker närmade sig. Bredde ut sig över mig.
Då plötsligt lyftes jag upp.
Snabbt och högt.
Ett par starka armar och en stark kropp hade simmat ifatt mig när jag sprattlande sjunkit under ytan.
Larssons femtonårige son fick tag i mig och drog upp mig med ett ryck.
Höll om mig en stund innan han lämnade över mig till Larsson som följt strax efter sonen.
Jag hostade och skrek och kräktes upp saltvatten och hörde Larsson säga, det va min själ i sista minuten. Va fan gör hon här ute själv.
De bar upp mig mot stranden och där stod far.
Vi hittade tösen där ute. Hon höll min själ på att drunkna, sa Larsson.
Var fan va du.
Hon kan ju inte simma för fan, sa Larsson till far.
Va, kan hon inte simma. De va som satan. Det visste jag inte, sa far.
Jag blev uppburen och lagd på den stickiga yllefilten.
Hostade och fräste ett tag och värmde mig i min handduk, medan gubbarna tog fram sina kaffetermosar och medhavda smörgåsar.
Jag hörde de skällde på far och alla blev snabbt klara med sin förtäring.
Packade ihop filtar och bytte från blöta yllebadbyxor till torra grå vardagsbyxor och rutig sommarskjorta.
Far bytte också till vardagsbyxor och sommarskjorta.
Jag kröp ihop i min varma frottéhandduk, fortfarande iklädd mina våta skära underbyxor.
Jag satt på golvet i den skakiga grå Volvon av arbetarmodell, på en stickig grå yllefilt med svarta ränder och försökte hålla mig i läderremmarna, som höll fast extradäcket, när bilen svängde.
När jag kom in frågade mor varför jag inte hade bytt om och tagit av mig de blöta underbyxorna.
Jag kunde ju bli förkyld.
Jag detta var den varma sommaren 1955.
Den varmaste och torraste någon kunde minnas.
Jag hade svimmat av värme och uttorkning en eftermiddag på grusgången i vår trädgård.
Faster Karla hittade mig.
Kanske var det då jag drömde, att vi var i Vegeholm och badade en kväll, far och jag.
Fast jag är säker på.
Det var ingen dröm.
Det var ingen hägring i den dallrande, stillastående högsommarvärmen.
Jag kan önska att det varit det.
En fasans dröm.
Uppkommen genom förvirrande vågor från en hägring i ökenvandring.

Författare:

Publicerat

Dela: